Pojkarna Vov

Idag ska Pojkarna Vov bara ha det riktigt urtrist, har deras elaka matte bestämt! Ingen av dem kan förstås begripa vad det ska vara bra för, trots att matte försöker förklara inför deras bedjande små ögon att det faktiskt är nyttigt att inte jämt ha kul. Och förresten har de haft det roligt både igår och i måndags, så de kan nog behöva vila lite.


En tråkig dag spenderar Östen helst i soffan...


... medan Sudden kurar ihop sig i "facket" innanför ytterdörren (då riskerar man heller inte att missa något IFALL matte skulle ändra sig!).

I måndags träffade vi Kia, Maria och Carina med diverse hundar i Hässelholm och jakttränade lite. Sudden fick mest köra vilt, vilket han först var lite tveksam inför men sedan glatt hämtade. Han har tappat lite i självförtroende på markeringar på sistone, så nu backar vi lite i träningen för att peppa och stärka honom igen. Därför blir det en del långa, men lätta, markeringar där han lyckas samtidigt som han jobbar på stort avstånd från mig. Vi körde också lite walk-up för att träna stadga, vilket gick alldeles utmärkt.

Östen fick bara köra med dummiesar, han är ju lite för glupsk när det gäller viltet... Han fixade i alla fall på ett fint sätt såväl markeringar över en väldigt ström å, linjetag och lång-långa markeringar. Inget bus alls, faktiskt! Jo, förresten, när han hoppade upp på Kias bil och snodde hennes vattenflaska, som han sen sprang iväg med till en dypöl...

Igår, tisdag, åkte pojkarna och jag till Torna Hällestad för att titta på när Anne tränade sin häst Nakini. På sommaren för fyra år sen red och tävlade jag Nakini, men det har minsann hänt en hel del med hästen sedan dess! Jätteroligt att se de båda, som blivit ett riktigt fint och samspelt ekipage!


I brist på mer aktuella bilder... En femårig överladdad Nakini och jag inför kval till Breeders Trophy 2003. Foto: Fredrika Ekman.

Innan träningen startade passade jag på att lägga ut ett viltspår till hundarna. Hittills har Sudden bara gått spår som legat upp emot en timme, men nu bjöds tillfälle att låta det ligga längre. Runt två timmar blev det, vilket motsvarar ett anlagstest tidsmässigt. Spåret gick genom en väldigt varierad terräng med snårig lövskog, granskog samt öppen lövskog. Därtill korsade det ett par låga gärdsgårdar. Sudden klarade nästan hela spåret på ett snyggt och övertygande sätt, ända tills vi kom till den sista vinkeln i den öppna lövskogen... Då avvek han från spåret, men såg ändå så klar ut över vart han skulle att jag hängde på en bit. Sedan fick vi stora problem att hitta tillbaka, och det blev lite si och så en bit innan vi till slut kom rätt och hittade klöven. Äckligt nog satt det ett helt gäng mördarsniglar på klöven och kalasade - jag fick "rensa" den lite innan Sudden ville bära den.

Eftersom jag har blivit lite lat av mig så får numera Östen gå samma spår som Sudden, fast alltid sist. I ungefär det dubbla tempot forsade vi fram i skogen, samtidigt som jag försökte plocka ner markeringarna... Inte helt lätt, och med tanke på min mage kanske inte heller så rekommendabelt. Han gick i alla fall också spåret väldigt bra, men avvek på precis samma ställe som Sudden. Tänkte då att det var väl attans att han går efter Sudden och inte klöven - vilket inte verkat vara fallet tidigare eftersom de sällan gör samma fel - men på vägen hem slog det mig: vi hade ju sett ett rådjur springa in i skogen tidigare, och visst tusan var det just där! Alltså var det en överväxling till ett lite färskare spår de gjorde, vilket förklarar den iver med vilken båda två tog sig an det nya spåret.