Till minne av Frida
Natten till måndagen den 6 juli dog Frida, mina föräldrars labrador. Hon blev åtta år gammal. På lördagen badade hon i Friseboda, söder om Åhus. Som på många andra ställen utmed ostkusten var det algblomning i vattnet, men just den här dagen hade det mesta drivit ut till havs. Även om vattnet såg ganska klart ut fanns det dock tillräckligt med blågröna alger, s.k. cyanobakterier (det är egentligen ingen alg utan just en bakterie) för att vara livshotande för en hund. Som den labrador hon var simmade hon i vågorna och fick i sig mycket vatten.
Dagen därpå var hon lite dålig, men detta sattes inte i samband med badet. Istället trodde man att hon ätit något olämpligt under en promenad, vilket hände ganska ofta. Lite lättare magbesvär brukade bli följden under någon dag, och därefter ett tillfrisknande. Men på natten till måndagen vaknade pappa av konstiga ljud nerifrån bottenvåningen, och då låg Frida i kramper. Strax därpå gick hon bort.
Frida var en pigg och frisk hund som var omtyckt av alla. Hon hade ett karakterisktisk sätt att prata på när hon fick besök, hon "knorrade" nästan som en gris. Tillsammans med mamma gick hon både lydnadskurser och agility, och så länge det vankades något gott till belöning så ställde hon gärna upp. Hon var också en duktig apportör med ett naturligt fint grepp och en god markeringsförmåga, även om hon inte tränades särskilt mycket.
Hanhundar höll hon kort, förutom när det handlade om mina. Östen blev hennes skyddsling när han var valp och hon två år gammal, och när sen Sudden kom in i familjen var hon snäll och lekte hon med honom så länge han orkade. Hon var nästan för snäll mot dem.
Frida var på många sätt den perfekta familjehunden. Hennes enda fel var förkärleken för att äta allt hon hittade, som t.ex. hundbajs och ruttna fåglar och fisk. Hennes bortgång sörjs av många fler än bara hennes matte och husse, såväl släkt med hundar som vänner och grannar saknar också denna fina tik.
