En helg i Bredavik
Bättre sent än aldrig - här kommer en uppdatering om vår helg hos Ia den 26-27 juli. Eftersom träningen redan beskrivits på Kias och Carinas blogg nöjer jag mig med en bildvisning. Och med att säga att det var fantastiskt roligt och trevlig - tack Ia! Jag hoppas verkligen att det blir en tradition!
Här ungefär slutar allmän väg, istället vidtar Ias familjs ägor!
Full fart på Diza.
Diza igen - eller är det ett vildsvin??? Kolla skuggan!
Bryggan.
Carina reflekterar över förmiddagens övningar.
Diza tar sig ett smakprov på Ias arm.
Östen väntar på sin tur.
Maggan har tagit ett välförtjänt bad och undrar vad som ska ske härnäst.
Cattis, Ia och Carina spanar ut över havet...
... medan Kia och Maggan tittar åt andra hållet. Ute i havet passerar två svarta hundar förbi...
Carina och Vittra tränar lite passivitet.
Bigge.
Diza.
Bigge, Kia och Coffe.
Diza slumrar vid Cattis fötter i väntan på att få göra nåt kul - som att träna sök till exempel!
Sudden och jag var också med... Här har Sudden just gjort sitt sök, vilket var bra med undantag från att han inte hade så bråttom in med apporterna som jag önskar. Fast det blev bättre efterhand. Jag var medvetet lite taskig mot honom och lät honom söka längre än vad jag normalt brukar göra, dvs. även sedan han börjat mattas lite. Men jag tycker att han löste uppgiften riktigt bra ändå, och jobbade på hela tiden även om tempot sjönk.
Hittar du nåt, Cattis?
Ia och Kelly bland liljekonvaljer och hästbajs.
Östen väntar igen... Han skötte sig för övrigt fantastiskt bra under helgen, och var den av mina hundar som nog gjorde allra bäst ifrån sig - åtminstone på markeringarna och söket (skitsnyggt sök tillsammans med Shiva). Linjetaget var också jättefint, men där var Sudden nog lika bra. Vattenavlämningarna lämnar dock lite att önska, men jag tänkte sätta honom i skola hos Carina nu så snart blir nog det bra också! :-)
Vy från Sjöboden.
Och igen.
Bigge apporterar trut. Avlämningen blev inget vidare, men efter att vi sett vad som levde inuti truten kan man verkligen förstå att han inte ville bära den längre än nödvändigt!
Felix pysslar med sin vagn.
Varför får ALLA andra vattenapportera och inte vi?!?!? Tyvärr blev Sudden lite pipig på denna allra sista övning innan vi åkte hem, efter att ha varit i princip helt tyst hela helgen. När jag gick lite avsides med hundarna och skickade dem från andra sidan bryggan slappnade dock båda av.
Kelly passivitetstränas... Kolla in de "avslappnade" bakbenen!
Att dra pappa i håret är kul!
Felix smaskar på smörgåskex.
Zac och Micke har varit ute och cyklat.
Sjöodjuret Fredrik blir utskällt av Diza.
Här ungefär slutar allmän väg, istället vidtar Ias familjs ägor!
Full fart på Diza.
Diza igen - eller är det ett vildsvin??? Kolla skuggan!
Bryggan.
Carina reflekterar över förmiddagens övningar.
Diza tar sig ett smakprov på Ias arm.
Östen väntar på sin tur.
Maggan har tagit ett välförtjänt bad och undrar vad som ska ske härnäst.
Cattis, Ia och Carina spanar ut över havet...
... medan Kia och Maggan tittar åt andra hållet. Ute i havet passerar två svarta hundar förbi...
Carina och Vittra tränar lite passivitet.
Bigge.
Diza.
Bigge, Kia och Coffe.
Diza slumrar vid Cattis fötter i väntan på att få göra nåt kul - som att träna sök till exempel!
Sudden och jag var också med... Här har Sudden just gjort sitt sök, vilket var bra med undantag från att han inte hade så bråttom in med apporterna som jag önskar. Fast det blev bättre efterhand. Jag var medvetet lite taskig mot honom och lät honom söka längre än vad jag normalt brukar göra, dvs. även sedan han börjat mattas lite. Men jag tycker att han löste uppgiften riktigt bra ändå, och jobbade på hela tiden även om tempot sjönk.
Hittar du nåt, Cattis?
Ia och Kelly bland liljekonvaljer och hästbajs.
Östen väntar igen... Han skötte sig för övrigt fantastiskt bra under helgen, och var den av mina hundar som nog gjorde allra bäst ifrån sig - åtminstone på markeringarna och söket (skitsnyggt sök tillsammans med Shiva). Linjetaget var också jättefint, men där var Sudden nog lika bra. Vattenavlämningarna lämnar dock lite att önska, men jag tänkte sätta honom i skola hos Carina nu så snart blir nog det bra också! :-)
Vy från Sjöboden.
Och igen.
Bigge apporterar trut. Avlämningen blev inget vidare, men efter att vi sett vad som levde inuti truten kan man verkligen förstå att han inte ville bära den längre än nödvändigt!
Felix pysslar med sin vagn.
Varför får ALLA andra vattenapportera och inte vi?!?!? Tyvärr blev Sudden lite pipig på denna allra sista övning innan vi åkte hem, efter att ha varit i princip helt tyst hela helgen. När jag gick lite avsides med hundarna och skickade dem från andra sidan bryggan slappnade dock båda av.
Kelly passivitetstränas... Kolla in de "avslappnade" bakbenen!
Att dra pappa i håret är kul!
Felix smaskar på smörgåskex.
Zac och Micke har varit ute och cyklat.
Sjöodjuret Fredrik blir utskällt av Diza.
Östen i Pärup
Eftersom det gått så bra med Sudden efter det att jag tränat för Marie Strauss med honom, så tyckte jag att även Östen skulle få testa. Mitt problem med honom handlar om att han som ingen annan kan pendla mellan briljans och katastrof. När han gör vad han ska och är med mig kan han vara så oerhört duktig (inte minst på lydnadsplanen), men däremellan kan han hitta på en massa skit. Han går mig helt enkelt ur hand då och då, och när han gör det finns det alltid en risk att han ställer till med rejäl oreda. Under hans fem år hos oss har jag pendlat mellan olika försök att ta tag i det och uppgivenhet när jag inte orkat tjafsa med honom. Han har en räv bakom varje öra och de tenderar att hoppa fram när man minst önskar. Det var t.ex. denna egenhet som gjorde att jag en gång slutade tävla vanlig lydnad med honom, trots att han egentligen var jätteduktig i momenten.
Hur som helst, idag var alltså dagen att återigen börja försöka få ordning på det här. Marie tränar utifrån Barbro Börjessons metoder, med "de fyra lätta stegen". Egentligen är det nog mer ett "tänk" än en metod, eftersom det genomsyrar hela förhållandet till hunden.
Vi delade vårt träningspass med polarna Lena och Guinness, och strax efter klockan 13 stod vi alla redo för en duvning på Meitas gårdsplan. Jag fick börja med att berätta om våra problem och vilka mål vi hade med träningen. Sedan gick vi iväg mot skogen för att testa av honom lite, samt låta Guinness apportera lite döa fåglar i strumpor (vilket han gjorde med bravur - hur snygga avlämningar som helst, jättekul att se!!!).
På vägen till skogen passerade vi kaninburen. Östen är MYCKET förtjust i kaniner (och andra små gnagare) och visade nu ett ohälsosamt (för kaninerna) stort intresse för dem. Det skulle han inte ha gjort, för Marie gjorde mycket klart för honom vems ninisar det var! I skogen skötte sig Östen jättebra, han följde mig fint lös, stannade kvar när han skulle och kom när han skulle det. Apporter som flög omkring honom rubbade honom inte (förutom när han en gång knallade). På sätt och vis var ju det bra, men å andra sidan var ju hela tanken att vi skulle plocka fram Dr Jekyll i honom. Så det blev till att byta taktik.
Marie gick istället och hämtade sin Agnes, en flicka med krut i som inte uppskattar närgångna herrar utan vett och etikett. Medan de dök upp en bit bort körde jag lite lydnad med Östen, för att simulera en möjlig situation på appellplan. Men Östen lät sig inte luras, han tittade bort mot Agnes men valde att stanna hos mig. Vi tog därpå lite fikapaus och funderade över läget.
När fikat var överståndet hämtade Marie fyra av sina tikar för att tillsammans med Lena och Guinness gå ner till skogen igen. Tanken vare att jag och Östen skulle komma från ett annat håll och att han skulle se dem på avstånd och bli lockad att dra dit. Och just när han såg dem stelnade han till i hela kroppen och skulle precis till att sticka, men då hann jag korrigera honom genom att kasta kopplet framför. Sen gick han fint med mig ner och trots ett stort intresse för brudarna så stannade han hos mig.
Efter en liten stund lät vi alla hundar springa lösa ihop i skogen. Hurra, sa Östen, men upptäckte snart att de där tjejerna visst inte alls ville leka. Istället talade de om för honom vem det var som bestämde, och det var tydligen inte han. Eftersom Guinness redan tidigare erfarit samma sak slog grabbarna sig samma och drog några repor ihop istället. I ett (av Östen) obevakat ögonblick smet jag iväg och gömde mig bakom ett träd. De andra samlade ihop sig till en flock men visade Östen att han inte hörde hemma där. Det skar i hjärtat på mig att se honom stå där en bit bort och se eländig ut. Först stod han bara stilla en stund, men sen började han leta efter mig på fel håll. Då fick jag kalla på honom och han blev SÅ glad över att hitta mig igen. Vi gjorde om det en gång och sedan släppte han mig knappt med blicken.
Tanken med dagens träning var att få Östen att inse att det allra bästa är att stanna hos mig, hos sin egen flock, och inte låta nyfikenheten ta överhand över förnuftet. Naturligtvis är det massor av arbete kvar, och lika trygg som jag är med Sudden blir jag förstås aldrig med honom. Men idag fick jag en del att tänka på och flera nya redskap att ta till i vardagen. Det inger i alla fall hopp! Jag har ju en "hemlig" dröm om att kunna göra comeback med honom en dag på lydnadsplanen, och då helst innan han är så gammal att han inte orkar smita från mig... ;-) Jag är mycket nöjd med dagens träning, vilket jag är övertygad om att även Lena är. Guinness var så lugn och skötsam att man stundom knappt märkte av honom! Och SOM han apporterade!!!
Hur som helst, idag var alltså dagen att återigen börja försöka få ordning på det här. Marie tränar utifrån Barbro Börjessons metoder, med "de fyra lätta stegen". Egentligen är det nog mer ett "tänk" än en metod, eftersom det genomsyrar hela förhållandet till hunden.
Vi delade vårt träningspass med polarna Lena och Guinness, och strax efter klockan 13 stod vi alla redo för en duvning på Meitas gårdsplan. Jag fick börja med att berätta om våra problem och vilka mål vi hade med träningen. Sedan gick vi iväg mot skogen för att testa av honom lite, samt låta Guinness apportera lite döa fåglar i strumpor (vilket han gjorde med bravur - hur snygga avlämningar som helst, jättekul att se!!!).
På vägen till skogen passerade vi kaninburen. Östen är MYCKET förtjust i kaniner (och andra små gnagare) och visade nu ett ohälsosamt (för kaninerna) stort intresse för dem. Det skulle han inte ha gjort, för Marie gjorde mycket klart för honom vems ninisar det var! I skogen skötte sig Östen jättebra, han följde mig fint lös, stannade kvar när han skulle och kom när han skulle det. Apporter som flög omkring honom rubbade honom inte (förutom när han en gång knallade). På sätt och vis var ju det bra, men å andra sidan var ju hela tanken att vi skulle plocka fram Dr Jekyll i honom. Så det blev till att byta taktik.
Marie gick istället och hämtade sin Agnes, en flicka med krut i som inte uppskattar närgångna herrar utan vett och etikett. Medan de dök upp en bit bort körde jag lite lydnad med Östen, för att simulera en möjlig situation på appellplan. Men Östen lät sig inte luras, han tittade bort mot Agnes men valde att stanna hos mig. Vi tog därpå lite fikapaus och funderade över läget.
När fikat var överståndet hämtade Marie fyra av sina tikar för att tillsammans med Lena och Guinness gå ner till skogen igen. Tanken vare att jag och Östen skulle komma från ett annat håll och att han skulle se dem på avstånd och bli lockad att dra dit. Och just när han såg dem stelnade han till i hela kroppen och skulle precis till att sticka, men då hann jag korrigera honom genom att kasta kopplet framför. Sen gick han fint med mig ner och trots ett stort intresse för brudarna så stannade han hos mig.
Efter en liten stund lät vi alla hundar springa lösa ihop i skogen. Hurra, sa Östen, men upptäckte snart att de där tjejerna visst inte alls ville leka. Istället talade de om för honom vem det var som bestämde, och det var tydligen inte han. Eftersom Guinness redan tidigare erfarit samma sak slog grabbarna sig samma och drog några repor ihop istället. I ett (av Östen) obevakat ögonblick smet jag iväg och gömde mig bakom ett träd. De andra samlade ihop sig till en flock men visade Östen att han inte hörde hemma där. Det skar i hjärtat på mig att se honom stå där en bit bort och se eländig ut. Först stod han bara stilla en stund, men sen började han leta efter mig på fel håll. Då fick jag kalla på honom och han blev SÅ glad över att hitta mig igen. Vi gjorde om det en gång och sedan släppte han mig knappt med blicken.
Tanken med dagens träning var att få Östen att inse att det allra bästa är att stanna hos mig, hos sin egen flock, och inte låta nyfikenheten ta överhand över förnuftet. Naturligtvis är det massor av arbete kvar, och lika trygg som jag är med Sudden blir jag förstås aldrig med honom. Men idag fick jag en del att tänka på och flera nya redskap att ta till i vardagen. Det inger i alla fall hopp! Jag har ju en "hemlig" dröm om att kunna göra comeback med honom en dag på lydnadsplanen, och då helst innan han är så gammal att han inte orkar smita från mig... ;-) Jag är mycket nöjd med dagens träning, vilket jag är övertygad om att även Lena är. Guinness var så lugn och skötsam att man stundom knappt märkte av honom! Och SOM han apporterade!!!
Världens bästa Östen...
... blev idag tvåa efter en fenomenal rallylydnadsrunda i Oxie!!! Att han "bara" blev tvåa beror helt och hållet på hans snurriga förare, som lyckades se till att två moment utfördes lite fel i förhållande till skyltarna. Östen själv gjorde inget fel utan dansade fram på planen med hundraprocentig kontakt! 97 poäng blev resultatet. Vinnaren var faktiskt också en flatte - jättekul! Efteråt kom flera personer fram och gratulerade och berömde Östen till dennes stora glädje - en man lyckades han till och med knocka så att det rann blod mellan tänderna... (Fast han - mannen - såg lika glad ut för det!) I protokollet stod det "Jättebra jobbat - superkontakt!"
Sudden gjorde däremot en medioker insats och landade på "bara" 84 poäng. Han inledde rundan med lite snusande, jobbade sen upp sig till finfin kontakt men fortsatte vidare upp till lite för höga nivåer... Sista momentet missade vi 10 poäng på, då han hela tiden satte sig istället för att smyga fram på "Gå långsamt". I protokollet stod det "Kul att se en så glad hund!"
Även Malin och Oscar gjorde rallydebut idag och lyckades också få godkänt - grattis! Oscar var lite för intresserad av kaninlortar för dagen, men har ju framtiden för sig inom sporten!
Både Malin och Emma (som kom och tittade på med sina hundar) tog lite bilder, så jag hoppas kunna komplettera med det snart!
Sudden gjorde däremot en medioker insats och landade på "bara" 84 poäng. Han inledde rundan med lite snusande, jobbade sen upp sig till finfin kontakt men fortsatte vidare upp till lite för höga nivåer... Sista momentet missade vi 10 poäng på, då han hela tiden satte sig istället för att smyga fram på "Gå långsamt". I protokollet stod det "Kul att se en så glad hund!"
Även Malin och Oscar gjorde rallydebut idag och lyckades också få godkänt - grattis! Oscar var lite för intresserad av kaninlortar för dagen, men har ju framtiden för sig inom sporten!
Både Malin och Emma (som kom och tittade på med sina hundar) tog lite bilder, så jag hoppas kunna komplettera med det snart!
Sommartid
Ännu en vecka har passerat sen sist. Det är bara att inse, trots att både Fredrik och jag är lediga för tillfället så finns inte mycket sammanhängande tid att sitta själv och pyssla framför datorn. Och inte är det väl heller det man bör göra mest på sommaren??? Sedan en och en halv vecka tillbaka har jag för övrigt fått ett nytt "arbetsrum". Mitt gamla arbetsrum ska bli Felix rum, så jag har fått flytta in mitt pick och pack i sovrummet. Det är rätt stort så det fanns plats att smälla upp några sektioner med Ivar-bokhyllor från IKEA, kompletta med skåp och bordsskiva. Så här sitter jag nu, och trivs faktiskt ganska bra. Skrivbordet är väldigt mycket mindre än mitt gamla, som bestod av en dörr som vilade på två hurtsar, men nu kan jag å andra sidan inte samla så mycket skräp på det som jag annars är benägen att göra!
I onsdags träffade hundarna och jag Carina med Vittra i Fulltoftaskogen för att träna lite. Vi la stor vikt vid passivitet, något som Östen redan är expert på (kolla på Carinas blogg för bildbevis!). Carina hade med sig lite döa fåglar som vi la ut på linjetag. Vittra har ett fantastiskt fint upptag, hon skopar upp dem i farten, medan Sudden helst vill art- och könsbestämma dem först. Jag var inte riktigt nöjd med hans grepp överhuvudtaget, han bollar gärna runt lite med dem i munnen och småtuggar. Men när han gick fot intill mig med pippi i mun var däremot greppet jättefint. Nåja, han har inte tränat med fågel på länge, så det handlar nog lite om vana för hans del. Östen fick också apportera en kråka, men var taggad och äcklad på samma gång. Han har väldigt liten viltvana, så jag fick jobba lite för att få in fågeln. Positivt var dock att förutom att lägga ner den och stå kvar där (och se fånig ut) så gjorde han inget dumt med den. Inget tugg alltså.
På fredagen åkte hela familjen upp till Degeberga för att träffa våra Kobjersvänner Eva, Lars-Åke och Xon. Eva hade lagt ut ett långt och jätteroligt spår till oss i skogen (helt ny terräng för oss) som hade legat i nästan ett helt dygn. Östen fick börja. Han krånglade en del i början för att han var för taggad, men en tredjedel in i spåret slappnade han av och började jobba jättebra. I slutet var han dötrött - han hade ju bränt allt krut i början - men slet ändå (om än lite långsammare) hela vägen in "i kaklet". Riktigt bra, nu tror jag att han är mogen för att gå ut i öppen klass!
Sudden fick börja med lite apportering, men efter några markeringar och ett par linjetag (samt mycket passivitet) fick även han gå samma spår. Kring honom lyste det av rutin! Han tog sig an spåret på allra bästa sätt och kändes hela tiden stensäker i vad han gjorde. Någon liten ringning blev det vid en vinkel, men han löste problemen själv.
Därefter åkte vi hem till Eva och Lars-Åke för att äta den middag som Fredrik och jag tagit med oss, samt för att lägga ut ett spår till Xon som snart ska debutera i anlagsklass. Jag la ett med fyra vinklar, över en gärdsgård och två grusvägar som fick ligga i tre timmar. Xon spårade fantastiskt! Mitt i kärnan gick han nästan hela tiden, och varenda vinkel tog han klockrent! Det blir säkert en championjon av honom också...!
När vi till slut åkte hem hade vi två trötta hundar, en sovande bebis (han somnade i Fredriks famn när han gick med för att se Xon spåra), två getingstick (ett på min arm och ett på bröstet - någon trampade i ett jordgetingbo!) samt en fästing (på mitt ena lår). Så det var full utdelning!
Inga foton togs, men här kommer en liten serie bilder av samma motiv, som är behandlat på olika sätt. Kommentera gärna vilken bild ni gillar bäst! Det föreställer en gata i Mölndal.
Originalet.
Lätt redigerad.
En "tecknad" version.
Svart-vit.
Tonad.
Solnedgång.
I onsdags träffade hundarna och jag Carina med Vittra i Fulltoftaskogen för att träna lite. Vi la stor vikt vid passivitet, något som Östen redan är expert på (kolla på Carinas blogg för bildbevis!). Carina hade med sig lite döa fåglar som vi la ut på linjetag. Vittra har ett fantastiskt fint upptag, hon skopar upp dem i farten, medan Sudden helst vill art- och könsbestämma dem först. Jag var inte riktigt nöjd med hans grepp överhuvudtaget, han bollar gärna runt lite med dem i munnen och småtuggar. Men när han gick fot intill mig med pippi i mun var däremot greppet jättefint. Nåja, han har inte tränat med fågel på länge, så det handlar nog lite om vana för hans del. Östen fick också apportera en kråka, men var taggad och äcklad på samma gång. Han har väldigt liten viltvana, så jag fick jobba lite för att få in fågeln. Positivt var dock att förutom att lägga ner den och stå kvar där (och se fånig ut) så gjorde han inget dumt med den. Inget tugg alltså.
På fredagen åkte hela familjen upp till Degeberga för att träffa våra Kobjersvänner Eva, Lars-Åke och Xon. Eva hade lagt ut ett långt och jätteroligt spår till oss i skogen (helt ny terräng för oss) som hade legat i nästan ett helt dygn. Östen fick börja. Han krånglade en del i början för att han var för taggad, men en tredjedel in i spåret slappnade han av och började jobba jättebra. I slutet var han dötrött - han hade ju bränt allt krut i början - men slet ändå (om än lite långsammare) hela vägen in "i kaklet". Riktigt bra, nu tror jag att han är mogen för att gå ut i öppen klass!
Sudden fick börja med lite apportering, men efter några markeringar och ett par linjetag (samt mycket passivitet) fick även han gå samma spår. Kring honom lyste det av rutin! Han tog sig an spåret på allra bästa sätt och kändes hela tiden stensäker i vad han gjorde. Någon liten ringning blev det vid en vinkel, men han löste problemen själv.
Därefter åkte vi hem till Eva och Lars-Åke för att äta den middag som Fredrik och jag tagit med oss, samt för att lägga ut ett spår till Xon som snart ska debutera i anlagsklass. Jag la ett med fyra vinklar, över en gärdsgård och två grusvägar som fick ligga i tre timmar. Xon spårade fantastiskt! Mitt i kärnan gick han nästan hela tiden, och varenda vinkel tog han klockrent! Det blir säkert en championjon av honom också...!
När vi till slut åkte hem hade vi två trötta hundar, en sovande bebis (han somnade i Fredriks famn när han gick med för att se Xon spåra), två getingstick (ett på min arm och ett på bröstet - någon trampade i ett jordgetingbo!) samt en fästing (på mitt ena lår). Så det var full utdelning!
Inga foton togs, men här kommer en liten serie bilder av samma motiv, som är behandlat på olika sätt. Kommentera gärna vilken bild ni gillar bäst! Det föreställer en gata i Mölndal.
Originalet.
Lätt redigerad.
En "tecknad" version.
Svart-vit.
Tonad.
Solnedgång.
Felix bildkavalkad
Jag tror bestämt det var länge sen som Felix förevisades här på bloggen! Därför kommer här en bildkavalkad, tagen i morse, på den lilla klätterapan.
Man vill prompt resa sig upp mot allt, även om balansen ínte alltid är den bästa...
Men nöjd med sina bedrifter är man i alla fall!
Har ni sett mina tänder???
Klättra uppför trappan vill man ju också göra.
Fast det går inte alltid så bra...
Som tur är blir man snabbt på gott humör igen!
Man vill prompt resa sig upp mot allt, även om balansen ínte alltid är den bästa...
Men nöjd med sina bedrifter är man i alla fall!
Har ni sett mina tänder???
Klättra uppför trappan vill man ju också göra.
Fast det går inte alltid så bra...
Som tur är blir man snabbt på gott humör igen!
Hundarna i veckan
Det var längesen jag skrev - en hel vecka sen - men nu är det dags att uppdatera lite kring vad som hänt sedan sist!
I tisdags kväll åkte vi ner allihop till Lunds Brukshundsklubb, Fredrik, Felix, jag och hundarna. Det hålls en träningsgrupp i rallylydnad då som vi skulle vara med på, och Fredrik och Felix skulle agera åskådare. Just när vi kom ner skulle en lydnadsgrupp ha en platsliggning, så jag skyndade mig att lägga Sudden där också. Han låg så fint, tyst och stilla och tittade på mig hela tiden! Trots att det var hundar han aldrig hade sett förr som låg runt honom. Han fick också träna lite slalom på agilitybanan, och så förstås gå en runda på rallybanan - lite av varje med andra ord! Östen fick fokusera på rallyn, och det gjorde han bra.
Sudden tränar slalom.
Kvällen därpå tog jag Sudden med mig till Fulltofta för att träffa Kia + Bigge, Carina + Vittra och Lena + Guinness. Vi hittade en undangömd skogväg där vi fick vara helt ostörda. På schemat stod stadgeövningar, vilket innebar fotgående mellan dummiesar och andra hundar, inkallningar över dummiesar, dummiesar som flög över och runt stillasittande hundar. Men innan vi började med träningen satte vi oss att fika (fast det var bara Carina som kommit ihåg att ta med sig...) för att passivitetsträna jyckarna. Det märktes verkligen att vi alla tagit åt oss av Marie Strauss tips och råd, för med oss i Fulltofta hade vi helt andra hundar än vad vi hade haft om det hela skett några veckor tidigare... Alla var verkligen jätteduktiga! Jag var supernöjd med Sudden, han var tyst, lugn och lydig.
Både fredag och lördag körde jag som hastigast ut i skogen med hundarna och kombinerade lite lösspringning med stadgeövningar. Jag gick fot med dem båda lösa på en gång och kastade dummiesar kring mig. Sedan la jag ner dem en och en för att låta den ena hunden passivitetsträna medan den andra fick göra några lydnadsapporteringar. Värmen hjälpte mig förstås lite, men jag var ändå förvånad över hur fint det gick. De få missarna bestod mest av missförstånd, och får läggas på mig.
Och så söndag då. Idag var det träning på temat stadga och fotgående hos Marie och Tonie i Pärup. Vi var 14 stycken mattar/hussar med hundar. Hälften av oss hade tränat där tidigare, vi fick gå med Marie på förmiddagen och göra lite svårare övningar utanför träningsplanen. Sudden gick lös hela tiden och följde mig hur bra som helst - lika bra gick även de andra hundarna! På eftermiddagen plockades harmaskinen fram, och efter den även en riktig kanin och en vaktel. När kaninen skuttade - i sin sele - precis förbi Suddens nos (han låg lös bredvid mig) höll jag på att sätta hjärtat i halsgropen. Det var faktiskt helt i onödan, Sudden hade inga planer på att ta kaninen (och det förstås, han vill ju inte ta kaninerna på jaktprov, så varför skulle han vilja ta denna?!). Överhuvudtaget var det en superbra och rolig träning - och jag kunde åka hem varm om hjärtat över vilken himla duktig hund jag har! Han var så tyst, förig och lugn att jag stundtals nästan glömde bort att han gick där vid min sida... (Ni som har sett - jag menar hört - honom förr skulle inte känna igen honom!)
Ja, det här var en vecka full av jättepositiva träningar! Det finns liksom inget annat att göra än att säga att jag är SÅ GLAD FÖR MINA GOA KILLAR!!!!!! Det gäller väl också att passa på att njuta, för vem vet vad de hittar på nästa vecka... (se, där fanns en liten pessimist inom mig också!)
I tisdags kväll åkte vi ner allihop till Lunds Brukshundsklubb, Fredrik, Felix, jag och hundarna. Det hålls en träningsgrupp i rallylydnad då som vi skulle vara med på, och Fredrik och Felix skulle agera åskådare. Just när vi kom ner skulle en lydnadsgrupp ha en platsliggning, så jag skyndade mig att lägga Sudden där också. Han låg så fint, tyst och stilla och tittade på mig hela tiden! Trots att det var hundar han aldrig hade sett förr som låg runt honom. Han fick också träna lite slalom på agilitybanan, och så förstås gå en runda på rallybanan - lite av varje med andra ord! Östen fick fokusera på rallyn, och det gjorde han bra.
Sudden tränar slalom.
Kvällen därpå tog jag Sudden med mig till Fulltofta för att träffa Kia + Bigge, Carina + Vittra och Lena + Guinness. Vi hittade en undangömd skogväg där vi fick vara helt ostörda. På schemat stod stadgeövningar, vilket innebar fotgående mellan dummiesar och andra hundar, inkallningar över dummiesar, dummiesar som flög över och runt stillasittande hundar. Men innan vi började med träningen satte vi oss att fika (fast det var bara Carina som kommit ihåg att ta med sig...) för att passivitetsträna jyckarna. Det märktes verkligen att vi alla tagit åt oss av Marie Strauss tips och råd, för med oss i Fulltofta hade vi helt andra hundar än vad vi hade haft om det hela skett några veckor tidigare... Alla var verkligen jätteduktiga! Jag var supernöjd med Sudden, han var tyst, lugn och lydig.
Både fredag och lördag körde jag som hastigast ut i skogen med hundarna och kombinerade lite lösspringning med stadgeövningar. Jag gick fot med dem båda lösa på en gång och kastade dummiesar kring mig. Sedan la jag ner dem en och en för att låta den ena hunden passivitetsträna medan den andra fick göra några lydnadsapporteringar. Värmen hjälpte mig förstås lite, men jag var ändå förvånad över hur fint det gick. De få missarna bestod mest av missförstånd, och får läggas på mig.
Och så söndag då. Idag var det träning på temat stadga och fotgående hos Marie och Tonie i Pärup. Vi var 14 stycken mattar/hussar med hundar. Hälften av oss hade tränat där tidigare, vi fick gå med Marie på förmiddagen och göra lite svårare övningar utanför träningsplanen. Sudden gick lös hela tiden och följde mig hur bra som helst - lika bra gick även de andra hundarna! På eftermiddagen plockades harmaskinen fram, och efter den även en riktig kanin och en vaktel. När kaninen skuttade - i sin sele - precis förbi Suddens nos (han låg lös bredvid mig) höll jag på att sätta hjärtat i halsgropen. Det var faktiskt helt i onödan, Sudden hade inga planer på att ta kaninen (och det förstås, han vill ju inte ta kaninerna på jaktprov, så varför skulle han vilja ta denna?!). Överhuvudtaget var det en superbra och rolig träning - och jag kunde åka hem varm om hjärtat över vilken himla duktig hund jag har! Han var så tyst, förig och lugn att jag stundtals nästan glömde bort att han gick där vid min sida... (Ni som har sett - jag menar hört - honom förr skulle inte känna igen honom!)
Ja, det här var en vecka full av jättepositiva träningar! Det finns liksom inget annat att göra än att säga att jag är SÅ GLAD FÖR MINA GOA KILLAR!!!!!! Det gäller väl också att passa på att njuta, för vem vet vad de hittar på nästa vecka... (se, där fanns en liten pessimist inom mig också!)