Pojkarna Vov

Idag har vi varit och spårat igen, Anne och jag och alla tre hundarna. Eftersom det var så mycket nässlor på det stället vi var på förra gången valde vi ett annat nu - nässelfritt förvisso, men desto myggigare! Stackars Liam som har kort päls blev alldeles knottrig... Och matte Anne som hade kortärmad tröja ser nog snart likadan ut!

Sudden fick först ett lite kortare spår som jag hade tänkt skulle vara ganska enkelt. Eftersom det kom ett rådjur mitt under spårläggandet och korsade det, och jag sen gjorde detsamma när jag var på väg tillbaka, blev det dock lite krångligare. Därtill hade jag glömt markeringarna i bilen men tänkte att det nog skulle vara ganska lätt att känna igen träden... Bara några meter in i spåret blev förstås Sudden och jag oense om åt vilket håll vi skulle gå. Jag anklagade honom för att följa rådjuret (det levande) och envisades med att vi skulle gå mer rakt fram. Efter att Sudden visat fullständigt ointresse för min väg, och därtill avvikit åt höger gång på gång, gav jag upp och följde efter honom. Och visst, där gick ju spåret... Den senare hälften av spåret gick som tåget - när jag hängde bara på och slutade försöka vara besservisser funkade det alldeles utmärkt.

Sedan fick lillkillen ett spår till, ganska långt och med flera vinklar. Denna gång hade jag varit noga med markeringarna, så vi behövde inte tjafsa om vägen... Sudden följde spåret fint, i lagom tempo. Vad man märkte var dock att uthålligheten inte är så stor, så han tappade fokus lite på slutet. Nu har han kommit på att klöven är jättekul plötsligt, och vill gärna bära den själv och visa hela världen hur duktig han är! Hela vägen tillbaka till bilen gick han lös med klöven i munnen och svansen högt!

Liam fick ett par ganska enkla spår som han löste utmärkt. Lite klyddade det dock i början på det första, men det tillskriver vi det korsande rådjuret och hans (precis som jag) spårkorsande matte! Till slut fick även Östen ett spår, som dock inte fick ligga i närheten av så lång tid som grabben behöver för att få ner tempot och börja tänka. Istället gick han som ett jehu genom skogen, och det kändes för det mesta som om han irrade runt helt planlöst. Hade jag släppt honom så hade han säkert hittat klöven direkt, men i lina blev det krångligare eftersom man då inte kan tillåta sig så stora utsvävningar som Östen vill göra. Efter mer sök än spår hittade vi den i alla fall till slut - denna gång kom jag ihåg att lägga ut klöven - och det var en påtagligt lycklig hund som bar den tillbaka till bilen sedan. Till hans förtret tog jag dock ifrån honom klöven just när han lagt sig ner för att knapra i sig den...

Nä, nån ordentlig spårhund blir nog aldrig Östen, det är bara att inse. Får väl se om Sudden åtminstone kan komma ut och göra anlagstest någon gång. Det är inte så bråttom, men det hade varit kul för att ha ett mål med träningen.