Pojkarna Vov

I söndags tävlade Östen och jag agility! Det var vår andra officiella tävling någonsin (den första gjorde vi för två år sen), och liksom den förra var det Lunds BK som anordnade den. Söndagen blev väldigt varm och solig, vilket inte är så lätt för en svart hund...

I första klassen, som var en hoppklass (dvs. inga klätterhinder, bara hopp, slalom och tunnlar), startade vi bland de sista av nästan 60 startande ekipage. Östen inledde bra, han tog de första tre hopphindren och en tunnel på ett fint - om än lite segt - sätt. Sen stannade han emellertid upp för en tusendels sekund, då han fick syn på Johanna (matte till Micha - världens antagligen godast luktande tik som Östen är fullkomligt besatt av) som satt som hindervakt vid banans ena sida. Därpå bar det iväg i 200 knyck till henne för att på ett mycket översvallande sätt hälsa henne välkommen och undersöka om hon hade gömt Micha någonstans under stolen eller i byxfickan... Varpå vi förstås blev diskade. Efter att Johanna rutit lite åt honom kom Östen tillbaka som en skottspole och så fortsatte vi banan (vilket man alltså får även om man diskat sig). Det gick lite segt och okoncentrerat några hinder, vi fick lite fel i slalomen som vi struntade i, och sen kom vi till en sväng där de flesta hundar var tvungna att ta några steg utanför banan för att komma runt. I denna sväng satt en söt liten flattetjej, så Östen tog några ytterligare steg utanför banan för att kolla in henne närmare, innan han fortsatte runt. Men SEN var det precis som han kom på vad vi höll på med ("aha, det är visst agility vi sysslar med idag") och så blev han plötsligt superfokuserad och slutförde banan skitsnyggt. Men då var det ju så dags... Sammanlagt var det dock bara 25 hundar som gick i mål utan att diska sig.

Innan nästa start, i agilityklassen, var det en dryg timmes väntan. Vi ägnade den i skuggan samt åt att gå ner till ån där Östen fick simma lite och på så sätt svalka av sig. Det hjälpte, han vaknade till liv och funkade betydligt bättre när det var vår tur att tävla igen. Inte för att vi var direkt felfria, men vi kom i alla fall runt utan att diska oss... En bit in i banan fanns ett långhopp som var vääääääldigt långt. Östen missbedömde längden och landade/kraschade på den sista plankan. Fem fel blev det. Sen hade han inte tid med kontaktfältet på väg ner för A-hindret - fem fel till. Vid slalomen stod domaren placerad på andra sidan pinnarna, och artig som han är ville Östen förstås hälsa på honom.... Inte bara en gång, utan TRE gånger, dvs. varje gång han gick ut från mig och in i slalomen fortsatte han bort en sväng till domaren innan han kom tillbaka - på rätt ställe - rundande en pinne till och fortsatte bort till domaren igen... När domaren började vifta med handen för att markera att vi fick fel blev han förstås ÄNNU intressantare... Nå, till slut var evighetsslalomen slut och vi fortsatte. Strax efteråt kom vi till en tunnel där Östen lyckades trassla in sig och stod på huvudet för andra gången (detta fick han dock inga fel för). Så var det dags för bommen, där nedgången togs lite väl fort - närmare bestämt genom ett stort hopp över kontaktfältet - och då var vi uppe i 20 felpoäng. De sista hindren var dock felfria, men vi drog förstås på oss lite tidsfel också... Hur som helst slutade vi på 23:e plats, av 56 starter (24 kom i mål).

Östen och jag var alltså tämligen långt ifrån några felfria lopp eller "uppflyttningspinnar". Men gränsen mellan felfri och diskning eller missade pinnar kan vara rätt kort ibland... Våra träningskompisar Vaja och Anna gjorde ett oerhört bra hopplopp och två hinder före mål såg det ut som att de skulle bli ett av tre helt felfria ekipage, och därmed också få sin första "pinne". MEN så slappnade matte av och Vaja gick bredvid det näst sista hindret... Fem fel blev det och missad pinne. I nästa lopp diskade de sig. Även Kasper, en goldenhane vi också tränar ihop med, var på väg mot nåt stort tillsammans med matte Karin i agilityloppet efter att ha diskat sig i hoppklassen. Han såg strålande fin och följsam ut, när han plötsligt gick händelserna i förväg och satte framtassarna på bommen istället för att direkt gå in i slalomen. Så blev han diskad där med. Resten av loppet gick förstås som en dans... Det är tur att vi i vår träningsgrupp bara tränar för att det är kul och inte för att vinna tävlingar, för vi var nog rätt nöjda med dagen allihop ändå!