Ännu ett brutet prov...
På den inledande landmarkeringen blev det ett sök innan duvan hittades och kunde bärgas. Vet inte riktigt varför, för den var egentligen inte särskilt svår. Andra landmarkeringen gjorde Sudden bättre, men kontrade då med att släppa duvan framför mig. Vattenmarkeringen gick det likadant med. På söket hittade han snabbt en and som han apporterade in. Sen ratade han en duva för att istället ta sig ett bad... Därefter fastnade han vid en kanin, som han först lyfte men sen ångrade sig och la ner igen. Då bröt jag och gick ut och såg till att han plockade upp kaninen och kom in med den. Domaren var snäll och berättade var den andra kaninen låg, så jag kunde ta ut Sudden dit och låta honom apportera in även den.
Sammantaget var det alltså ganska svårt att hitta ljusglimtar i vår "prestation", men om man ändå ska försöka hitta någon så var det väl att han denna gång - till slut - tog båda kaninerna. Och att han satt lugnt och fint och väntade på kommandon samt att han var väl "i hand" hela tiden. Felen skyller jag på bristande viltvana, och då är det alltså mig själv jag har att skylla. Som vanligt.
Om Suddens och min tävlingsdag inte var riktigt lika lyckad som Carolina Klyfts, så var den desto trevligare ur socialt hänseende. Kia följde med som sällskap och stöd (även om hon tidigt deklarerade att hon inte tänkte ställa upp som barnmorska i mån av behov ;-)) och på plats träffade vi en massa andra trevliga förare och hundar från Sverige och Danmark. Jag gillar stämningen på jaktproven, som oftast är avslappnad samtidigt som det finns gott om tid för småprat!
Nu blir det i alla fall ett uppehåll vad gäller jaktprov och workingtests för Suddens del. Och så snart Björns kurs är slut blir det uppehåll även i jaktträningen. Under en period - oklart hur lång, men åtminstone året ut - kommer vi sen bara att träna på såna där "småsaker" som man annars kanske inte hinner med, t.ex. stoppsignaler, "klockan" för dirigeringar och snabba upptag av vilt. Jag kommer alltså att plocka ut moment och träna separat på dem, men inte lägga ihop dem till "riktiga" övningar som stora sök, markeringar eller dirigeringar i "skarpt läge". Så hoppas jag att den lille skrutten har såväl utvecklats som stabiliserats till våren, så att det kan bli dags att ta nya tag!
Ute och cyklar
Sudden har också varit på träning hos Björn i tisdags, där det blev mycket viltträning. Med undantag från en mås som han försökte rata fick han in ett fält med blandat vilt på ett ganska bra sätt. Fast upptagen är dessvärre fortfarande alldeles för långsamma om han inte har hållit i det specifika viltet tidigare! Det hjälper inte om han har burit 300 andra kaniner eller kråkor, har han inte hållit i just det exemplar som ligger på söket måste han ändå undersöka det först innan han apporterar det... Som genrep betraktat tycker jag nog i alla fall att träningen var lyckad.
Fick nyligen lite bilder från Flatmästerskapet av Cattis Nordqvist:
Min personlige skytt förklarar hur tävlingen går till och pekar ut vart vi ska gå.
På väg ut till den första stationen, söket. Här bedöms även fotgåendet, som i alla fall när bilden togs såg ganska bra ut...
Jag skickar ut Sudden på linjetag...
... och han kommer tillbaka med en kråka snyggt och prydligt! (Tack Cattis för att du inte plåtade allt som hände mellan det att den förra och den här bilden togs!)
Avlämning efter den andra enkla landmarkeringen. Sudden tycker uppenbarligen att han hade förtjänat lite godis nu och gapar stort...
Galopp genom lervattnet med en av vattenmarkeringarna.
Och på väg upp på land för att lämna av den till matte!
Vilt på alla sätt
I fredags träffade jag Kia med alla sina hundar tillsammans med Lena och Guinness i Vombskogen för att viltspåra och genrepa inför jaktprovet. Samt för att äta Lenas smarriga hembakade sockerkaka, förstås!
Sudden fick ett par markeringar och ett litet sök med "danskt vilt", dvs. just kaniner, and och duva. Det gick fint, så vi kunde avsluta apporteringen med en positiv känsla. Även Coffe fick hämta lite vilt, vilket hon förstås gjorde utan några bekymmer. Östen fick inte apportera alls, vågar nämligen inte släppa honom i närheten av två nyutlagda viltspår... Men skulle sannolikt inte hinna längre än till "app..." innan han hade farit iväg och gått båda spåren på ny rekordtid. Finns det ingen gren som heter hastighetsspårning??? Jäklar, vad bra vi hade varit på det!
Därmed har jag också förebådat att Östens spårning så småningom också gick fort - om nu någon hade trott något annat... Vi höll på att tappa bort Lena i skogen bakom oss, tur att det fanns snitslar att följa för henne! Börjar bli sugen på att prova viltspår på valium, till Östen alltså. Får man ge dem det inför ett anlagstest? ;-)
Sudden är tack och lov lite lugnare i skogen. Han gick sitt spår utan några större besvär, och vare sig Lena eller jag hade några svårigheter att följa honom. Inte heller Guinness var svår att hänga med, men det berodde främst på att han var lite avslagen efter en nyligen utförd kastration. Istället för att lukta på marken efter spår ägnade han sig åt att söka snitslar i träden. Jag kan ju hålla med honom om att dom var fina och väl värda att hitta (alldeles nygjorda nämligen, i höstens piffiga färger med specialeffekter som blått för rakt fram och rött för sväng!), men det var ju inte riktigt för att han skulle träna sök som jag hade hängt ut dem.
Väl hemma igen var vi alla tre, hundarna och jag, ganska trötta och avslagna. Det tar på krafterna att ränna runt i skogen med motsvarande alpinutrustning på magen (i tyngd alltså, känns det som). För att slappna av la jag mig i ett varmt bad med min nya bok, Annika Lantz "9 1/2 månad" (som handlar om hennes senaste graviditet och första tid som nybliven mamma). Jag är verkligen ingen stor fan av Annika som tv- eller radiopersonlighet, men boken fick mig att fnittra hysteriskt tills jag fick så mycket sammandragningar att jag var tvungen att lägga den ifrån mig. Naturligtvis lyckades jag skratta tillräckligt för att skvimpa ut en massa vatten på badrumsgolvet, och när man har ett sådant som lutar FRÅN golvbrunnen istället för MOT densamma är det bara till att lägga sig på alla fyra och börja torka. Vid det laget kändes det som om förlossningen var på gång också.
Post-FM
Flatmästerskapet tog på Suddens krafter, men han vet precis hur man gör för att samla nya...
Sen vi kom hem i lördags har Suddens träning legat på is. På fredag blir det nya tag med viltspår och lite viltapportering, men till dess stannar vi nog på sofflocket...
Östen tål inte alls värmen och sover sig gärna genom dagarna, men på kvällarna är han redo för nya tag. Då blir det ofta en egen promenad med matte - det bästa som finns - och så tränar vi lydnad och konster eller lägger ett spår i parkerna häromkring. Han har blivit så himla duktig på kärnspår! Det går lugnt och fint, näsan är i backen hela tiden, de flesta vinklar tas perfekt och alla pinnar plockas. Och han älskar det! Spåren blir kanske inte så superlånga (det medger inte Kobjers parker), men en massa vinklar brukar jag kunna peta in. Det håller honom alert och noggrann hela vägen.
En annan kvällsaktivitet vi ägnar oss åt emellanåt är klädnypesök i trädgården! Jag sätter hundarna i köket, visar dem klädnyporna jag tänker gömma (ca 8 stycken), och så lägger jag dem (klädnyporna alltså) lite här och var på stolar, på vattenkannan och i gräset. Och sen skickar jag ut hundarna att söka en i taget. Klädnypesök är ganska svårt, de måste verkligen använda näsorna, men å andra sidan är inte vår trädgård så stor utan antalet gömställen är tämligen begränsat...
Flatmästerskap 2007
Vi anlände till Plönninge naturbruksgymnasium, där sekretariat och camping låg, strax efter sex. Gott om tid alltså att anmäla sin ankomst och rasta Sudden. Klockan sju var det samling, där mängder av välkända ansikten dök upp. En stor del av deltagarna kom från FRK:s Skåne/Blekingesektion. Utöver Sudden deltog ytterligare en Spader Damenhund, nämligen Kelly som är Östens kullsyster! Matte Marie bor i Kungsbacka så dem träffar vi inte så ofta, men det går inte att ta miste på släktskapet vovvarna emellan.
Till unghunds- och nybörjarklassens tävlingsruta var det en halvtimmes promenad. Det fanns möjlighet att åka "buss" också, men jag valde att gå för att Sudden skulle få röra på sig. Väl framme var det bara till att vänta, vi hade startnummer 27 och det dröjde väl runt tre timmar tills det var vår tur. Som sällskap hade vi Kelly och Marie, samt Cattis (matte till SD-hunden Zack). Strax innan det var min tur öppnade himlen sig, och det blev till att slänga på sig regnkläder och försöka hålla hund och packning från den värsta vätan. Regnet var dock kortvarigt, och på det följde sol - massor av sol och värme!
Tävlingen var upplagd som ett workingtest med fyra stationer som man gjorde i direkt följd. Varje station dömdes av en stationär domare, och som ledsagare fick istället de startande en skytt som mycket pedagogiskt och trevligt förklarade hur det hela gick till.
Station ett var en sökruta där två änder och två kråkor var utlagda. Rutan var ganska stor, med lite småsnårig skogsterräng. Maxtiden var tre minuter. Sudden hittade snabbt en and som han apporterade in fint (även om han släppte den på mina fötter). På nästa skick fastnade han långt ut i rutan, innan han tomhänt vände tillbaka. Jag såg inte exakt vad som hände, men jag tror att han stod över en kråka och funderade över vad han skulle ta sig till. Dessvärre bestämde han sig alltså för att inte plocka in den. Istället började han vimsa runt och såg väldigt skyldig ut, som om han precis visste att han hade gjort fel. Därmed slutade han också i princip att leta och kom istället in flera gånger till mig som för att säga "det är tomt, det finns inget mer där ute!". Sen var tiden ute och det var bara att plocka in honom. För detta fick vi fem poäng, av maximalt tjugo. Till Suddens försvar ska sägas att det nog inte var många (om någon) som fick in alla fåglar, och att det istället var en hel del hundar som betedde sig illa med dem - rullade sig på kråkor, kissade på dem, tuggade på dem etc. Och det gjorde han ju i alla fall inte.
Sudden på väg in med anden. Foto: Carina Haapanen.
Station två var ett linjetag på kanske 50 meter. Därute låg en kråka. För att komma dit behövde hundarna gå över ett litet dike, vilket förstås gärna uppfattades som en gräns istället. Det gjorde t.ex. Sudden, som jag helt enkelt inte alls fick bort till kråkan. Efter att ha försökt dirigera honom en stund, vilket bara resulterade i att han slutade tro på mig, gav vi upp. Domaren var snäll, och jag fick gå några steg fram och skicka honom igen. Då gick det bättre och han hittade kråkan på en gång! Noll poäng förstås, men en lyckad avslutning i alla fall. Denna kråka apporterade han för övrigt utan några som helst problem, och lämnade snygg och prydligt av den i handen.
Station tre var två enkla markeringar med dummies. Dummiesarnas nedslag var något dolda från förarens och hundens perspektiv, men när hunden väl kom fram såg den dem lätt. Dessa båda markeringar spikade Sudden hur snyggt som helst! Många andra hundar fick emellertid problem här då de var så inne på att hitta vilt att de inte brydde sig om dummiesarna. Nitton poäng fick vi, och jag undrar fortfarande vad de drog den sista poängen på!? Till och med domaren sa att det var klockrent.
Station fyra var två enkla markeringar på vatten. Här skulle hundarna galoppera fram genom lervälling (det var för lite vatten för att simma) och först hämta en dummie som låg synligt och sedan en som låg dold bakom en sten. Sudden markerade även här mycket bra, men fick en kallsup på väg ut och var tvungen att hosta och klökas lite innan han kunde ta den första dummien. Den andra markeringen fixade han också fint, men snubblade precis innan han skulle upp ur vattnet och tappade då dummien. Tydligen fick vi avdrag för det - fast jag tycker inte att det var hundens fel - så här blev det sexton poäng.
Totalt skrapade vi alltså ihop 40 poäng av maximalt 80, och hamnade därmed i mitten av resultatlistan (igen!). Jag är hur som helst väldigt nöjd med Sudden, även om man förstås alltid kan gräma sig över våra missar. Efter att ha sett och hört hur många andra hundar ignorerat sina mattar/hussar och hittat på skit ute på stationerna (till sina ägares stora frustrationer), kan jag bara konstatera att Sudden är en underbar hund som inte gör sånt! Missarna vi får beror på brister i träningen, att Sudden inte förstått uppgiften, osäkerhet, fel i kommunikationen oss emellan etc. Men aldrig att de beror på att han bara skiter i mig och gör som han själv vill. Det är nåt att glädjas över och ta med sig hem!
Sudden vilar ut bakom sin tjocka matte efter väl förrättat värv.
När vi väl var klara blev det väntetid igen, som bl.a. tillbringades ihop med ett stort gäng från Kennel Meitas samt Carina och Shiva. Sudden var trött och satt/låg riktigt lugnt och fint, det var som om han fick en överdos av andra hundar så att han knappt orkade bry sig om dem. Vid sextiden på kvällen, efter att himlen hunnit öppna sig återigen och det därtill åskat som tusan (under tiden satt Sudden och jag torra och trygga inne i Carinas husvagn!), begav vi oss hem igen. Ett antal olyckor och översvämning på vägen fördröjde hemkomsten, men oj så skönt det var sen att slänga sig i soffan! Både Sudden och jag somnade snart och sov som stockar hela natten...
Sudden och jag tillsammans med "Meitassarna". Snacka om att alla tittar bort... Utom Sudden då förstås.
Spåra med brorsan
I söndags tränade hundarna och jag viltspår ihop med Lena och Guinness, Suddens kullbror! De är inte så värst lika varandra grabbarna, mer än att båda har lätt för att ta till (o)ljud när de har trist... Guinness är en stilig kille med lite grövre huvud än Sudden, och han är också betydligt tuffare och busigare. Han har en fantastisk förmåga att hoppa rakt upp i luften, jämfota, vilket Sudden aldrig någonsin har gjort. På sätt och vis påminner Guinness nog mer om Östen, som ju också ibland ger utlopp för lite mer energi än man önskar... ;-)
Vi passade på att lägga spår åt varandra. Sudden har aldrig tidigare gått spår som någon annan lagt ut, och det är ju spännande även för matte att följa ett spår man inte själv har lagt. Dessvärre klantade jag mig i spårläggningen och gjorde saker och ting betydligt svårare för Guinness än nödvändigt - lyckades nämligen korsa mitt eget spår (begriper inte hur det var möjligt, men det var det!). När han inte förvirrades av mitt krånglande gick han dock mestadels lugnt och fint och arbetade med näsan i backen.
Sudden gick också sitt spår riktigt bra, och det var kul att ha med en "expert" som följde efter och såg på medan man spårade! Själv är man ju så himla upptagen med att hålla i linan att man knappt hinner se hur hunden jobbar, så det var roligt att höra någon annan berätta. Sudden har ett lite högre tempo än Guinness, men är ju i jämförelse med Östen en riktig slöfock! ;-) Både Lena och jag var lite trötta efter att ha gått två spår, men det var bara att bita ihop inför det sista - och fysiskt mest ansträngande! Östen spårade riktigt fint, men som vanligt i överljudshastighet. Jag vägrar att springa och håller in så gott det går, men han far mellan träden hit och dit och snor in sig med linan så emellanåt måste man ändå släppa och springa ifatt snöret. En nödvändig utrustningsdetalj är handskar, utan dem har man inte mycket skinn kvar på händerna efter en tur med Östen i spårskogen...
När Östen kommit till slutet och hittat klöven tog jag av selen. Medan jag sen klyddade med kopplet passade den gullige lille vovven på att dra klöven ur snöret och springa iväg för att äta upp den! Vi gick tillbaka till bilarna, med Östen på sisådär fem meters säkerhetsavstånd. Att få tag på honom kändes omöjligt, men till slut lyckades jag ändå lura honom. Klöven slängde jag sen iväg för att bli av med - den var vid det här laget RIKTIGT äcklig av en sådär 15 omfrysningar samt halväten. Efter att ha burat in Östen i bilen släppte jag ut Sudden för att kissa av sig innan vi körde. GIVETVIS sökte han genast upp klöven (duktig vovve!?) och apporterade in den så snyggt till matte, som alltså blev tvungen att befatta sig med läskigheten ytterligare en gång...
När man har tränat blir man trött, och vad är väl bättre då än att ligga i soffan med matte? Sudden (överst) briljerar här i konsten att få plats i en soffa fast att den redan är fullt upptagen...
Igår var Sudden och jag på träning hos Björn. Sudden var betydligt lugnare och mindre pipig - tack och lov - än gången innan. Vi körde ett djupt sök, nerför en brant backe, som Sudden fixade bra - åtminstone avseende ihärdigheten och inhämtandet av många apporter. Några brister fanns dock, bland annat bytte han vid ett tillfälle, tog med sig två in vid ett annat tillfälle, fastnade i en tikkissfläck vid ytterligare ett tillfälle etc. Men sökarbetet var i alla fall bra, får vara glad för det! Nästa övning var en skitsvår enkelmarkering i två meter höga ormbunkar! Här ställdes hundarna verkligen på prov, även om somliga klarade det riktigt galant ändå. Tyvärr "råkade" Sudden knalla först när det inte var hans tur (matte stod förstås inbegripen i ett intressant samtal) och gjorde under denna sväng ut i djungeln av med alldeles för mycket energi. När det väl var hans tur begrep han inte alls att gå ut på djupet, så vi fick göra om övningen lite enklare och då gick det bra. Avslutningsvis blev det linjetag och en enkel enkelmarkering - fast då var hundarna så trötta att flera av dem ändå lyckades krångla till det hela!
Nu blir det inte mer träning av något slag alls inför lördag! Inte för Suddens del vill säga, Östen har jag lovat ska få ett bruksspår i kväll eller i morgon...
Uppladdning...
Flatmästerskapet är upplagt som ett workingtest med vilt på minst en station. Jag hoppas att viltet består av "snälla" fåglar, som änder och fasaner, även om Sudden utan större tvekan tagit allt vilt som presenterats för honom den senaste veckan. I Hässleholm hade vi med oss ett par stoooora kaniner, som han efter en del funderingar på hur de bäst fick plats i munnen apporterade fint. Även kråkor, skator och duvor hämtades in utan tjafs. Den stora frågan är nu snarare, räcker Suddens "bensin" för ett flatmästerskap? Till skillnad från storebror han har tyvärr ingen vidare förmåga att koppla av mellan olika moment, utan energin rinner iväg hela tiden. När en dag på workingtest börjar närma sig sitt slut finns det alltså stor risk för motorstopp. Men skit samma, det ska bli jättekul i alla fall!!! (Har för övrigt bytt foder, han äter nu sedan ett par veckor Precept Competition - vi får väl hoppas att namnet håller vad det lovar!)
Om det skulle bli en station med fiskapportering så fixar vi nog det också! Sudden fyra månader gammal... Foto: Kia Lawesson.
I morgon ska vi träffa kullbrorsan Guinness för att viltspåra lite i Vombskogen, det ska bli kul!
Till lekfarbrorn igen!
Eftersom Sudden har varit lite oengagerad i jaktträningen på sistone var jag lite orolig för hur det skulle gå. Det hade jag dock INTE behövt vara! I samma ögonblick som han insåg att vi hade kommit hem igen till världens roligaste lekfarbror (Sudden skulle gärna flytta dit på studs, han var till och med på väg in i en av hundgårdarna istället för att följa med mig till bilen efter träningen...) blev han vild av lycka. Dessvärre innebar det mer pip än vanligt i början av passet, och jag hoppas verkligen att det lägger sig igen. Med tindrande ögon följde han allt som Björn gjorde och sa, och gjorde också sitt bästa för att imponera på honom.
Den första övningen var en lång markering med dolt nedslag i svår terräng. Jag började med att berätta för Björn att Sudden har tappat lite självförtroende när det gäller markeringar, och att han kanske därför skulle behöva lite mer stöd av honom. Av detta dåliga självförtroende syntes dock intet. Han for ut som en skottspole, missade markeringen först, drog några rejäla rundor men hittade den på andra försöket. Kanske inte så snyggt markerat, men det som gladde mig var att han hade både vilja och tempo, samt att han inte sökte stöd hos mig som han ibland gjort på sistone.
Därefter blev det en sökövning i varierad terräng, med en hel del vatten och snår. Tio dummiesar låg ute och vi jobbade två och två. Om möjligt skulle vi skicka båda hundarna samtidigt. Sökrutan visade sig vara svår, och till och med rutinerade hundar hade problem. Sudden och Teetoo var sist ut, och hade förstås hunnit ladda en del. Sudden låg i som en liten myra och plockade in fem dummiesar, Teetoo fick in fyra. Därmed fick vi in flest! Båda hundarna chansade (hoppades) kanske lite väl mycket på att dummiesarna skulle ligga i vattnet, för det hördes en väldans massa plaskande hela tiden... När vi släppte dem ihop gick det först bra, men sen fick Sudden för sig att de kunde leka i vattnet tillsammans istället. Så några fler gemensamma sök blev det inte!
Nere på ängen körde vi sen lite stadgeträning med walk-up, samt linjetag med läbbiga duvor. Detta fixade Sudden fint, förutom att han var väl hård i munnen... Små dummiesar är inte alls hans melodi, för dom kan han tugga på under inlevereringen. Istället gäller att ju större desto bättre.
Nu har vi fem gånger träning framför oss, med slutdatum den 11 september. Jag hoppas verkligen att vi kan vara med på alla, beräknad förlossning är ju den 25 september... Men jag ska nog försöka knipa!!
Det är alltid mysigt att bada, oavsett om vattnet är rent eller inte...
Östen har varit lite krasslig ett par dagar sen vi kom hem från Göteborg, han har kräkts upp maten såväl i sin säng, i vår säng som i trädgården. Jag tror att han fått med sig nån bakterie, möjligen från ett läskigt kärr som han envisades med att svalka sig i. Igår blev det bara kokt ris för hans del, och nu har han inte kräkts sen i måndags så jag hoppas det är över. Riset har verkligen uppskattats, och jag tror nog att om Östen fick bestämma så skulle han alltid vara lite känslig i magen...
Göteborgsäventyr
Cissi ska snart flytta till ett radhus i Mölndal, som vi passade på att syna. Östen gillade särskilt hennes blivande gräsmatta, som sluttade skarpt och dessutom nästan uteslutande utgjordes av mossa. Perfekt alltså för att lägga sig högst upp och sen glida nerför under ivrigt sprattlande med benen...
Idag besökte vi Gunnebo slott och tog en lång promenad i skogen utanför. Vi hittade bland annat en sjö som Sudden simmade runt, runt i. Här är han på väg upp efter ett av många dopp.
Samlade igen inför vidare promenad. Cissi, jag, Sudden och Östen.
Tråkdag
En tråkig dag spenderar Östen helst i soffan...
... medan Sudden kurar ihop sig i "facket" innanför ytterdörren (då riskerar man heller inte att missa något IFALL matte skulle ändra sig!).
I måndags träffade vi Kia, Maria och Carina med diverse hundar i Hässelholm och jakttränade lite. Sudden fick mest köra vilt, vilket han först var lite tveksam inför men sedan glatt hämtade. Han har tappat lite i självförtroende på markeringar på sistone, så nu backar vi lite i träningen för att peppa och stärka honom igen. Därför blir det en del långa, men lätta, markeringar där han lyckas samtidigt som han jobbar på stort avstånd från mig. Vi körde också lite walk-up för att träna stadga, vilket gick alldeles utmärkt.
Östen fick bara köra med dummiesar, han är ju lite för glupsk när det gäller viltet... Han fixade i alla fall på ett fint sätt såväl markeringar över en väldigt ström å, linjetag och lång-långa markeringar. Inget bus alls, faktiskt! Jo, förresten, när han hoppade upp på Kias bil och snodde hennes vattenflaska, som han sen sprang iväg med till en dypöl...
Igår, tisdag, åkte pojkarna och jag till Torna Hällestad för att titta på när Anne tränade sin häst Nakini. På sommaren för fyra år sen red och tävlade jag Nakini, men det har minsann hänt en hel del med hästen sedan dess! Jätteroligt att se de båda, som blivit ett riktigt fint och samspelt ekipage!
I brist på mer aktuella bilder... En femårig överladdad Nakini och jag inför kval till Breeders Trophy 2003. Foto: Fredrika Ekman.
Innan träningen startade passade jag på att lägga ut ett viltspår till hundarna. Hittills har Sudden bara gått spår som legat upp emot en timme, men nu bjöds tillfälle att låta det ligga längre. Runt två timmar blev det, vilket motsvarar ett anlagstest tidsmässigt. Spåret gick genom en väldigt varierad terräng med snårig lövskog, granskog samt öppen lövskog. Därtill korsade det ett par låga gärdsgårdar. Sudden klarade nästan hela spåret på ett snyggt och övertygande sätt, ända tills vi kom till den sista vinkeln i den öppna lövskogen... Då avvek han från spåret, men såg ändå så klar ut över vart han skulle att jag hängde på en bit. Sedan fick vi stora problem att hitta tillbaka, och det blev lite si och så en bit innan vi till slut kom rätt och hittade klöven. Äckligt nog satt det ett helt gäng mördarsniglar på klöven och kalasade - jag fick "rensa" den lite innan Sudden ville bära den.
Eftersom jag har blivit lite lat av mig så får numera Östen gå samma spår som Sudden, fast alltid sist. I ungefär det dubbla tempot forsade vi fram i skogen, samtidigt som jag försökte plocka ner markeringarna... Inte helt lätt, och med tanke på min mage kanske inte heller så rekommendabelt. Han gick i alla fall också spåret väldigt bra, men avvek på precis samma ställe som Sudden. Tänkte då att det var väl attans att han går efter Sudden och inte klöven - vilket inte verkat vara fallet tidigare eftersom de sällan gör samma fel - men på vägen hem slog det mig: vi hade ju sett ett rådjur springa in i skogen tidigare, och visst tusan var det just där! Alltså var det en överväxling till ett lite färskare spår de gjorde, vilket förklarar den iver med vilken båda två tog sig an det nya spåret.
Workingtest
Provet bestod av fyra stationer: dirigering, markering, sök och vattenmarkering. På alla utom söket fanns möjlighet att välja svårighetsgrad, där den lättast gav max 5 poäng och den svåraste max 20.
På dirigeringen valde jag mittemellan, tiopoängaren, vilket var ett linjetag utmed en markväg. Sudden började bra, men irrade sig sen ut i planteringen varpå han blev både blind och döv för en stund (medan jag visslade, skrek och viftade för fullt). Till slut märkte han att jag ville nåt, gick ut på stigen igen och stannade på min stoppsignal. Sen kunde jag skicka honom bakåt ("ut") och han gjorde en jättesnygg helomvändning, hittade dummien och kom snabbt in. Skitsnyggt alltså, om det inte vore för den där turnén ut i planteringen... Fem poäng inbringade det hela.
På markeringsstationen valde jag tjugopoängaren, som var en ganska lång markering med dolt nedslag ute bland ormbunkar. Sudden hamnade först i rätt område, men då han inte hittade dummyn direkt vände han tillbaka in till mig igen. Efter att ha skickat ut honom en gång till, vilket inte heller det resulterade i att någon dummy hittades, valde jag att promenera med honom. Domaren berättade var den låg på ett ungefär och när jag skickade honom dit hittade han den. Dagen till ära hade vi mycket snälla domare, så trots denna "lilla" hjälp fick vi ändå tio poäng.
På söket gällde det att hitta så många dummies som möjligt på fem minuter. Sammanlagt tio var utlagda i en ganska liten och snårig ruta. En baggis, alltså... Dessvärre visade det sig att dummiesarna var dyngsura efter morgonens ösregn, låg intryckta i gräs och buskar och ville inte avge mycket dofter alls. Därtill var Sudden övertygad om att linan som markerade ytterkanten för rutan i själva verket markerade dess inre gräns, vilket innebar att han forcerade denna med ett antal mycket galanta språng... Sammanlagt fick vi alltså bara in fyra apporter, vilket gav åtta poäng.
Den sista stationen var vattenmarkeringen, där jag återigen valde tjugopoängaren. Man satte då hunden framför en liten damm, medan dummyn kastades i en annan damm som låg bakom den första. Eftersom Sudden genast gav sig av i full fart runt damm nummer ett var jag säker på att han hade fattat grejen. Inte då. När han kommit runt sprang han ner i fel damm och började simma runt och leta. Jag försökte först dirigera honom till den andra, men han var så säker på att han var i rätt damm att det var stört omöjligt. Återstod så att själv rusa bort till remsan mellan dammarna och hjälpa honom rätt. Med denna återigen "lilla" hjälp hittade han dummyn och vi fick 13 poäng.
Sammanlagt slutade vi alltså på 36 poäng av 80 möjliga, vilket gav oss en plats någonstans i mitten. Kia fick ytterligare några poäng med Coffe och kom därmed till final tillsammans med sju andra ekipage. I denna slutade hon sexa!
Även om inte resultaten blev de bästa för min och Suddens del var det här en riktig toppendag. Nu vet jag vad jag behöver träna mer på, samtidigt som jag har träffat en massa trevliga människor! Tack Kennel Meitas, Marie och Tonie, för en jättetrevlig och nyttig dag!!!!
Sedan sist jag skrev har hundarna gått lite mer viltspår. För varje gång har Sudden tagit ett stort steg framåt, och jag hoppas nu kunna starta i ett anlagstest till hösten (han ska få vila från jaktträningen fr.o.m. september och några månader framåt, så då kan det nog passa bra med lite mer spår istället). Östen har som vanligt farit runt som ett jehu i skogen, men eftersom han tycker det är så roligt och blir så trött av det så är det väl ok ändå (det blir dock inga fler anlagstest för hans del!). Däremot funkar det för hans del ganska bra med bruksspår, häromdagen prickade han alla vinklar perfekt och hittade samtliga pinnar!
Tillägg klockan 23:10 samma dag: Sudden har just avslutat sin händelserika dag med att glatt vifta omkull Fredriks nypåfyllda vinglas, så att det hamnade vin i soffan, på golvet, över bordet, i Fredriks knä, i en fåtölj m.m. Just nu är badrummet således fullt av allehanda textilier täckta med tjocka högar salt... Bra jobbat, grabben!
Fotobevis
Jag försöker knöla på ringen på Fredriks finger... Vi är inte förlovade sen tidigare så båda skulle såklart ha ringar!
I väntan på tårtan.
Alla fick tårta, fast somliga fick äta den på golvet. Från vänster sitter Sudden, Östen och Frida.
Träning och bröllop
Nu var det längesen senaste avrapporteringen skrevs om Pojkarna Vovs framfart! Den senaste veckan har i korthet inneburit en del jaktträning samt bröllop (dock inte mellan hundarna utan mellan deras matte och husse). Självklart var hundarna med så mycket det gick även under detta evenemang, vilket innebar att de bland annat hjälpte till att äta tårta och roa gästerna när vi efter middagen samlades i mina föräldrars stuga i Degeberga. Östen fick visa konster och Sudden rastade Frida, mina föräldrars labrador. Dagen därpå hade vi två väldigt trötta och dästa hundar som sov sig igenom större delen av dagen...
I torsdags, i det värsta regnet, träffades Kia och jag i Tvedöra och vattenapporterade med hundarna. På sätt och vis var väl sjön överflödig, det räckte att gå utanför dörren så blev man dyngsur ändå... Hundarna var dock entusiastiska, som vanligt! Igår, tisdag, tränade vi återigen i Tvedöra, fast inte vid sjön utan vid den närbelägna dungen. Istället för blöta blev hundarna grönprickiga av alla små "hakar" på växerna som fastnar överallt. Fast lite blöta blev de förstås också, ett dopp i ån kan man ju inte avstå från! Östen som på sistone har börjat tramsa med avlämningarna - stannar ute och tuggar (grrrr!) - fick bara köra väldigt enkla lydnadsmarkeringar. Sudden fick däremot göra lite mer, men började byta på söket (grrrr, igen!), varpå Kia utposterades för att vara "skräcktant". Det räckte dock att hon stod bakom ett träd för att tanken att byta mer inte ens skulle slå Sudden...
I måndags åkte hela familjen (ja, inte katterna förstås) till Lökaröd utanför Degeberga för att hälsa på tollaren Xon och hans familj! Först tränade vi lite apportering i skogen vid Degeberga hembygdsförening, sen tillbringade vi resten av dagen i Eva och Lars-Åkes stuga som ligger sådär alldeles perfekt avskiljt från civilisationen att hundarna kan springa lösa på tomten och lattja utan att man behöver oroa sig. Fast vi hade dem ute i skift, för säkerhets skull, och tråkigt nog för Xons del så var det mest gästerna som fick äran att vara ute. Efter maten gick vi en promenad genom skogen och över ängar, där Östen och Sudden sprang tills de knappt kunde stå på benen! Precis sådär tror jag att de skulle vilja ha det jämt, med träningsmarker runt knuten och härliga möjligheter för lösspring hela dagarna! (Bildbevis från dagen kommer senare!)
Viltspåra bland myggorna
Sudden fick först ett lite kortare spår som jag hade tänkt skulle vara ganska enkelt. Eftersom det kom ett rådjur mitt under spårläggandet och korsade det, och jag sen gjorde detsamma när jag var på väg tillbaka, blev det dock lite krångligare. Därtill hade jag glömt markeringarna i bilen men tänkte att det nog skulle vara ganska lätt att känna igen träden... Bara några meter in i spåret blev förstås Sudden och jag oense om åt vilket håll vi skulle gå. Jag anklagade honom för att följa rådjuret (det levande) och envisades med att vi skulle gå mer rakt fram. Efter att Sudden visat fullständigt ointresse för min väg, och därtill avvikit åt höger gång på gång, gav jag upp och följde efter honom. Och visst, där gick ju spåret... Den senare hälften av spåret gick som tåget - när jag hängde bara på och slutade försöka vara besservisser funkade det alldeles utmärkt.
Sedan fick lillkillen ett spår till, ganska långt och med flera vinklar. Denna gång hade jag varit noga med markeringarna, så vi behövde inte tjafsa om vägen... Sudden följde spåret fint, i lagom tempo. Vad man märkte var dock att uthålligheten inte är så stor, så han tappade fokus lite på slutet. Nu har han kommit på att klöven är jättekul plötsligt, och vill gärna bära den själv och visa hela världen hur duktig han är! Hela vägen tillbaka till bilen gick han lös med klöven i munnen och svansen högt!
Liam fick ett par ganska enkla spår som han löste utmärkt. Lite klyddade det dock i början på det första, men det tillskriver vi det korsande rådjuret och hans (precis som jag) spårkorsande matte! Till slut fick även Östen ett spår, som dock inte fick ligga i närheten av så lång tid som grabben behöver för att få ner tempot och börja tänka. Istället gick han som ett jehu genom skogen, och det kändes för det mesta som om han irrade runt helt planlöst. Hade jag släppt honom så hade han säkert hittat klöven direkt, men i lina blev det krångligare eftersom man då inte kan tillåta sig så stora utsvävningar som Östen vill göra. Efter mer sök än spår hittade vi den i alla fall till slut - denna gång kom jag ihåg att lägga ut klöven - och det var en påtagligt lycklig hund som bar den tillbaka till bilen sedan. Till hans förtret tog jag dock ifrån honom klöven just när han lagt sig ner för att knapra i sig den...
Nä, nån ordentlig spårhund blir nog aldrig Östen, det är bara att inse. Får väl se om Sudden åtminstone kan komma ut och göra anlagstest någon gång. Det är inte så bråttom, men det hade varit kul för att ha ett mål med träningen.
Träningsdag i Bollerup
I likhet med flera andra bloggare (Emma/Henke, Maria/Meia, Ia/Kelly och Malin/Oscar) så har jag tillbringat lördagen i Bollerup på jaktkurs för Lotta från Kennel Flaps. Tack Kia för att du arrangerat en jättetrevlig dag, och tack Lotta för rolig och inspirerande träning!!! Och tack Maria för bilderna!
Delar av träningsgruppen. Från vänster Carina med Shiva, Ia med Kelly, Malin med Oscar, Camilla med Trixie, jag och Sudden samt Kia och Coffe sittande. Foto: Maria Eng Johnsson.
Vi höll på hela dagen - ända tills såväl hundar som mattar var alldeles mosiga i huvudet - och fick tips om bra övningar för stadga, markeringar, sök och dirigeringar. Som avslutning blev det lite vattenarbete. Jag hade med mig Sudden som skötte sig ganska bra. Han blev förstås väldigt upphetsad och pipig när vi anlände och han fick se alla de andra hundarna, men när träningen sen kom igång blev han mer fokuserad och nästan helt tyst.
Dagens krångligaste övning blev dirigeringen, något som Sudden vanligen är ganska duktig på. Nu visste han dock att det fanns dummysar till vänster och ville därför inte alls bli skickad åt höger. Istället vek han av gång på gång och vi fick gå väldigt nära innan han trodde mig och gick åt rätt håll... För att det sen skulle bli rätt en gång gick jag iväg för att själv göra ett vanligt linjetag. Detta funkade bra - ur dirigeringssynpunkt - men sämre ur ett annat: han bytte nämligen dummy. Kia kom då för att hjälpa mig, så nästa gång jag skickade och han bytte skuttade hon fram och skrämde honom. Hade det nu varit Östen jag haft hade han bara skyndat sig ännu mer nästa gång för att hinna byta innan Kia kom, Sudden däremot blev jättepaff och vågade sen inte alls ta någon dummy! När han väl övertygats att apportera igen var han dock mycket mån om att inte ens titta mot de andra dummysarna - så trots lite väl stor skräckupplevelse så blev effekten till slut den avsedda! Bäst av allt gick vattenapporteringen, Sudden går nu hela vägen fram till mig utan att skaka sig!!!
Henke tyckte det var lite läskigt med djupt vatten så här fick Sudden i uppgift att plocka in en dummy istället. Till höger tittar Henke och Emma på.
Och Sudden igen på väg upp ur vattnet.
I rättvisans namn fick även Östen träna lite idag. Fredrik och jag åkte ut till Revingehed med hundarna och delade på oss, Fredrik och Sudden gick en promenad på sitt håll medan Östen och jag tränade lite apportering. Det var lattjo, tyckte Östen, men Sudden klagade mycket högljutt när det blev uppenbart för honom att han inte skulle få följa med oss! Som kompensation hittade han dock lite kobajs att äta och rulla sig i...
Viltspår och ont i ögat
"Småkillarna" fick vars två spår, ett kort och ganska rakt och ett lite längre med vinkel i. Båda två löste sina uppgifter riktigt bra! Jag var väldigt nöjd med Sudden som gick fint i kärnan och med ett hyfsat tempo. Vinklarna löste han helt utan problem. Han tycker dock att klöven är lite läskig, men bar den i alla fall lite grann (matte har full förståelse, klöven är skitäcklig efter alla turer in och ut ur frysen!!!). Östen kastade sig ut i sitt spår - sin vana trogen - med största engagemang och fart, för att sen bara öka... Inne i skogen gick det bra, men när vi kom utanför - där vinden också försvårade saker och ting - blev det mycket förvirrat! Han for än hit, än dit, och glömde allt som oftast att använda näsan... När vi till slut närmade oss slutet slog det mig: jag hade ju glömt lägga ut klöven till honom!!! Den låg nämligen i Suddens spår, som han strax skulle gå... Smart, Sara! Östen blev tämligen besviken när han fick nöja sig med gammalt hundgodis istället.
Efter spårningen körde jag en bit bort och släppte dem en liten stund så de fick göra sina behov, springa lite och svalka sig i en bäck. Gräset är högt på heden nu, och fullt med gräsfrön, vilket hundarna får i pälsen och ögonen. Som vanligt när jag kom hem kollade jag ögonen, men tydligen missade jag nåt på Sudden. När han vaknade i morse var nämligen vänsterögat geggigt, rött och hängde. Uppenbarligen gjorde det lite ont också, för han kliade med tassen. Jag spolade ur det så gott jag kunde med ögonrens, sen ringde jag Dalbyveterinären och bokade tid. Fredrik åkte in med honom någon timme senare, och efter att ha bedövat ögat och letat långt in under alla ögonlock hittade veterinären ett gräsfrö. Som tur var hade inte hornhinnan skadats, så när gräsfröet väl var borta såg ögat fint ut igen! Tur det, för jag hann just börja oroa mig för att bli tvungen att avboka jaktkursen som vi ska på i morgon...
Midsommarpromenad på Revingehed
Här är lite bilder från dagens promenad på ett blött Revingehed...
Full fart framåt på Pojkarna Vov!
Sudden in action.
Sudden har inte alls tid att posera...
Tjoho, måste skynda mig till brorsan! Sudden.
Två trötta - men lyckliga - hundar inför hemfärden. Sudden t.v., Östen t.h.
Sommarträning
Det är KUL att vattenapportera!
Så söt och oskyldig man kan se ut...
Snyggingen poserar med Tvedörasjön i bakgrunden!
Även igår var vi iväg och tränade lite organiserat, då ända borta i Bollerup där det finns ett jättefint stenbrott med tillhörande mark runt om. Utöver oss var det Kia och Zac med Coffe och 5 månader gamla Bigglos (som mina tokhundar inledde med att springa över så att han stukade benet...) samt Sandra med Essie. Det verkar nu som att poletten har trillat ner hos Sudden om att man inte får skaka sig på väg upp från vattnet! (Synd bara att han gjorde det ändå på workingtestet...)
Lugn vecka
Förra helgen blev det inte mycket gjort på grund av solen, nu är det istället regnet som hindrar... Att det inte kan vara lite mittemellan istället? Just nu ligger båda hundarna och sover intill soffan på bottenvåningen, där jag också satt nyss. Som tur är blir inte heller de så sugna på att gå ut i sånt här väder.
Även under veckan som har gått har hundarna tagit det ganska lugnt. För min del har jag varit på ett par studentfester, ett årsmöte i boxningsklubben (Lunds boxningssällskap) och därtill har jag varit "barnvakt" åt mina systersöner. Det roligaste som Östen och Sudden har gjort är att gå (eller rättare sagt springa) på promenader på Revingehed. Vi tog en runda i onsdags och en till på torsdagen. Det är verkligen inte många sekunder sammanlagt som grabbarna står stilla. Snarare far dom fram och tillbaka i galopp (Sudden först, sen Östen), ner i åar, in i buskage, upp på kullar och om de har tur också efter harar... Efter 45-50 minuters promenad är de tämligen slut i såväl kropp som knopp!
Östen har också fått gå ett par kortare spår här på Kobjer. Tre-fyra vinklar, lite godis för att bromsa och fem pinnar att hitta. Det gillar han skarpt! Båda gångerna kom en liten wachtel-tik framspringande till oss och hängde på en stund i spåret - vilket dock inte störde Östen det minsta. SÅ kul är det att spåra! Sudden har också gått ett spår, med lite mindre lyckat resultat. Inte förrän efter halva spåret verkade han förstå att det fanns en systematik i hur godiset på marken var placerat (nämligen i spåret) utan han gick planlöst omkring och blev lika förvånad varje gång han stötte på en godisbit! Suck... Betydligt bättre är han (som tur är) på jaktbiten, där han istället har fått jobba lite med sök och dirigeringar i parkerna runtom på Kobjer.
I onsdags var Sudden med om en (ur hans perspektiv) mycket märklig händelse då han och jag åkte till Dalbyveterinären. Istället för att få sprutor, ta blodprov eller göra nåt annat läskigt fick han äta en hel hög med köttbullar! Och sen åkte vi hem igen... Det var förstås avmaskning det handlade om, mot rävens dvärgbandmask, som ska ske efter en Danmarksresa och inför ögonen på en djursjukvårdare.
I brist på annat serveras här lite ögongodis i form av ett par bilder på Östen från när han var en sisådär 6 veckor gammal...
Mattes lille apportör...
Så varmt...
Istället blev det ytterligare en lugn dag här hemma, där hundarna mest ligger i skuggan och flåsar. Själv har jag (med viss möda) tagit itu med att rensa ogräs mellan plattorna på vår altan.
Östen pustar ut under köksbordet efter en eftermiddagspromenad med husse på 10 minuter.
Husse och Sudden ligger i sängen och äter/tigger glass framför tennisen på tv.