Viltspår
Det börjar arta sig, det här med spårningen! Igår träffades Kia, Lena och jag i Vomb (med alla hundarna) för lite träning. Kia la ut spår till Sudden och Guinness - det senare utan snitslar men med whiteboardpennemarkeringar (det blev ett långt ord!) på träden istället för att överlista Guinness som annars kommit på att det är onödigt att lukta sig fram när det ändå finns markeringar i träden som berättar var klöven ligger... Själv la jag ett spår till bara Östen, annars brukar jag inte orka det utan låta honom gå i samma som någon annan redan gått.
Guinness var först ut, och verkade äntligen vara tillbaka i gammal god form! Härligt, och med några fler självförtroendestärkande spår för honom och Lena lär de snart vara klara för att ge sig ut i öppen klass.
Suddens spår låg i drygt två timmar, och förutom ett snurr i en vinkel som förorsakade en tämligen intrasslad hund och likaledes omkullvält träd, gick det riktigt fint. Själv fick jag träna på att bara följa hunden och inte mina egna uppfattningar om var spåret skulle gå eftersom jag inte var helt på det klara med hur och var Kia snitslat.
Östen var dock, tillsammans med Guinness, dagens stora utropstecken! Även hans spår låg i två timmar och han gick bättre än nånsin. Näsan var i backen nästan hela tiden, han följde spårkärnan för det mesta utan att flacka och då och då var tempot till och med ganska behagligt! Han trasslade inte ens in sig i träden. Ska fortsätta lägga egna spår till honom så kanske, kanske kan han få gå ett anlagstest i höst...
Knappt hade vi hunnit hem förrän vår granne Ulla ringde och undrade om vi ville hänga med på "myrrenad", dvs. hundpromenad tillsammans med dem och deras malle Myrra. Självklart ville vi det, så vid sjutiden tog jag Sudden på en entimmesrunda med dem och sedan Östen på fyrtio egna minuter. Eftersom Fredrik var trött på kvällen tog jag även nattrundan. Märkligt nog bekymrar sig min omgivning mer för alla dessa promenader och träningar (med tanke på magen) än för den verkliga prövningen i livet - att sova! För vad är väl två galna flattefnattar mot en natt med obekväm klumpmage och domnande händer?
Guinness var först ut, och verkade äntligen vara tillbaka i gammal god form! Härligt, och med några fler självförtroendestärkande spår för honom och Lena lär de snart vara klara för att ge sig ut i öppen klass.
Suddens spår låg i drygt två timmar, och förutom ett snurr i en vinkel som förorsakade en tämligen intrasslad hund och likaledes omkullvält träd, gick det riktigt fint. Själv fick jag träna på att bara följa hunden och inte mina egna uppfattningar om var spåret skulle gå eftersom jag inte var helt på det klara med hur och var Kia snitslat.
Östen var dock, tillsammans med Guinness, dagens stora utropstecken! Även hans spår låg i två timmar och han gick bättre än nånsin. Näsan var i backen nästan hela tiden, han följde spårkärnan för det mesta utan att flacka och då och då var tempot till och med ganska behagligt! Han trasslade inte ens in sig i träden. Ska fortsätta lägga egna spår till honom så kanske, kanske kan han få gå ett anlagstest i höst...
Knappt hade vi hunnit hem förrän vår granne Ulla ringde och undrade om vi ville hänga med på "myrrenad", dvs. hundpromenad tillsammans med dem och deras malle Myrra. Självklart ville vi det, så vid sjutiden tog jag Sudden på en entimmesrunda med dem och sedan Östen på fyrtio egna minuter. Eftersom Fredrik var trött på kvällen tog jag även nattrundan. Märkligt nog bekymrar sig min omgivning mer för alla dessa promenader och träningar (med tanke på magen) än för den verkliga prövningen i livet - att sova! För vad är väl två galna flattefnattar mot en natt med obekväm klumpmage och domnande händer?
Stolt bloggare!
Med stor hjälp av Carina Haapanen har jag lyckats piffa upp bloggen idag!!! Tycker själv den är vansinnigt fin... Tack Carina!
Hundarna har förstås inte riktigt förstått poängen med det hela - hur kan det egentligen vara roligare att sitta framför datorn än att vara ute och träna med dem??? För att inte missa ifall jag skulle ändra mig så har Sudden under tiden legat under skrivbordet tätt intill mina fötter.
Ikväll har Sudden och jag gått på promenad ihop med Eva och tollaren Xon. Förr sprang vi ihop flera dagar i veckan, men för tillfället är jag lite för omobil (eller heter det inmobil?) för sådana övningar. Dessa promenader och springrundor kännetecknas av massor av hundprat! Trevligt att kombinera nytta med nöje.
Östen fick en egen runda i flexikoppel, där vi bland annat tränade på framförgående på vårt eget lilla vis... Han galopperar fram och när jag säger stanna så tvärvänder han mot mig. Skitkul tycker han, även om det inte är så värst stilrent. Och så tränade vi på linjetag med bajspåse, enligt devisen "man tager vad man haver"...
Hundarna har förstås inte riktigt förstått poängen med det hela - hur kan det egentligen vara roligare att sitta framför datorn än att vara ute och träna med dem??? För att inte missa ifall jag skulle ändra mig så har Sudden under tiden legat under skrivbordet tätt intill mina fötter.
Ikväll har Sudden och jag gått på promenad ihop med Eva och tollaren Xon. Förr sprang vi ihop flera dagar i veckan, men för tillfället är jag lite för omobil (eller heter det inmobil?) för sådana övningar. Dessa promenader och springrundor kännetecknas av massor av hundprat! Trevligt att kombinera nytta med nöje.
Östen fick en egen runda i flexikoppel, där vi bland annat tränade på framförgående på vårt eget lilla vis... Han galopperar fram och när jag säger stanna så tvärvänder han mot mig. Skitkul tycker han, även om det inte är så värst stilrent. Och så tränade vi på linjetag med bajspåse, enligt devisen "man tager vad man haver"...
Ännu ett brutet prov...
Nä, det blev inte tredje gången gillt idag på jaktprovet. Istället fick vi en nolla eftersom jag valde att bryta under söket. Men redan innan dess var Suddens arbete mer än lovligt förvirrat, så det var lika bra det.
På den inledande landmarkeringen blev det ett sök innan duvan hittades och kunde bärgas. Vet inte riktigt varför, för den var egentligen inte särskilt svår. Andra landmarkeringen gjorde Sudden bättre, men kontrade då med att släppa duvan framför mig. Vattenmarkeringen gick det likadant med. På söket hittade han snabbt en and som han apporterade in. Sen ratade han en duva för att istället ta sig ett bad... Därefter fastnade han vid en kanin, som han först lyfte men sen ångrade sig och la ner igen. Då bröt jag och gick ut och såg till att han plockade upp kaninen och kom in med den. Domaren var snäll och berättade var den andra kaninen låg, så jag kunde ta ut Sudden dit och låta honom apportera in även den.
Sammantaget var det alltså ganska svårt att hitta ljusglimtar i vår "prestation", men om man ändå ska försöka hitta någon så var det väl att han denna gång - till slut - tog båda kaninerna. Och att han satt lugnt och fint och väntade på kommandon samt att han var väl "i hand" hela tiden. Felen skyller jag på bristande viltvana, och då är det alltså mig själv jag har att skylla. Som vanligt.
Om Suddens och min tävlingsdag inte var riktigt lika lyckad som Carolina Klyfts, så var den desto trevligare ur socialt hänseende. Kia följde med som sällskap och stöd (även om hon tidigt deklarerade att hon inte tänkte ställa upp som barnmorska i mån av behov ;-)) och på plats träffade vi en massa andra trevliga förare och hundar från Sverige och Danmark. Jag gillar stämningen på jaktproven, som oftast är avslappnad samtidigt som det finns gott om tid för småprat!
Nu blir det i alla fall ett uppehåll vad gäller jaktprov och workingtests för Suddens del. Och så snart Björns kurs är slut blir det uppehåll även i jaktträningen. Under en period - oklart hur lång, men åtminstone året ut - kommer vi sen bara att träna på såna där "småsaker" som man annars kanske inte hinner med, t.ex. stoppsignaler, "klockan" för dirigeringar och snabba upptag av vilt. Jag kommer alltså att plocka ut moment och träna separat på dem, men inte lägga ihop dem till "riktiga" övningar som stora sök, markeringar eller dirigeringar i "skarpt läge". Så hoppas jag att den lille skrutten har såväl utvecklats som stabiliserats till våren, så att det kan bli dags att ta nya tag!
På den inledande landmarkeringen blev det ett sök innan duvan hittades och kunde bärgas. Vet inte riktigt varför, för den var egentligen inte särskilt svår. Andra landmarkeringen gjorde Sudden bättre, men kontrade då med att släppa duvan framför mig. Vattenmarkeringen gick det likadant med. På söket hittade han snabbt en and som han apporterade in. Sen ratade han en duva för att istället ta sig ett bad... Därefter fastnade han vid en kanin, som han först lyfte men sen ångrade sig och la ner igen. Då bröt jag och gick ut och såg till att han plockade upp kaninen och kom in med den. Domaren var snäll och berättade var den andra kaninen låg, så jag kunde ta ut Sudden dit och låta honom apportera in även den.
Sammantaget var det alltså ganska svårt att hitta ljusglimtar i vår "prestation", men om man ändå ska försöka hitta någon så var det väl att han denna gång - till slut - tog båda kaninerna. Och att han satt lugnt och fint och väntade på kommandon samt att han var väl "i hand" hela tiden. Felen skyller jag på bristande viltvana, och då är det alltså mig själv jag har att skylla. Som vanligt.
Om Suddens och min tävlingsdag inte var riktigt lika lyckad som Carolina Klyfts, så var den desto trevligare ur socialt hänseende. Kia följde med som sällskap och stöd (även om hon tidigt deklarerade att hon inte tänkte ställa upp som barnmorska i mån av behov ;-)) och på plats träffade vi en massa andra trevliga förare och hundar från Sverige och Danmark. Jag gillar stämningen på jaktproven, som oftast är avslappnad samtidigt som det finns gott om tid för småprat!
Nu blir det i alla fall ett uppehåll vad gäller jaktprov och workingtests för Suddens del. Och så snart Björns kurs är slut blir det uppehåll även i jaktträningen. Under en period - oklart hur lång, men åtminstone året ut - kommer vi sen bara att träna på såna där "småsaker" som man annars kanske inte hinner med, t.ex. stoppsignaler, "klockan" för dirigeringar och snabba upptag av vilt. Jag kommer alltså att plocka ut moment och träna separat på dem, men inte lägga ihop dem till "riktiga" övningar som stora sök, markeringar eller dirigeringar i "skarpt läge". Så hoppas jag att den lille skrutten har såväl utvecklats som stabiliserats till våren, så att det kan bli dags att ta nya tag!
Ute och cyklar
Det är tur att man har sina hundar så man inte degar igen fullständigt i väntan på nedkomsten! Mina dagar består nu omväxlande av bokläsning på soffan och hundrastning/träning. Faktiskt helt perfekt, om ni frågar mig! Häromdagen tog jag mod till mig och stack ut och cyklade med hundarna. Inte samtidigt förstås, det hade krävt en portion dumdristighet också. Östen cyklade jag med senast för ett par år sen och Sudden har jag aldrig gjort det med. Däremot är de vana vid att hänga med på mina springturer, fast det var ju ett tag sen sist... Men det gick i alla fall jättebra med båda två. Sudden fick jag hålla ett rätt högt tempo med för att han skulle kunna hålla sig i trav - annars är det passgång som gäller - medan det blev betydligt långsammare med lata Östen som gärna faller in i galopp. Sudden verkade tycka det var jättekul, Östen tyckte det var skittrist... Jaja, det är tur dom är olika! (Fast kanske inte så olika som en kompis till Fredrik verkade tycka, när han efter allt för många snapsar frågade mig på en fest där hundarna var med: "Är det verkligen samma ras???")
Sudden har också varit på träning hos Björn i tisdags, där det blev mycket viltträning. Med undantag från en mås som han försökte rata fick han in ett fält med blandat vilt på ett ganska bra sätt. Fast upptagen är dessvärre fortfarande alldeles för långsamma om han inte har hållit i det specifika viltet tidigare! Det hjälper inte om han har burit 300 andra kaniner eller kråkor, har han inte hållit i just det exemplar som ligger på söket måste han ändå undersöka det först innan han apporterar det... Som genrep betraktat tycker jag nog i alla fall att träningen var lyckad.
Fick nyligen lite bilder från Flatmästerskapet av Cattis Nordqvist:
Min personlige skytt förklarar hur tävlingen går till och pekar ut vart vi ska gå.
På väg ut till den första stationen, söket. Här bedöms även fotgåendet, som i alla fall när bilden togs såg ganska bra ut...
Jag skickar ut Sudden på linjetag...
... och han kommer tillbaka med en kråka snyggt och prydligt! (Tack Cattis för att du inte plåtade allt som hände mellan det att den förra och den här bilden togs!)
Avlämning efter den andra enkla landmarkeringen. Sudden tycker uppenbarligen att han hade förtjänat lite godis nu och gapar stort...
Galopp genom lervattnet med en av vattenmarkeringarna.
Och på väg upp på land för att lämna av den till matte!
Sudden har också varit på träning hos Björn i tisdags, där det blev mycket viltträning. Med undantag från en mås som han försökte rata fick han in ett fält med blandat vilt på ett ganska bra sätt. Fast upptagen är dessvärre fortfarande alldeles för långsamma om han inte har hållit i det specifika viltet tidigare! Det hjälper inte om han har burit 300 andra kaniner eller kråkor, har han inte hållit i just det exemplar som ligger på söket måste han ändå undersöka det först innan han apporterar det... Som genrep betraktat tycker jag nog i alla fall att träningen var lyckad.
Fick nyligen lite bilder från Flatmästerskapet av Cattis Nordqvist:
Min personlige skytt förklarar hur tävlingen går till och pekar ut vart vi ska gå.
På väg ut till den första stationen, söket. Här bedöms även fotgåendet, som i alla fall när bilden togs såg ganska bra ut...
Jag skickar ut Sudden på linjetag...
... och han kommer tillbaka med en kråka snyggt och prydligt! (Tack Cattis för att du inte plåtade allt som hände mellan det att den förra och den här bilden togs!)
Avlämning efter den andra enkla landmarkeringen. Sudden tycker uppenbarligen att han hade förtjänat lite godis nu och gapar stort...
Galopp genom lervattnet med en av vattenmarkeringarna.
Och på väg upp på land för att lämna av den till matte!
Vilt på alla sätt
På söndag är det dags för årets sista jaktprov för Sudden och mig. Då ska vi till Danmark och starta på danska flatcoated retrieverklubbens egna jaktprov. Sen blir det väl till att hålla sig lite närmare hemmavid tills lillebror har anlänt. Det hade ju varit kul att avsluta säsongen bra, men en hel del beror på om Sudden tänker apportera kaniner eller inte. När vi nu har tränat på sistone har det gått utmärkt, men om det sen gör det utomlands också är väl en annan sak...
I fredags träffade jag Kia med alla sina hundar tillsammans med Lena och Guinness i Vombskogen för att viltspåra och genrepa inför jaktprovet. Samt för att äta Lenas smarriga hembakade sockerkaka, förstås!
Sudden fick ett par markeringar och ett litet sök med "danskt vilt", dvs. just kaniner, and och duva. Det gick fint, så vi kunde avsluta apporteringen med en positiv känsla. Även Coffe fick hämta lite vilt, vilket hon förstås gjorde utan några bekymmer. Östen fick inte apportera alls, vågar nämligen inte släppa honom i närheten av två nyutlagda viltspår... Men skulle sannolikt inte hinna längre än till "app..." innan han hade farit iväg och gått båda spåren på ny rekordtid. Finns det ingen gren som heter hastighetsspårning??? Jäklar, vad bra vi hade varit på det!
Därmed har jag också förebådat att Östens spårning så småningom också gick fort - om nu någon hade trott något annat... Vi höll på att tappa bort Lena i skogen bakom oss, tur att det fanns snitslar att följa för henne! Börjar bli sugen på att prova viltspår på valium, till Östen alltså. Får man ge dem det inför ett anlagstest? ;-)
Sudden är tack och lov lite lugnare i skogen. Han gick sitt spår utan några större besvär, och vare sig Lena eller jag hade några svårigheter att följa honom. Inte heller Guinness var svår att hänga med, men det berodde främst på att han var lite avslagen efter en nyligen utförd kastration. Istället för att lukta på marken efter spår ägnade han sig åt att söka snitslar i träden. Jag kan ju hålla med honom om att dom var fina och väl värda att hitta (alldeles nygjorda nämligen, i höstens piffiga färger med specialeffekter som blått för rakt fram och rött för sväng!), men det var ju inte riktigt för att han skulle träna sök som jag hade hängt ut dem.
Väl hemma igen var vi alla tre, hundarna och jag, ganska trötta och avslagna. Det tar på krafterna att ränna runt i skogen med motsvarande alpinutrustning på magen (i tyngd alltså, känns det som). För att slappna av la jag mig i ett varmt bad med min nya bok, Annika Lantz "9 1/2 månad" (som handlar om hennes senaste graviditet och första tid som nybliven mamma). Jag är verkligen ingen stor fan av Annika som tv- eller radiopersonlighet, men boken fick mig att fnittra hysteriskt tills jag fick så mycket sammandragningar att jag var tvungen att lägga den ifrån mig. Naturligtvis lyckades jag skratta tillräckligt för att skvimpa ut en massa vatten på badrumsgolvet, och när man har ett sådant som lutar FRÅN golvbrunnen istället för MOT densamma är det bara till att lägga sig på alla fyra och börja torka. Vid det laget kändes det som om förlossningen var på gång också.
I fredags träffade jag Kia med alla sina hundar tillsammans med Lena och Guinness i Vombskogen för att viltspåra och genrepa inför jaktprovet. Samt för att äta Lenas smarriga hembakade sockerkaka, förstås!
Sudden fick ett par markeringar och ett litet sök med "danskt vilt", dvs. just kaniner, and och duva. Det gick fint, så vi kunde avsluta apporteringen med en positiv känsla. Även Coffe fick hämta lite vilt, vilket hon förstås gjorde utan några bekymmer. Östen fick inte apportera alls, vågar nämligen inte släppa honom i närheten av två nyutlagda viltspår... Men skulle sannolikt inte hinna längre än till "app..." innan han hade farit iväg och gått båda spåren på ny rekordtid. Finns det ingen gren som heter hastighetsspårning??? Jäklar, vad bra vi hade varit på det!
Därmed har jag också förebådat att Östens spårning så småningom också gick fort - om nu någon hade trott något annat... Vi höll på att tappa bort Lena i skogen bakom oss, tur att det fanns snitslar att följa för henne! Börjar bli sugen på att prova viltspår på valium, till Östen alltså. Får man ge dem det inför ett anlagstest? ;-)
Sudden är tack och lov lite lugnare i skogen. Han gick sitt spår utan några större besvär, och vare sig Lena eller jag hade några svårigheter att följa honom. Inte heller Guinness var svår att hänga med, men det berodde främst på att han var lite avslagen efter en nyligen utförd kastration. Istället för att lukta på marken efter spår ägnade han sig åt att söka snitslar i träden. Jag kan ju hålla med honom om att dom var fina och väl värda att hitta (alldeles nygjorda nämligen, i höstens piffiga färger med specialeffekter som blått för rakt fram och rött för sväng!), men det var ju inte riktigt för att han skulle träna sök som jag hade hängt ut dem.
Väl hemma igen var vi alla tre, hundarna och jag, ganska trötta och avslagna. Det tar på krafterna att ränna runt i skogen med motsvarande alpinutrustning på magen (i tyngd alltså, känns det som). För att slappna av la jag mig i ett varmt bad med min nya bok, Annika Lantz "9 1/2 månad" (som handlar om hennes senaste graviditet och första tid som nybliven mamma). Jag är verkligen ingen stor fan av Annika som tv- eller radiopersonlighet, men boken fick mig att fnittra hysteriskt tills jag fick så mycket sammandragningar att jag var tvungen att lägga den ifrån mig. Naturligtvis lyckades jag skratta tillräckligt för att skvimpa ut en massa vatten på badrumsgolvet, och när man har ett sådant som lutar FRÅN golvbrunnen istället för MOT densamma är det bara till att lägga sig på alla fyra och börja torka. Vid det laget kändes det som om förlossningen var på gång också.
Post-FM
Flatmästerskapet tog på Suddens krafter, men han vet precis hur man gör för att samla nya...
Sen vi kom hem i lördags har Suddens träning legat på is. På fredag blir det nya tag med viltspår och lite viltapportering, men till dess stannar vi nog på sofflocket...
Östen tål inte alls värmen och sover sig gärna genom dagarna, men på kvällarna är han redo för nya tag. Då blir det ofta en egen promenad med matte - det bästa som finns - och så tränar vi lydnad och konster eller lägger ett spår i parkerna häromkring. Han har blivit så himla duktig på kärnspår! Det går lugnt och fint, näsan är i backen hela tiden, de flesta vinklar tas perfekt och alla pinnar plockas. Och han älskar det! Spåren blir kanske inte så superlånga (det medger inte Kobjers parker), men en massa vinklar brukar jag kunna peta in. Det håller honom alert och noggrann hela vägen.
En annan kvällsaktivitet vi ägnar oss åt emellanåt är klädnypesök i trädgården! Jag sätter hundarna i köket, visar dem klädnyporna jag tänker gömma (ca 8 stycken), och så lägger jag dem (klädnyporna alltså) lite här och var på stolar, på vattenkannan och i gräset. Och sen skickar jag ut hundarna att söka en i taget. Klädnypesök är ganska svårt, de måste verkligen använda näsorna, men å andra sidan är inte vår trädgård så stor utan antalet gömställen är tämligen begränsat...
Flatmästerskap 2007
Klockan 04.20 steg Sudden och jag upp igår för att köra iväg till Plönninge utanför Halmstad. Det var fortfarande mörkt när vi gav oss av, men ganska snart ljusnade det och på den tämligen biltomma motorvägen var det trevligt att köra. Frukosten (min) fick intas under färden.
Vi anlände till Plönninge naturbruksgymnasium, där sekretariat och camping låg, strax efter sex. Gott om tid alltså att anmäla sin ankomst och rasta Sudden. Klockan sju var det samling, där mängder av välkända ansikten dök upp. En stor del av deltagarna kom från FRK:s Skåne/Blekingesektion. Utöver Sudden deltog ytterligare en Spader Damenhund, nämligen Kelly som är Östens kullsyster! Matte Marie bor i Kungsbacka så dem träffar vi inte så ofta, men det går inte att ta miste på släktskapet vovvarna emellan.
Till unghunds- och nybörjarklassens tävlingsruta var det en halvtimmes promenad. Det fanns möjlighet att åka "buss" också, men jag valde att gå för att Sudden skulle få röra på sig. Väl framme var det bara till att vänta, vi hade startnummer 27 och det dröjde väl runt tre timmar tills det var vår tur. Som sällskap hade vi Kelly och Marie, samt Cattis (matte till SD-hunden Zack). Strax innan det var min tur öppnade himlen sig, och det blev till att slänga på sig regnkläder och försöka hålla hund och packning från den värsta vätan. Regnet var dock kortvarigt, och på det följde sol - massor av sol och värme!
Tävlingen var upplagd som ett workingtest med fyra stationer som man gjorde i direkt följd. Varje station dömdes av en stationär domare, och som ledsagare fick istället de startande en skytt som mycket pedagogiskt och trevligt förklarade hur det hela gick till.
Station ett var en sökruta där två änder och två kråkor var utlagda. Rutan var ganska stor, med lite småsnårig skogsterräng. Maxtiden var tre minuter. Sudden hittade snabbt en and som han apporterade in fint (även om han släppte den på mina fötter). På nästa skick fastnade han långt ut i rutan, innan han tomhänt vände tillbaka. Jag såg inte exakt vad som hände, men jag tror att han stod över en kråka och funderade över vad han skulle ta sig till. Dessvärre bestämde han sig alltså för att inte plocka in den. Istället började han vimsa runt och såg väldigt skyldig ut, som om han precis visste att han hade gjort fel. Därmed slutade han också i princip att leta och kom istället in flera gånger till mig som för att säga "det är tomt, det finns inget mer där ute!". Sen var tiden ute och det var bara att plocka in honom. För detta fick vi fem poäng, av maximalt tjugo. Till Suddens försvar ska sägas att det nog inte var många (om någon) som fick in alla fåglar, och att det istället var en hel del hundar som betedde sig illa med dem - rullade sig på kråkor, kissade på dem, tuggade på dem etc. Och det gjorde han ju i alla fall inte.
Sudden på väg in med anden. Foto: Carina Haapanen.
Station två var ett linjetag på kanske 50 meter. Därute låg en kråka. För att komma dit behövde hundarna gå över ett litet dike, vilket förstås gärna uppfattades som en gräns istället. Det gjorde t.ex. Sudden, som jag helt enkelt inte alls fick bort till kråkan. Efter att ha försökt dirigera honom en stund, vilket bara resulterade i att han slutade tro på mig, gav vi upp. Domaren var snäll, och jag fick gå några steg fram och skicka honom igen. Då gick det bättre och han hittade kråkan på en gång! Noll poäng förstås, men en lyckad avslutning i alla fall. Denna kråka apporterade han för övrigt utan några som helst problem, och lämnade snygg och prydligt av den i handen.
Station tre var två enkla markeringar med dummies. Dummiesarnas nedslag var något dolda från förarens och hundens perspektiv, men när hunden väl kom fram såg den dem lätt. Dessa båda markeringar spikade Sudden hur snyggt som helst! Många andra hundar fick emellertid problem här då de var så inne på att hitta vilt att de inte brydde sig om dummiesarna. Nitton poäng fick vi, och jag undrar fortfarande vad de drog den sista poängen på!? Till och med domaren sa att det var klockrent.
Station fyra var två enkla markeringar på vatten. Här skulle hundarna galoppera fram genom lervälling (det var för lite vatten för att simma) och först hämta en dummie som låg synligt och sedan en som låg dold bakom en sten. Sudden markerade även här mycket bra, men fick en kallsup på väg ut och var tvungen att hosta och klökas lite innan han kunde ta den första dummien. Den andra markeringen fixade han också fint, men snubblade precis innan han skulle upp ur vattnet och tappade då dummien. Tydligen fick vi avdrag för det - fast jag tycker inte att det var hundens fel - så här blev det sexton poäng.
Totalt skrapade vi alltså ihop 40 poäng av maximalt 80, och hamnade därmed i mitten av resultatlistan (igen!). Jag är hur som helst väldigt nöjd med Sudden, även om man förstås alltid kan gräma sig över våra missar. Efter att ha sett och hört hur många andra hundar ignorerat sina mattar/hussar och hittat på skit ute på stationerna (till sina ägares stora frustrationer), kan jag bara konstatera att Sudden är en underbar hund som inte gör sånt! Missarna vi får beror på brister i träningen, att Sudden inte förstått uppgiften, osäkerhet, fel i kommunikationen oss emellan etc. Men aldrig att de beror på att han bara skiter i mig och gör som han själv vill. Det är nåt att glädjas över och ta med sig hem!
Sudden vilar ut bakom sin tjocka matte efter väl förrättat värv.
När vi väl var klara blev det väntetid igen, som bl.a. tillbringades ihop med ett stort gäng från Kennel Meitas samt Carina och Shiva. Sudden var trött och satt/låg riktigt lugnt och fint, det var som om han fick en överdos av andra hundar så att han knappt orkade bry sig om dem. Vid sextiden på kvällen, efter att himlen hunnit öppna sig återigen och det därtill åskat som tusan (under tiden satt Sudden och jag torra och trygga inne i Carinas husvagn!), begav vi oss hem igen. Ett antal olyckor och översvämning på vägen fördröjde hemkomsten, men oj så skönt det var sen att slänga sig i soffan! Både Sudden och jag somnade snart och sov som stockar hela natten...
Sudden och jag tillsammans med "Meitassarna". Snacka om att alla tittar bort... Utom Sudden då förstås.
Vi anlände till Plönninge naturbruksgymnasium, där sekretariat och camping låg, strax efter sex. Gott om tid alltså att anmäla sin ankomst och rasta Sudden. Klockan sju var det samling, där mängder av välkända ansikten dök upp. En stor del av deltagarna kom från FRK:s Skåne/Blekingesektion. Utöver Sudden deltog ytterligare en Spader Damenhund, nämligen Kelly som är Östens kullsyster! Matte Marie bor i Kungsbacka så dem träffar vi inte så ofta, men det går inte att ta miste på släktskapet vovvarna emellan.
Till unghunds- och nybörjarklassens tävlingsruta var det en halvtimmes promenad. Det fanns möjlighet att åka "buss" också, men jag valde att gå för att Sudden skulle få röra på sig. Väl framme var det bara till att vänta, vi hade startnummer 27 och det dröjde väl runt tre timmar tills det var vår tur. Som sällskap hade vi Kelly och Marie, samt Cattis (matte till SD-hunden Zack). Strax innan det var min tur öppnade himlen sig, och det blev till att slänga på sig regnkläder och försöka hålla hund och packning från den värsta vätan. Regnet var dock kortvarigt, och på det följde sol - massor av sol och värme!
Tävlingen var upplagd som ett workingtest med fyra stationer som man gjorde i direkt följd. Varje station dömdes av en stationär domare, och som ledsagare fick istället de startande en skytt som mycket pedagogiskt och trevligt förklarade hur det hela gick till.
Station ett var en sökruta där två änder och två kråkor var utlagda. Rutan var ganska stor, med lite småsnårig skogsterräng. Maxtiden var tre minuter. Sudden hittade snabbt en and som han apporterade in fint (även om han släppte den på mina fötter). På nästa skick fastnade han långt ut i rutan, innan han tomhänt vände tillbaka. Jag såg inte exakt vad som hände, men jag tror att han stod över en kråka och funderade över vad han skulle ta sig till. Dessvärre bestämde han sig alltså för att inte plocka in den. Istället började han vimsa runt och såg väldigt skyldig ut, som om han precis visste att han hade gjort fel. Därmed slutade han också i princip att leta och kom istället in flera gånger till mig som för att säga "det är tomt, det finns inget mer där ute!". Sen var tiden ute och det var bara att plocka in honom. För detta fick vi fem poäng, av maximalt tjugo. Till Suddens försvar ska sägas att det nog inte var många (om någon) som fick in alla fåglar, och att det istället var en hel del hundar som betedde sig illa med dem - rullade sig på kråkor, kissade på dem, tuggade på dem etc. Och det gjorde han ju i alla fall inte.
Sudden på väg in med anden. Foto: Carina Haapanen.
Station två var ett linjetag på kanske 50 meter. Därute låg en kråka. För att komma dit behövde hundarna gå över ett litet dike, vilket förstås gärna uppfattades som en gräns istället. Det gjorde t.ex. Sudden, som jag helt enkelt inte alls fick bort till kråkan. Efter att ha försökt dirigera honom en stund, vilket bara resulterade i att han slutade tro på mig, gav vi upp. Domaren var snäll, och jag fick gå några steg fram och skicka honom igen. Då gick det bättre och han hittade kråkan på en gång! Noll poäng förstås, men en lyckad avslutning i alla fall. Denna kråka apporterade han för övrigt utan några som helst problem, och lämnade snygg och prydligt av den i handen.
Station tre var två enkla markeringar med dummies. Dummiesarnas nedslag var något dolda från förarens och hundens perspektiv, men när hunden väl kom fram såg den dem lätt. Dessa båda markeringar spikade Sudden hur snyggt som helst! Många andra hundar fick emellertid problem här då de var så inne på att hitta vilt att de inte brydde sig om dummiesarna. Nitton poäng fick vi, och jag undrar fortfarande vad de drog den sista poängen på!? Till och med domaren sa att det var klockrent.
Station fyra var två enkla markeringar på vatten. Här skulle hundarna galoppera fram genom lervälling (det var för lite vatten för att simma) och först hämta en dummie som låg synligt och sedan en som låg dold bakom en sten. Sudden markerade även här mycket bra, men fick en kallsup på väg ut och var tvungen att hosta och klökas lite innan han kunde ta den första dummien. Den andra markeringen fixade han också fint, men snubblade precis innan han skulle upp ur vattnet och tappade då dummien. Tydligen fick vi avdrag för det - fast jag tycker inte att det var hundens fel - så här blev det sexton poäng.
Totalt skrapade vi alltså ihop 40 poäng av maximalt 80, och hamnade därmed i mitten av resultatlistan (igen!). Jag är hur som helst väldigt nöjd med Sudden, även om man förstås alltid kan gräma sig över våra missar. Efter att ha sett och hört hur många andra hundar ignorerat sina mattar/hussar och hittat på skit ute på stationerna (till sina ägares stora frustrationer), kan jag bara konstatera att Sudden är en underbar hund som inte gör sånt! Missarna vi får beror på brister i träningen, att Sudden inte förstått uppgiften, osäkerhet, fel i kommunikationen oss emellan etc. Men aldrig att de beror på att han bara skiter i mig och gör som han själv vill. Det är nåt att glädjas över och ta med sig hem!
Sudden vilar ut bakom sin tjocka matte efter väl förrättat värv.
När vi väl var klara blev det väntetid igen, som bl.a. tillbringades ihop med ett stort gäng från Kennel Meitas samt Carina och Shiva. Sudden var trött och satt/låg riktigt lugnt och fint, det var som om han fick en överdos av andra hundar så att han knappt orkade bry sig om dem. Vid sextiden på kvällen, efter att himlen hunnit öppna sig återigen och det därtill åskat som tusan (under tiden satt Sudden och jag torra och trygga inne i Carinas husvagn!), begav vi oss hem igen. Ett antal olyckor och översvämning på vägen fördröjde hemkomsten, men oj så skönt det var sen att slänga sig i soffan! Både Sudden och jag somnade snart och sov som stockar hela natten...
Sudden och jag tillsammans med "Meitassarna". Snacka om att alla tittar bort... Utom Sudden då förstås.
Spåra med brorsan
I söndags tränade hundarna och jag viltspår ihop med Lena och Guinness, Suddens kullbror! De är inte så värst lika varandra grabbarna, mer än att båda har lätt för att ta till (o)ljud när de har trist... Guinness är en stilig kille med lite grövre huvud än Sudden, och han är också betydligt tuffare och busigare. Han har en fantastisk förmåga att hoppa rakt upp i luften, jämfota, vilket Sudden aldrig någonsin har gjort. På sätt och vis påminner Guinness nog mer om Östen, som ju också ibland ger utlopp för lite mer energi än man önskar... ;-)
Vi passade på att lägga spår åt varandra. Sudden har aldrig tidigare gått spår som någon annan lagt ut, och det är ju spännande även för matte att följa ett spår man inte själv har lagt. Dessvärre klantade jag mig i spårläggningen och gjorde saker och ting betydligt svårare för Guinness än nödvändigt - lyckades nämligen korsa mitt eget spår (begriper inte hur det var möjligt, men det var det!). När han inte förvirrades av mitt krånglande gick han dock mestadels lugnt och fint och arbetade med näsan i backen.
Sudden gick också sitt spår riktigt bra, och det var kul att ha med en "expert" som följde efter och såg på medan man spårade! Själv är man ju så himla upptagen med att hålla i linan att man knappt hinner se hur hunden jobbar, så det var roligt att höra någon annan berätta. Sudden har ett lite högre tempo än Guinness, men är ju i jämförelse med Östen en riktig slöfock! ;-) Både Lena och jag var lite trötta efter att ha gått två spår, men det var bara att bita ihop inför det sista - och fysiskt mest ansträngande! Östen spårade riktigt fint, men som vanligt i överljudshastighet. Jag vägrar att springa och håller in så gott det går, men han far mellan träden hit och dit och snor in sig med linan så emellanåt måste man ändå släppa och springa ifatt snöret. En nödvändig utrustningsdetalj är handskar, utan dem har man inte mycket skinn kvar på händerna efter en tur med Östen i spårskogen...
När Östen kommit till slutet och hittat klöven tog jag av selen. Medan jag sen klyddade med kopplet passade den gullige lille vovven på att dra klöven ur snöret och springa iväg för att äta upp den! Vi gick tillbaka till bilarna, med Östen på sisådär fem meters säkerhetsavstånd. Att få tag på honom kändes omöjligt, men till slut lyckades jag ändå lura honom. Klöven slängde jag sen iväg för att bli av med - den var vid det här laget RIKTIGT äcklig av en sådär 15 omfrysningar samt halväten. Efter att ha burat in Östen i bilen släppte jag ut Sudden för att kissa av sig innan vi körde. GIVETVIS sökte han genast upp klöven (duktig vovve!?) och apporterade in den så snyggt till matte, som alltså blev tvungen att befatta sig med läskigheten ytterligare en gång...
När man har tränat blir man trött, och vad är väl bättre då än att ligga i soffan med matte? Sudden (överst) briljerar här i konsten att få plats i en soffa fast att den redan är fullt upptagen...
Igår var Sudden och jag på träning hos Björn. Sudden var betydligt lugnare och mindre pipig - tack och lov - än gången innan. Vi körde ett djupt sök, nerför en brant backe, som Sudden fixade bra - åtminstone avseende ihärdigheten och inhämtandet av många apporter. Några brister fanns dock, bland annat bytte han vid ett tillfälle, tog med sig två in vid ett annat tillfälle, fastnade i en tikkissfläck vid ytterligare ett tillfälle etc. Men sökarbetet var i alla fall bra, får vara glad för det! Nästa övning var en skitsvår enkelmarkering i två meter höga ormbunkar! Här ställdes hundarna verkligen på prov, även om somliga klarade det riktigt galant ändå. Tyvärr "råkade" Sudden knalla först när det inte var hans tur (matte stod förstås inbegripen i ett intressant samtal) och gjorde under denna sväng ut i djungeln av med alldeles för mycket energi. När det väl var hans tur begrep han inte alls att gå ut på djupet, så vi fick göra om övningen lite enklare och då gick det bra. Avslutningsvis blev det linjetag och en enkel enkelmarkering - fast då var hundarna så trötta att flera av dem ändå lyckades krångla till det hela!
Nu blir det inte mer träning av något slag alls inför lördag! Inte för Suddens del vill säga, Östen har jag lovat ska få ett bruksspår i kväll eller i morgon...
Uppladdning...
Efter en ganska aktiv vecka för doggsen (med viltspår i Torna Hällestad, jaktträning i Gärdslöv och Hässleholm samt besök i Helsingborg hos Fredriks syster med familj - med tillhörande långpromenad i Pålsjöskogen) är det nu snart dags att tagga ner och börja ladda inför den stora helgen - Flatmästerskapet utanför Halmstad! Unghundsklassen går på lördag och Sudden och jag har för avsikt att åka fram och tillbaka samma dag. Dessvärre visade det sig att samlingen är redan klockan SJU på morgonen!!! Stön, det blir till att köra vid fem, senast...
Flatmästerskapet är upplagt som ett workingtest med vilt på minst en station. Jag hoppas att viltet består av "snälla" fåglar, som änder och fasaner, även om Sudden utan större tvekan tagit allt vilt som presenterats för honom den senaste veckan. I Hässleholm hade vi med oss ett par stoooora kaniner, som han efter en del funderingar på hur de bäst fick plats i munnen apporterade fint. Även kråkor, skator och duvor hämtades in utan tjafs. Den stora frågan är nu snarare, räcker Suddens "bensin" för ett flatmästerskap? Till skillnad från storebror han har tyvärr ingen vidare förmåga att koppla av mellan olika moment, utan energin rinner iväg hela tiden. När en dag på workingtest börjar närma sig sitt slut finns det alltså stor risk för motorstopp. Men skit samma, det ska bli jättekul i alla fall!!! (Har för övrigt bytt foder, han äter nu sedan ett par veckor Precept Competition - vi får väl hoppas att namnet håller vad det lovar!)
Om det skulle bli en station med fiskapportering så fixar vi nog det också! Sudden fyra månader gammal... Foto: Kia Lawesson.
I morgon ska vi träffa kullbrorsan Guinness för att viltspåra lite i Vombskogen, det ska bli kul!
Flatmästerskapet är upplagt som ett workingtest med vilt på minst en station. Jag hoppas att viltet består av "snälla" fåglar, som änder och fasaner, även om Sudden utan större tvekan tagit allt vilt som presenterats för honom den senaste veckan. I Hässleholm hade vi med oss ett par stoooora kaniner, som han efter en del funderingar på hur de bäst fick plats i munnen apporterade fint. Även kråkor, skator och duvor hämtades in utan tjafs. Den stora frågan är nu snarare, räcker Suddens "bensin" för ett flatmästerskap? Till skillnad från storebror han har tyvärr ingen vidare förmåga att koppla av mellan olika moment, utan energin rinner iväg hela tiden. När en dag på workingtest börjar närma sig sitt slut finns det alltså stor risk för motorstopp. Men skit samma, det ska bli jättekul i alla fall!!! (Har för övrigt bytt foder, han äter nu sedan ett par veckor Precept Competition - vi får väl hoppas att namnet håller vad det lovar!)
Om det skulle bli en station med fiskapportering så fixar vi nog det också! Sudden fyra månader gammal... Foto: Kia Lawesson.
I morgon ska vi träffa kullbrorsan Guinness för att viltspåra lite i Vombskogen, det ska bli kul!
Till lekfarbrorn igen!
Sudden och jag har (äntligen!) börjat på kurs hos Björn igen! Det har varit ett uppehåll nu under ett par månader, och Björn tyckte nog att han var klar med oss i vår grupp, men jag lyckades tjata mig till en omgång till... Förutom Sudden och jag är det ytterligare två (Arne och Ann-Britt) från våra tidigare kurser, och därtill fyra "nya" mattar plus hundar (de flesta har gått andra kurser för Björn).
Eftersom Sudden har varit lite oengagerad i jaktträningen på sistone var jag lite orolig för hur det skulle gå. Det hade jag dock INTE behövt vara! I samma ögonblick som han insåg att vi hade kommit hem igen till världens roligaste lekfarbror (Sudden skulle gärna flytta dit på studs, han var till och med på väg in i en av hundgårdarna istället för att följa med mig till bilen efter träningen...) blev han vild av lycka. Dessvärre innebar det mer pip än vanligt i början av passet, och jag hoppas verkligen att det lägger sig igen. Med tindrande ögon följde han allt som Björn gjorde och sa, och gjorde också sitt bästa för att imponera på honom.
Den första övningen var en lång markering med dolt nedslag i svår terräng. Jag började med att berätta för Björn att Sudden har tappat lite självförtroende när det gäller markeringar, och att han kanske därför skulle behöva lite mer stöd av honom. Av detta dåliga självförtroende syntes dock intet. Han for ut som en skottspole, missade markeringen först, drog några rejäla rundor men hittade den på andra försöket. Kanske inte så snyggt markerat, men det som gladde mig var att han hade både vilja och tempo, samt att han inte sökte stöd hos mig som han ibland gjort på sistone.
Därefter blev det en sökövning i varierad terräng, med en hel del vatten och snår. Tio dummiesar låg ute och vi jobbade två och två. Om möjligt skulle vi skicka båda hundarna samtidigt. Sökrutan visade sig vara svår, och till och med rutinerade hundar hade problem. Sudden och Teetoo var sist ut, och hade förstås hunnit ladda en del. Sudden låg i som en liten myra och plockade in fem dummiesar, Teetoo fick in fyra. Därmed fick vi in flest! Båda hundarna chansade (hoppades) kanske lite väl mycket på att dummiesarna skulle ligga i vattnet, för det hördes en väldans massa plaskande hela tiden... När vi släppte dem ihop gick det först bra, men sen fick Sudden för sig att de kunde leka i vattnet tillsammans istället. Så några fler gemensamma sök blev det inte!
Nere på ängen körde vi sen lite stadgeträning med walk-up, samt linjetag med läbbiga duvor. Detta fixade Sudden fint, förutom att han var väl hård i munnen... Små dummiesar är inte alls hans melodi, för dom kan han tugga på under inlevereringen. Istället gäller att ju större desto bättre.
Nu har vi fem gånger träning framför oss, med slutdatum den 11 september. Jag hoppas verkligen att vi kan vara med på alla, beräknad förlossning är ju den 25 september... Men jag ska nog försöka knipa!!
Det är alltid mysigt att bada, oavsett om vattnet är rent eller inte...
Östen har varit lite krasslig ett par dagar sen vi kom hem från Göteborg, han har kräkts upp maten såväl i sin säng, i vår säng som i trädgården. Jag tror att han fått med sig nån bakterie, möjligen från ett läskigt kärr som han envisades med att svalka sig i. Igår blev det bara kokt ris för hans del, och nu har han inte kräkts sen i måndags så jag hoppas det är över. Riset har verkligen uppskattats, och jag tror nog att om Östen fick bestämma så skulle han alltid vara lite känslig i magen...
Eftersom Sudden har varit lite oengagerad i jaktträningen på sistone var jag lite orolig för hur det skulle gå. Det hade jag dock INTE behövt vara! I samma ögonblick som han insåg att vi hade kommit hem igen till världens roligaste lekfarbror (Sudden skulle gärna flytta dit på studs, han var till och med på väg in i en av hundgårdarna istället för att följa med mig till bilen efter träningen...) blev han vild av lycka. Dessvärre innebar det mer pip än vanligt i början av passet, och jag hoppas verkligen att det lägger sig igen. Med tindrande ögon följde han allt som Björn gjorde och sa, och gjorde också sitt bästa för att imponera på honom.
Den första övningen var en lång markering med dolt nedslag i svår terräng. Jag började med att berätta för Björn att Sudden har tappat lite självförtroende när det gäller markeringar, och att han kanske därför skulle behöva lite mer stöd av honom. Av detta dåliga självförtroende syntes dock intet. Han for ut som en skottspole, missade markeringen först, drog några rejäla rundor men hittade den på andra försöket. Kanske inte så snyggt markerat, men det som gladde mig var att han hade både vilja och tempo, samt att han inte sökte stöd hos mig som han ibland gjort på sistone.
Därefter blev det en sökövning i varierad terräng, med en hel del vatten och snår. Tio dummiesar låg ute och vi jobbade två och två. Om möjligt skulle vi skicka båda hundarna samtidigt. Sökrutan visade sig vara svår, och till och med rutinerade hundar hade problem. Sudden och Teetoo var sist ut, och hade förstås hunnit ladda en del. Sudden låg i som en liten myra och plockade in fem dummiesar, Teetoo fick in fyra. Därmed fick vi in flest! Båda hundarna chansade (hoppades) kanske lite väl mycket på att dummiesarna skulle ligga i vattnet, för det hördes en väldans massa plaskande hela tiden... När vi släppte dem ihop gick det först bra, men sen fick Sudden för sig att de kunde leka i vattnet tillsammans istället. Så några fler gemensamma sök blev det inte!
Nere på ängen körde vi sen lite stadgeträning med walk-up, samt linjetag med läbbiga duvor. Detta fixade Sudden fint, förutom att han var väl hård i munnen... Små dummiesar är inte alls hans melodi, för dom kan han tugga på under inlevereringen. Istället gäller att ju större desto bättre.
Nu har vi fem gånger träning framför oss, med slutdatum den 11 september. Jag hoppas verkligen att vi kan vara med på alla, beräknad förlossning är ju den 25 september... Men jag ska nog försöka knipa!!
Det är alltid mysigt att bada, oavsett om vattnet är rent eller inte...
Östen har varit lite krasslig ett par dagar sen vi kom hem från Göteborg, han har kräkts upp maten såväl i sin säng, i vår säng som i trädgården. Jag tror att han fått med sig nån bakterie, möjligen från ett läskigt kärr som han envisades med att svalka sig i. Igår blev det bara kokt ris för hans del, och nu har han inte kräkts sen i måndags så jag hoppas det är över. Riset har verkligen uppskattats, och jag tror nog att om Östen fick bestämma så skulle han alltid vara lite känslig i magen...