Fredagsträff i skogen

Efter en förmiddag med redovisningar av studenterna på Malmö högskola, tog jag min tillflykt till Odarslöv för att träffa Lena och hundarna i fredags. Även Fredrik och Felix följde med - den förre ivrigt fotograferandes diverse naturfenomen med sitt macroobjektiv, den senare djupt sovandes under större delen av vistelsen. Några hundbilder blev det också (fast alla fastnade inte lika bra):


Sudden.


Sudden, igen.


Och Grappa.

Det blev lite apportering för de stora killarna - inga nya bett i handen! - medan lillfia fick gå ett spår. Hon är jätteduktig, och var mycket ivrig. Klöven är hon dock inte så förtjust i, den kan gott matte själv få ta hand om...

Med lite fika också blev det här ett perfekt sätt att avsluta arbetsveckan på!

Det är inte lika roligt jämt, minsann

Det slog mig att jag (nästan) alltid bara skriver på bloggen när saker och ting (dvs. Östen och Sudden) gått min väg och jag är på gott humör. Det är lite missvisande, minst sagt, för så är det ju knappast jämt. Samma saker och ting går ganska ofta sina egna vägar, till mattes förtret. Det här inlägget är därför ämnat att nyansera mitt hundägarskap lite, så att ni inte tror att jag har roligt riktigt jämt. Inte vet jag hur ni har det, men jag misstänker att ni också har era bättre och sämre stunder.

Senaste beviset på att det inte är lika festligt att vara hundägare alltid kom igår. Kia och jag var ute på heden och tränade med hundarna. Jag hade med mig Foxy också, som skötte sig strålande (det var desto roligare att vara lånematte) i apporteringen. Även Sudden var duktig. Så kom turen till Östen... Det finns en grundregel när det gäller apporteringsträning med Östen, nämligen att ALLTID inleda med ett lydnadspass för att se till att han är väl i hand. Man kan ju tycka att det i synnerhet skulle gälla efter att han suttit i bilen och laddat någon timme. Men guess what - trots att varningslamporna blinkade mer än lovligt tydligt när han, lycklig över att komma ut, började toka runt för fullt så STRUNTADE jag i lydnadspasset... Hur gick det då? Inte bra. Det slutade med en eftermiddag på akuten för min del. När Östen lämnat av sin första dummy som han tog på en markering (en rådjursdummy som han till råga på allt jobbade hårt med att skaka livet ur på väg in) och jag lyfte upp den i luften ville lille "gullegossen" ha tillbaka dummyn igen. Så han hoppade upp och bet tag i den - och i huden mellan mitt vänstra pek- och långfinger. Det blev ett hål rakt in i handen (så visst var han i hand, fast på ett lite annorlunda sätt...). Därmed fick vi avsluta träningen och istället satt jag alltså bland brutna fotleder och annat elände och skämdes över att behöva uppta läkarnas dyrbara tid.


Vad passar bättre att illustrera en text om misslyckade stunder i hundhavandeskapet med dito misslyckade hundbilder? (Vill påpeka att det är jag själv som tagit dem, så jag kan inte lasta någon annan - tyvärr...)



Påfallande ofta är det just Östen som får mig att slita mitt hår. Det kan vara när han tokar till det på tävlingar, gräver stora hål i trädgården (som Fredrik sen lägger stora stenplattor över, varpå Östen gräver bredvid istället) eller vägrar gå på promenaden för att han hellre vill gå till Satchmo's (en hundsportsaffär). För att inte tala om alla gånger han skäller som en galning när någon kommer på besök eller bara råkar ha vägen förbi utanför (gärna så att Felix vaknar, förstås). Det finns också en del dummiesar som blivit bemängda av hål när Östen har burit dem, liksom rådjursklövar och ruttna djurdelar som ätits upp eftersom "någon" inte haft några planer på att släppa dem.




Spökplumpen tränar agility?

Sudden har sällan gjort mig lika uppgiven. Men även solen har förstås sina fläckar, och det har sannerligen lille "Tusse" också. Hans specialiteter har istället varit att äta upp katternas mat så snart han tror att man gått sin väg, samt i yngre dagar äta upp en massa andra saker som man inte trodde gick att äta (fjärrkontroller, en mobiltelefon, diverse kläder och skor). Därtill har han emellanåt glömt att slå på hjärnan vid träningar och bara stimmat runt utan att överhuvudtaget tänka efter vad det är jag vill att han ska göra. Sudden har ju också varit väldigt pipig (det är tack och lov nästan helt borta nu!!!!) vilket kunnat driva mig mot nervsammanbrottets rand.

Ja, inte tusan är det skoj jämt att vara hundägare. Fast rätt ofta är det ju ändå det, för det mesta faktiskt. Trots bandage på handen har jag förlåtit Östen idag och gladdes åt att han - ringrostig som han är - gick en agilitybana riktigt fint på Suddens träning! Och Sudden var duktigt också, trots att slalomen plötsligt kladdat till sig.


Agilityn är igång igen

Igår fick hundarna äntligen en riktig heldag. Först en runda på heden mitt på dagen - där Sudden sprang och sprang och sprang, medan Östen sprang, grävde, sprang, grävde - och sedan agilityträning på kvällen! Det var visserligen bara Sudden som tränade agility, men Östen fick hänga med och sitta i sin älskade bil... Och efteråt fick förstås också han komma ut och träna litegrann.

Agilityn vi går på i höst är en träningsgrupp, som tyvärr inte är instruktörsledd. Jag är lite bortskämd med att ha en väldigt bra tränare som är driven, kunnig och petig till tusen (Ingrid Dahlström), och det saknade jag nu. Det är så bra att ha någons hökögon över sig hela tiden som kan tala om vilka fel man gör och hur man ska kunna åtgärda dem. Men vi får försöka skapa en sådan stämning mellan kursdeltagarna istället, där det är högt i tak så att man kan ge både positiv och negativ feedback. Och visst fick jag en hel del matnyttiga tips från dem! En av deltagarna är Lena med Guinness - vi (och hundarna) följs åt från viltspår via apportering till agility. Jättekul!



Vi tränade på två banor, en kort men jättesvår och en lite längre som var rätt klurig den också. Den senare fixade Sudden superbra, den passade hans tempo (dvs. full rulle) och min hjärna. Den förra var det värre med... Så nog har vi en del att träna på i höst!! Sudden har mognat mycket i agilityn under sommaren, slalomen har blivit fantastisk och han jobbar fint ut från mig. Enligt våra kursare är han också mycket lyhörd för mitt kroppsspråk, vilket innebär att han vänder omedelbart när jag riktar om min kropp... Superbra förstås, men jäklar vilka krav det ställer på mig!

I lördags var vi ute på heden och apporterade med Kia och Lena och deras doggar. Det blir inte så mycket ordning på jaktträningen numera, men hundarna funkar som tur är bra ändå. Vi körde ett stort sök och sedan långa markeringar. Efteråt blev det allmänt gyttjebad i en stor pöl. Östen passade förstås på att gräva när han var dyngsur och blev därmed en tjusig brun flat - som dock åter var svart efter ytterligare ett bad när vi kom hem...


Avrapportering

Nu har det verkligen varit dålig aktivitet här på bloggen! Men jag ser när jag tassar runt på andras bloggar att det verkar vara ett utbrett fenomen. Jag vet inte vad det är som gör att vi tappar farten allihop (eller många i alla fall) samtidigt, men jag gissar att det har med höstterminens återkomst att göra... För egen del är det definitivt så. Jag har överlämnat föräldraledigheten till Fredrik och börjat jobba på Malmö högskola istället. Här undervisar jag lärarstudenter på lite olika nivåer. Än så länge har jag bara hunnit träffa en av "mina" grupper, men det har varit en mycket positiv upplevelse och jag ser fram emot resten av terminen med tillförsikt. Det är inte heller så dumt att kunna äta lunch och gå på toaletten i fred, samt att få prata med vuxna människor igen... Nackdelen är förstås att jag inte får träffa Felix så mycket som jag skulle vilja, men jag antar att det är så det är att vara en arbetande förälder.

Naturligtvis blir det inte heller så mycket hundträning som jag och hundarna helst hade velat. Men snart kommer höstens kurser igång och då får vi väl lite struktur på hunderiet igen. Även denna termin ska Sudden gå agility och Östen rally. På den senare kursen ska jag dock vara hjälpinstruktör, så vi får väl se hur mycket egen träning det blir.

I söndags fick jyckarna visa upp sina färdigheter under "Områdesdagen" på Gunnesbo. Lunds brukshundsklubb ska snart flytta dit och passade på att visa upp lite olika grenar under deras familjedag. Det var väldigt soligt och varmt - en perfekt dag för ett sådant arrangemang. Jag körde rallyn med båda två och Sudden fick även visa upp agility. Han är så himla duktig och visade upp ett felfritt lopp!!! Det var lite för varmt för rally - svårt med fokusen - men de får godkänt där med.

Därtill testade jag flyball med dom båda två. Flyball innebär att hunden hoppar över några hinder, smäller till en platta med tassen och fångar en tennisboll som då kommer flygande, varpå hunden hoppar samma hinder tillbaka igen. Östen kan kommandot "trampa" och gjorde precis som han skulle, men blev precis lika förvånad varje gång som bollen kom flygande och slog ner i huvudet på honom...! Han är inte så värst bolltokig, så jag tror inte att detta är sporten för honom. Sudden kan inte "trampa" sen tidigare, så han hade lite svårt att förstå vad det var som förväntades. Till slut tog jag hans tass själv och dunkade den på plattan - dvs. jag praktiserade allt annat än operant inlärning... Döm om min förvåning - sånt ska ju inte funka - men det var precis vad som behövdes! Med lite peppning trampade han sen själv och efter fem minuter visste han exakt vad han skulle göra för att den festliga bollen skulle komma farande! Så jag la på hindren också och även om jag fick följa med honom bort till "lådan" där man skulle trampa, så funkade hela momentet! Häftigt!

Man måste onekligen säga att flattar är allround! Att kunna tävla och träna i lydnad, viltspår, jakt, agility, bruksspår och rallylydnad på en och samma gång - och dessutom göra det ganska bra och utan att röra till det i skallen - är verkligen inte illa.