Pojkarna Vov

Vilket härligt vinterväder det har varit idag! Sol och gnistrande snö (eller i alla fall gnistrande tunt snötäcke här och var). Som tur var hade jag bestämt träff med Maria, kassör i FRK Skåne/Blekinge, och hennes Meia, en brun flattik från Spader Damens kennel, för att hitta på lite kul med hundarna. Fredrik "snodde" bilen i morse för att köra på pingistävling i Höganäs (de vann - grattis!) så Maria fick komma och hämta upp mig och Östen. Eftersom Sudden får sitt roliga på sökkurs imorgon fick han snällt bli hemma. Det var förvisso inte utan oro som jag lämnade honom, efter att först ha tröttat ut honom med lite lydnad och apporteringövningar. Han är inte så van vid att vara helt ensam, oftast finns ju åtminstone Östen där, och han har ju tidigare visat vissa "tendenser" (för att uttrycka det milt) att bli destruktiv mot våra skor, jackor, pennor och fjärrkontroller när han är ensam och har trist. Mina farhågor visade sig dock vara helt obefogade - hemmet såg ut precis som tidigare när vi kom hem igen efter ett par timmar!

Maria och jag åkte i alla fall ut på Revinge hed med de två andra hundarna. Vid en lagom stor träningsdunge med bra terräng (lövträd och backigt) ställde vi bilen. Först fick hundarna springa och leka en stund, varvid de letade upp en bäck som de kunde bada i. Att man kan tycka att det är skönt att stå med iskallt vatten en bit upp på magen i minusgrader, det begriper jag inte. Men tydligen var det det. Sen hämtade vi Marias alldeles nya och fina dummiesar från After Dog och så gick vi upp och körde lite markeringar, sök och dirigeringar. På söket la vi ut 12 dummiesar och skickade dem varannan gång. Båda hundarna jobbade jättefint och vi fick in allihop på ganska kort tid. Särskilt duktig var nog Meia, som fick i uppdrag att plocka den allra sista dummien vilken låg tämligen långt iväg. Hon hade vissa problem att hitta den, men jobbade oförtrutet vidare med god fart. Maria var inne på att bryta henne vid något tillfälle, men det ville Meia inte alls vara med på, utan fortsatte envist att söka ända tills hon faktiskt också hittade den!

När vi var klara var hundarna rejält trötta i både benen och skallarna. Ögonen gick i kors och Östen tittade uppgivet på mig när jag skulle skicka honom uppför en backe för att ta den sista dirigeringen. Men märkligt nog är man aldrig för trött för ett lekryck, så med de sista sparade krafterna drog hundarna några rundor till i skogen innan det var dags att hoppa in i bilen igen. På vägen hem somnade Östen i mitt knä.