Pojkarna Vov

Östen "behöver" lära sig nya konster, men min fantasi tryter... Är det någon som har någon idé (hyfsat realiserbar) om vad jag skulle kunna lära honom? Han älskar att lära sig nytt och tänker väldigt självständigt vid inlärningen - försöker genast lista ut vad jag vill, så det får gärna vara svåra grejer med flera moment i.

Häromdagen testade jag om han kunde använda Sudden som rundningsmärke. Jag satte alltså Sudden en bit ifrån oss och skickade Östen att runda honom. Första gången gjorde han precis det, men när jag sen ökade avståndet hittade han istället på en ny grej - springa bort och pussa Sudden! Det såg alldeles underbart ut! Sudden fattade ingenting, men när jag jublade blev även han glad och kom springande för att få godis.

Jag lärde Östen för rätt länge sen att på kommandot  "ringa" så skulle han springa bort och runda det jag pekade på, t.ex. ett träd, en bil, en person etc. Detta har jag dock inte tränat på väldigt länge. Igår provade jag att skicka honom runt en ganska stor container, och han gav sig genast iväg. Men det visade sig att porten in i containern stod öppen, så han sprang in där och kom inte ut igen - det fanns ju ingen väg runt! Efter ett par försök förstod han till slut att denna "genväg" var fel väg.

Vi började också träna på "dansa" igår, alltså stå på bakbenen, men jag tycker egentligen inte att den typen av konster är så kul. Det är mycket roligare med knepiga grejer, där han måste tänka och koncentrera sig. En av de nyaste grejerna som han nu börjar få riktigt bra koll på är en konst som inte har nått namn, inte har det fått nåt ordentligt kommando heller. Men han vet uppenbarligen vad jag vill ändå. Konsten går till som så att han backar ifrån mig, snurrar ett halvt varv på 2-3 meters avstånd och backar sedan tillbaka mot mig så att han hamnar mellan mina ben! Nu när han kan det bygger jag ibland på med att fortsätta framåt med honom gåendes "fot" mellan benen på mig (konsten "mellan"). Sen kan vi gå baklänges, vända höger eller vänster medan han hela tiden har ögonkontakt med mig (han håller på att knäcka nacken på kuppen).

Den roligaste konsten vi har lärt in är baklänges-zickzack. Det tog sin lilla tid och krävde att ett antal moment lärdes in för sig först innan de kunde sättas ihop till en sammanhängande rörelse. Detta är en omvänd "vanlig" zickzack mellan benen på mig. I den vanliga går ju både matte och hund framåt medan hunden går slalom mellan benen, men i den omvända går båda baklänges. Det kräver massor av precision hos hunden! I början hände det ofta att han missade och hamnade utanför benmellanrummet, men inte nu längre. Nu backar han slimmat runt mina ben, i högsta tempo. Detta trick kan jag verkligen rekommendera om man vill ha 1. en ordentlig utmaning, 2. ett perfekt partytrick att imponera med!

Hur som helst. Snälla kom med lite tips på nya utmaningar för Östen och mig! Jag lovar att jag ska göra vad jag kan för att lära honom dem, så länge de är rimliga vill säga.

Härligt att isgatorna äntligen är borta så man kan promenera utan att riskera att halka och slå sig. Jag har undvikit så gott det går att gå ut med båda hundarna samtidigt, för att minimera risken. När de är en och en kan Sudden springa lös och Östen gå i flexikoppel, vilket innebär att båda kan skutta runt i snön bäst de vill. Östen har fantastisk koll på hur långt flexikopplet är, det händer i stort sett aldrig att han rycker i det - snarare stannar han när han tror att det är på det längsta. Sudden får inte alls gå i flexi, han är inte tillräckligt civiliserad ännu... Jag är själv skeptisk till flexi, inte minst sen den där schäfern slet sig med flexikoppel vilket kanske inte hade hänt om han hade haft ett vanligt läderkoppel. Men i vissa situationer, på vissa platser och till vissa hundar är det faktiskt kanon.

Nu har hundarna och jag just sorterat tvätten tillsammans. Detta är ett favoritögonblick! När vi kommer till strumporna är det nämligen deras uppgift att lägga in dem i strumplådan. Vi kör enligt löpande band-principen. Först har förstås jag parat ihop strumporna (det är jag faktiskt mycket bättre på!) och lagt dem på sängen. Sen plockar Sudden strumporna par för par och lämnar över dem i min hand. Jag vidarebefordrar strumporna till Östen som står redo att gå bort till lådan och lägga ner dem där. Mellan varje arbetsinsats kan de hämta ut betalning i form av godis. Ibland råkar Östen lägga för många strumpor ovanpå varandra så att de trillar ut igen, då måste han arbeta dubbelt för att få ner dem i lådan igen. Båda hundarna tar sina uppgifter på stort allvar!

Med snön kommer all dold galenskap fram hos hundarna... Lydnaden ligger gömd under snötäcket och matte far som en vante fram över isiga gator och i djup snö, alltmedan två lyckliga svartingar slår knut på såväl sig själv som på kopplen. Hoppa i drivor, ploga fåror i decimeterdjup snö med nosen, kasta sig handlöst ner på snöblanka gator och sakta glida fram längs med vägen - ja, det finns mycket man kan hitta på nu om man är en snötokig flatte!

Här kommer några dagsfärska bilder på Sudden i snön.

Igår smet jag från jobbet vid lunch för att istället åka ut och träna Sudden tillsammans med Kia och några andra med Spader Damens-hundar (bl.a. Suddens mamma Tessan som fyllde 4 år samma dag - grattis!). Vi åkte till Tvedöra och den dunge där jag på sistone spenderat en del tid tillsammans med hundar och apporter. Vi började med att gå en liten promenad under vilken hundarna ägnade sig åt att skita ner sig så gott det gick i lerpölarna. Sudden var i högform, han var ensam grabb med fem tjejer!

När det värsta buset i benen sprungits av gick vi upp i dungen och tränade. Först ett par längre markeringar som flera av hundarna (inkl. Sudden) fick problem med. Minnet är inte det bästa alltid, utan det blev gärna ett sök istället. Ju snabbare man skickar desto bättre går det förstås, en snabb blick upp på matte kan vara tillräckligt för att fullkomligt glömma bort nedslagsplatsen...

Därefter blev det ett sök med massor av dummiesar. Fyra hundar - Tessan, Foxy, Meia och Sudden - skickades en i taget medan övriga fick träna stadga. Så fort en hund kom in skickades nästa. Sudden lyckades spana in några dummiesar från utskicksplatsen och gick raka vägen ut och plockade dem de tre första gångerna, så för honom var det inget större arbete. De andra jobbade desto mer när de plockade in apporter som låg längre ut. För att Sudden åtminstone skulle få söka lite fick han som sista hund gå ut och ta en extrautlagd dummy på lite längre avstånd. Då jobbade han i alla fall jättefint i bra tempo och med näsan påslagen!

Nästa övning var att apportera vilt. Kia hade tinat upp diverse döingar, en kanin, en and, en ungtrut och lite annat "smått och gott". Det var länge sen Sudden tränades på vilt, och han blev lite tveksam först till vad han skulle göra med djuren. Men han fattade snart och vid andra försöket gick det riktigt bra. Vi borde verkligen träna mer på vilt, men vi har ju ingenstans att själva förvara döa änder... I vår lilla frys är det absolut förbjudet att förvara lik och likdelar, även om jag har fått dispens från Fredrik att ha såväl köttbullar och rådjursklöv som blod i den.

Efter träningen åt vi jättegoda muffins som Marica bakat för att fira Tessan. Det var precis vad man behövde efter ett par timmar i skogen! Tack Marica!

Allra sist sköt Kia några skott också medan hundarna lekte. Sudden tittade nyfiket upp varje gång men blev inte ett dugg rädd eller orolig.

Resten av kvällen var Sudden som en liten trasa... Han orkade inte ens tigga när vi åt! Det är inte så ofta man ser honom så fullständigt genomtrött, men det såg onekligen rätt skönt ut. Tänk att bara få sova sig genom resten av dagen efter att först ha fått jobba med både kropp och knopp!

För rättvisans skull blev det Östen som fick gå på myrrenaden, vilket uppskattades mycket! Han är av med både drän och stygn nu och rör sig helt obehindrat med benet. Tratten får förstås sitta kvar ett tag till. Vi passerade bl.a. en hundrastgård under promenaden, i vilken tre små ettriga och skällande hundar rusade fram och tillbaka utmed staketet när vi gick förbi. Till min stora glädje reagerade inte Östen något särskilt på det, han betedde sig som vanligt - dvs. tittade på mig för att få godis! Hoppas, hoppas, hoppas att det betyder att anfallet inte satt sig i huvudet allt för mycket!!!

Stackars Östen har nu resignerat inför sitt öde att gå med tratt. Han spenderar den mesta tiden med att sova och jag hoppas att han drömmer om roligare äventyr än dem han för närvarande får vara med om. Vi går halvtimmespromenader nu, men det är förstås bara i koppel och i rätt lusigt tempo. Han slipper tratten ute, så man måste vara beredd hela tiden så att han inte börjar slicka på såren. Jag har försökt träna lite med honom, konster och fotgående, men koncentrationen är dålig när det onda benet konkurrerar med mina kommandon. I morgon ska vi till veterinären för att ta bort dränagen och titta till såren, men så vitt jag kan se är allt som det ska med dem. Igår fick Östen gå på promenad med sin gode vän Xon, det gick bra och Östen var avslappnad trots att det är en hanhund. Hunden som bet honom var för övrigt en schäfer, en cremefärgad sådan.

Sudden har ett desto roligare och mer innehållsrikt liv! Jag måste säga att det är lite enklare att sticka ut och träna med bara en hund... I fredags simmade han (det gick väldigt bra, bäst hittills!), igår var han ute i Väggarp med husse och idag var han på Revingehed med mig. Vi gick först en lång promenad - den blev lite längre än vad jag hade planerat eftersom markerna var översvämmade - och sedan körde vi lite apporteringsövningar.

Först blev det en dubbelmarkering som han fixade fint. Det förvånade mig dock att han apporterade den först kastade först, ofta brukar de ju börja med den senast kastade. Därefter gjorde jag ett sök med fem dummies, där jag använde mig av de lärdomar jag fått på Anna-Lena Wendts kurs. Det innebar t.ex. att jag utnyttjade vinden så gott det gick (det blåste dock knappt), att jag la upp dummiesarna på stubbar etc. för att lukten skulle spridas bättre, samt att jag bara skickade honom fyra gånger. AL påpekade flera gånger under kursen att det alltid finns en anledning till att en viss apport är kvar till sist - nämligen att den är svårast - och att man därför aldrig ska skicka hunden på den. Det är ju onödigt att förstöra träningen med en misslyckad inplockning av den sista apporten om alla de andra har hämtats in på ett bra sätt! Kloka ord.

Slutligen blev det ett par linjetag som också gick bra. Dom är inte så avancerade förstås, Sudden ser när jag går ut och lägger apporterna. Om jag någon gång försöker skicka honom utan att han har sett mig gå ut så går det inte alls... Östen brukar fixa det, men Sudden fattar absolut ingenting. Så det är han inte alls klar för, vilket till stor del beror på att jag har slarvat med att träna det.

Avlämningarna var genomgående kanonfina! I höstas hade jag problem med att han inte var lugn i munnen på vägen in, han småtuggade och bytte grepp om dummiesarna. Råden jag fick var att fya honom, men det gjorde honom bara osäker och ännu mer tuggig... Det är väldigt svårt att fya i exakt rätt sekund, dessutom. Ofta kom alltså fyet just när han slutat tugga, vilket inte var så pedagogiskt korrekt. Istället för att jobba på det sättet började jag träna på att få in honom snabbare. Det kunde bli lite långsamt förut, vilket ju ger mer tid för tugg. Nu kommer han som en skottspole och med det har även oron i munnen försvunnit!!! "Hemligheterna" bakom detta är två - dels att det blir korv när man kommer in, dels att jag brukar inleda med en öka tempot-övning innan den "riktiga" apporteringen börjar. Den övningen går till som så att jag kastar en dummy och skickar honom, tar emot dummyn och omedelbart kastar en annan på andra hållet som han får gå på direkt. Sen fortsätter jag så 4-5 gånger, då brukar tempot in vara på max.

Ja, livet är orättvist. Somliga får gå hemma med tratt och ha tråkigt, andra får rejsa runt i skogen och ha jättelattjo.

Tack för alla omtankar!!! Det värmer i eländet.

Det går framåt för Östen, han är pigg och vill inte alls bara gå på kvarterspromenader. Hältan är nästan borta, kvar är bara lite stelhet. Och det droppar inte heller en massa blod och var hela tiden längre. Nu kan han också röra sig på undervåningen (som vi har handikappanpassat genom att flytta undan bord och stolar så gott det går), men upp för trappan vågar han sig förstås inte. Han lyckades äntligen komma till ro i natt och sova, fast vi var uppe och tittade till honom säkert tio gånger sammanlagt... Vid något tillfälle fick Fredrik hjälpa honom upp i soffan där han vanligtvis ligger, vid ett annat la jag ut en kudde på golvet för honom att vila huvudet på. Han har nämligen lite svårt att pricka rätt i sin säng med tratten på, och hamnar gärna med någon kroppsdel utanför, i detta fall huvudet.

Jag är rädd att han kommer att bli både bortskämd och fet under sin konvalescens. Vi tycker ju så synd om honom att han får vissa favörer, samtidigt som han inte får motioneras... Inatt åt han ostbågar med Fredrik, det brukar sannerligen inte hända i vanliga fall!

Sudden saknar buset med Östen, men får hitta på roligheter på egen hand istället. Igår var vi hos Lisa och tränade lydnad - han var jätteduktig! Vi fick till och med lite kläm på "rutan" (eller var det tillfälligheter?)! Idag ska Sudden åka och simma i Malmö. Det slipper Östen förstås den här veckan, vilket han nog inte har något emot... Fast han gillar att titta på medan Sudden simmar!

Än så länge har inte Östen mött några andra hundar på sina korta promenader, så vi vet fortfarande inte hur han har påverkats av anfallet. Sudden förefallar dock inte påverkad - åtminstone inte när han är ensam med mig. Jag upplever dock att han har blivit lite mer bekymrad om Östen sedan händelsen, så det kan förstås tänkas att han reagerar annorlunda när de är ute båda två. Exempelvis sitter han innanför dörren och väntar så fort Östen går ut, något som han aldrig har gjort tidigare. Han har väl insett att inte Östen bestämmer över hela världen utan också är sårbar, kan jag tro...

Jämmer och elände! Igår kväll när Fredrik var ute med hundarna (i koppel) på S:t Hans backar mötte han en man som kom cyklande med sin hund (gul, i labbestorlek men med upprättstående öron) i flexikoppel. Fredrik gick åt sidan en bit för att släppa förbi dem. Då stannade mannen, och vips ryckte hunden till och mannen tappade kopplet... Hunden sprang ca 20 meter från husse, med kopplet efter sig, och flög rätt på Östen - som inte hade gjort någonting! Fredrik lyckades hålla undan våra hundars huvud och sparkade efter den andre hunden (en hanhund förstås). Men den gav sig inte (trots flera träffar) utan bet sig fast i Östens ljumske och lyckades slita upp ett par rejäla hål på insidan av låret!

Fredrik blev naturligtvis skakad, och det blev den andre ägaren också, som intygade att det aldrig hade hänt förr. Hunden var bara 20 månader gammal... Efter att ha bytt telefonnummer skyndade sig Fredrik tillbaka till bilen och körde iväg till mig som var och tränade boxning. Östen var ordentligt chockad och det räckte att se honom ett par sekunder på parkeringen för att inse att vi omedelbart skulle köra till djursjukhuset. Där gick allt fort, han blev undersökt som hastigast och rakad på insidan av båda låren, och sedan opererad på en gång. Drygt en timme efter att vi lämnat honom ringde de och sa att han hade vaknat upp igen.

Vi hämtade hem honom igen redan på kvällen, med två dränage instoppade i benet. Och en jättestor tratt. Katterna blev livrädda när dom såg honom! Vi var lite oroliga för hur Sudden skulle bete sig, men det var precis som att han förstod att man måste vara försiktig med brorsan. Så länge Östen har tratt på sig är Sudden väldigt lugn och försiktig, busar inte utan låter Östen få mer utrymme. Natten tillbringade jag (och Sudden - det var rätt trångt) i soffan på bottenvåningen med Östen nedanför. Östen var väldigt orolig och förvirrad, särskilt första delen av natten. Han pep och flämtade. Jag var tvungen att tvångslägga honom ner några gånger, då kunde han vila lite, annars satt han mest upp. Vid fyratiden gick vi ut och kissade, då var han redan mycket piggare och mindre halt. Sudden blev alldeles toklycklig när han fick se Östen utan tratt en stund! Efteråt hade Östen ett litet slagsmål med tratten, som dessbättre vanns av tratten. Sammantaget har varken Östen eller jag har fått många minuters sömn inatt...

Nu blir det återbesök för dräntagning på måndag, och för stygntagning nästa fredag. Under tiden ska Östen gå på pencillin och får förstås inte göra särskilt många knop. Som tur var hade inte själva benet, lederna eller ligamenten skadats. Vi var lite oroliga först eftersom den andre hundens koppel hade snott sig runt benet. Sudden klarade sig för övrigt ur det hela utan några skråmor, det var helt och hållet Östen den andre riktade in sig på. Nu är det bara att hålla tummarna för att inte detta påverkar dem alltför mycket i huvudet. Sudden blev ju skrämd förstås, och Östen som redan innan ogillat när okända hundar springer fram till honom lär väl inte bli tryggare. Men huvudsaken just nu är att Östen inte blev allvarligt skadad, även om det här är fullt tillräckligt för att göra honom själv, hans matte och husse rejält deppiga... 

Då var det dags för Sudden att bli lite utförligare presenterad också!

Riktigt namn: Spader Damens Merlin The Wizard
Hela kullen är namngivna efter figurer från sagan om Kung Arthur. Sudden är alltså uppkallad efter trollkarlen Merlin.

Född: 27 december 2005
Valparna föddes i Vallkärra hemma hos familjen Andersson där Suddens mamma bor. Vid fyra veckors ålder flyttade de sedan hem till uppfödaren Kia i Hammenhög. Där bodde sedan Sudden i närmare fem månader, med Kias son Zac som bästa kompis, innan han slutligen kom hem till oss i Lund.

Suddens mamma: Moonstruck Velvet Touch
Tessan, som hon kallas till vardags, föddes 2003 på kennel Moonstruck. Där framlevde hon sitt första år (under namnet Fågel) men trivdes inte så bra med att bo i kennel. Istället tog Kia över henne, men inte heller i en mindre kennel tycktes Tessan riktigt nöjd. Så småningom flyttade hon därför till familjen Andersson där dottern Marica tog hand om träningen. Idag är Tessan en lugn, trevlig och lydig liten tik. Sudden kommer från hennes första och hittills enda kull valpar. Tessans pappa är NUCH SUCH Comics Indian Crow (som är kullbror till Östens farmor!) och mamma är DKUCH SUCH Moonstruck Zakilya.

Suddens pappa: Branchalwood Aylanrhum
Celtic är född 2003 och importerad från England av Kennel Caci. Pappan heter GBSHCH Branchalwood Strathfinnan och mamman GBSHCH Branchalwood Benalisky. 

Uppfödare: Kia Lawesson
De båda grabbarna har alltså samma uppfödare. Kia är dessutom delägare i Sudden, vi har "halva hunden var".

Officiella meriter:
Några sådana har Sudden inte hunnit få ännu, men vi hoppas att de kommer under våren.

Inofficiella meriter:
3 x BIM i valpklass på utställning! Detta blev han första gången på FRK:s stora utställning Club Show i maj 2006. Andra gången var det på SSRK:s utställning i Hasslarp några veckor senare, och sedan på SKK:s utställning i Tvååker i juli. Kan till skillnad från storebror inte särskilt många konster, goddag, backa och snurra är hittills de enda... Är desto duktigare på olika moment inom exempelvis lydnad. Andra, mindre uppskattade meriter, är uppätandet av två fjärrkontroller, en mobiltelefon, ett antal skor, singlar, tidningar och en stor mängd pennor.

Utbildning:
Utöver valpkurs som han gick med Kia har han tillsammans med mig gått två jaktkurser för Björn Johnsson. Därtill har vi tränat allmänlydnad för Pia Ringius och en del tävlingslydnad för Lisa Nilsson (inte sångerskan förstås, utan Lisa på Lisas hundskola). Vi har också provat på spårning och lite agility på egen hand.

Favoritsysselsättningar:
Allt som är kul! Älskar att jobba, oavsett gren. Är också mycket förtjust i att simma och åka rutschkana! Tycker mycket om att retas med brorsan, brottas och leka jaktlekar. Är därtill innerligt kelig och vill helst kramas, pussas och klappas dagarna i ända. Tugga sönder leksaker är också roligt...

Bästa kompisar:
Östen, Frida och alla andra som vill leka med honom! Gillar alla, både människor och hundar. Glömmer heller inte polaren Zac i första taget!

Karaktärsdrag:
En grabb med myror i hela kroppen! Alltid redo för nya utmaningar och träningstillfällen. Vaknar först på morgonen och hade med glädje gett sig ut omedelbart för några timmars arbete. Är lättränad eftersom han är så entusiastisk, samtidigt som han lätt kan gå överstyr och bli "för mycket". Måste ibland tvingas till tristess. Blir oerhört förorättad om Östen får ha kul men inte han (även om han just själv har tränats ett par timmar). Är mycket sällskaplig och befinner sig helst inom den närmsta kvadratmetern från matte. En mjuk och lyhörd men samtidigt självsäker kille som aldrig "bangar" och inte är rädd för något.


 

Sudden i november 2006.