Pojkarna Vov

Eftersom det gått så bra med Sudden efter det att jag tränat för Marie Strauss med honom, så tyckte jag att även Östen skulle få testa. Mitt problem med honom handlar om att han som ingen annan kan pendla mellan briljans och katastrof. När han gör vad han ska och är med mig kan han vara så oerhört duktig (inte minst på lydnadsplanen), men däremellan kan han hitta på en massa skit. Han går mig helt enkelt ur hand då och då, och när han gör det finns det alltid en risk att han ställer till med rejäl oreda. Under hans fem år hos oss har jag pendlat mellan olika försök att ta tag i det och uppgivenhet när jag inte orkat tjafsa med honom. Han har en räv bakom varje öra och de tenderar att hoppa fram när man minst önskar. Det var t.ex. denna egenhet som gjorde att jag en gång slutade tävla vanlig lydnad med honom, trots att han egentligen var jätteduktig i momenten.

Hur som helst, idag var alltså dagen att återigen börja försöka få ordning på det här. Marie tränar utifrån Barbro Börjessons metoder, med "de fyra lätta stegen". Egentligen är det nog mer ett "tänk" än en metod, eftersom det genomsyrar hela förhållandet till hunden. 

Vi delade vårt träningspass med polarna Lena och Guinness, och strax efter klockan 13 stod vi alla redo för en duvning på Meitas gårdsplan. Jag fick börja med att berätta om våra problem och vilka mål vi hade med träningen. Sedan gick vi iväg mot skogen för att testa av honom lite, samt låta Guinness apportera lite döa fåglar i strumpor (vilket han gjorde med bravur - hur snygga avlämningar som helst, jättekul att se!!!).

På vägen till skogen passerade vi kaninburen. Östen är MYCKET förtjust i kaniner (och andra små gnagare) och visade nu ett ohälsosamt (för kaninerna) stort intresse för dem. Det skulle han inte ha gjort, för Marie gjorde mycket klart för honom vems ninisar det var! I skogen skötte sig Östen jättebra, han följde mig fint lös, stannade kvar när han skulle och kom när han skulle det. Apporter som flög omkring honom rubbade honom inte (förutom när han en gång knallade). På sätt och vis var ju det bra, men å andra sidan var ju hela tanken att vi skulle plocka fram Dr Jekyll i honom. Så det blev till att byta taktik.

Marie gick istället och hämtade sin Agnes, en flicka med krut i som inte uppskattar närgångna herrar utan vett och etikett. Medan de dök upp en bit bort körde jag lite lydnad med Östen, för att simulera en möjlig situation på appellplan. Men Östen lät sig inte luras, han tittade bort mot Agnes men valde att stanna hos mig. Vi tog därpå lite fikapaus och funderade över läget.

När fikat var överståndet hämtade Marie fyra av sina tikar för att tillsammans med Lena och Guinness gå ner till skogen igen. Tanken vare att jag och Östen skulle komma från ett annat håll och att han skulle se dem på avstånd och bli lockad att dra dit. Och just när han såg dem stelnade han till i hela kroppen och skulle precis till att sticka, men då hann jag korrigera honom genom att kasta kopplet framför. Sen gick han fint med mig ner och trots ett stort intresse för brudarna så stannade han hos mig.

Efter en liten stund lät vi alla hundar springa lösa ihop i skogen. Hurra, sa Östen, men upptäckte snart att de där tjejerna visst inte alls ville leka. Istället talade de om för honom vem det var som bestämde, och det var tydligen inte han. Eftersom Guinness redan tidigare erfarit samma sak slog grabbarna sig samma och drog några repor ihop istället. I ett (av Östen) obevakat ögonblick smet jag iväg och gömde mig bakom ett träd. De andra samlade ihop sig till en flock men visade Östen att han inte hörde hemma där. Det skar i hjärtat på mig att se honom stå där en bit bort och se eländig ut. Först stod han bara stilla en stund, men sen började han leta efter mig på fel håll. Då fick jag kalla på honom och han blev SÅ glad över att hitta mig igen. Vi gjorde om det en gång och sedan släppte han mig knappt med blicken.

Tanken med dagens träning var att få Östen att inse att det allra bästa är att stanna hos mig, hos sin egen flock, och inte låta nyfikenheten ta överhand över förnuftet. Naturligtvis är det massor av arbete kvar, och lika trygg som jag är med Sudden blir jag förstås aldrig med honom. Men idag fick jag en del att tänka på och flera nya redskap att ta till i vardagen. Det inger i alla fall hopp! Jag har ju en "hemlig" dröm om att kunna göra comeback med honom en dag på lydnadsplanen, och då helst innan han är så gammal att han inte orkar smita från mig... ;-) Jag är mycket nöjd med dagens träning, vilket jag är övertygad om att även Lena är. Guinness var så lugn och skötsam att man stundom knappt märkte av honom! Och SOM han apporterade!!!