Pojkarna Vov

Igår kväll åkte jag och hundarna ut till Revingehed för att träffa Anne och hennes ridgeback Liam. Planen var att viltspåra, för första gången för Liam och för nästa första för Sudden. Östen har viltspårat mycket men har en hastighet och iver som inte riktigt är förenligt med viltspårsreglementet... Men självklart skulle även han få ett spår också. Vi träffades vid en liten dunge som Anne hade valt ut, som dock visade sig hysa stora mängder nässlor! På sina ställen var de något färre, så där fick vi dra spåren. Östens spår gick halva i skogen och halva utanför, annars hade inte skogen räckt till.

"Småkillarna" fick vars två spår, ett kort och ganska rakt och ett lite längre med vinkel i. Båda två löste sina uppgifter riktigt bra! Jag var väldigt nöjd med Sudden som gick fint i kärnan och med ett hyfsat tempo. Vinklarna löste han helt utan problem. Han tycker dock att klöven är lite läskig, men bar den i alla fall lite grann (matte har full förståelse, klöven är skitäcklig efter alla turer in och ut ur frysen!!!). Östen kastade sig ut i sitt spår - sin vana trogen - med största engagemang och fart, för att sen bara öka... Inne i skogen gick det bra, men när vi kom utanför - där vinden också försvårade saker och ting - blev det mycket förvirrat! Han for än hit, än dit, och glömde allt som oftast att använda näsan... När vi till slut närmade oss slutet slog det mig: jag hade ju glömt lägga ut klöven till honom!!! Den låg nämligen i Suddens spår, som han strax skulle gå... Smart, Sara! Östen blev tämligen besviken när han fick nöja sig med gammalt hundgodis istället.

Efter spårningen körde jag en bit bort och släppte dem en liten stund så de fick göra sina behov, springa lite och svalka sig i en bäck. Gräset är högt på heden nu, och fullt med gräsfrön, vilket hundarna får i pälsen och ögonen. Som vanligt när jag kom hem kollade jag ögonen, men tydligen missade jag nåt på Sudden. När han vaknade i morse var nämligen vänsterögat geggigt, rött och hängde. Uppenbarligen gjorde det lite ont också, för han kliade med tassen. Jag spolade ur det så gott jag kunde med ögonrens, sen ringde jag Dalbyveterinären och bokade tid. Fredrik åkte in med honom någon timme senare, och efter att ha bedövat ögat och letat långt in under alla ögonlock hittade veterinären ett gräsfrö. Som tur var hade inte hornhinnan skadats, så när gräsfröet väl var borta såg ögat fint ut igen! Tur det, för jag hann just börja oroa mig för att bli tvungen att avboka jaktkursen som vi ska på i morgon...