Lydnad i regnet
Regn, regn, regn... Varför är det en naturlag att det ska regna när jag ska träna lydnad? Sudden och jag var hos Lisa igår och tränade privat tillsammans med våra träningskompisar Anne och ridgebacken Liam. Som vanligt fick man dra på sig regnställ men blev ändå kall och blöt om händerna. Hela träningsplanen var mer eller mindre vattensjuk, men som tur är bryr sig inte Sudden om sånt det minsta. Han både sätter och lägger sig i vattnet utan att fundera. (Detta till skillnad från Östen som helst undviker att gå ut överhuvudtaget när det regnar!)
Eftersom Anne och Liam var lite sena till träningen passade Lisa på att dirigera mig och Sudden. Det blev ett riktigt långt fritt följ, där Sudden lyckades hålla kontakten hela tiden! Han är taggad som tusan och hamnade till en början lite väl långt fram i förhållande till mig. Men efterhand som han blev lite trött föll han tillbaka till en mer korrekt position. Överhuvudtaget så har han gått snabbt fram när det gäller just positionen! Det var inte länge sen han gick med rumpan för långt ut och frampartiet definitivt för långt fram, nu smiter han åt jättefint mot mitt ben hela tiden och gör fina vändningar åt alla håll.
Utöver fotgåendet tränade vi ställanden, både under gång och inkallning. I det senare momentet är det nu dags att plocka bort handtecknet, vilket förstås genast visade sig framkalla viss osäkerhet hos Sudden. Men när jag la en boll bakom honom, kallade in och stannade honom för att sedan direkt ge ett varsågod att hämta bollen, så började han förstå att det är brått att stanna även när inte matte viftar med handen samtidigt. Det blev också lite inkallning över hinder, där det visade sig att jag totalt omedvetet gjorde handtecken och knixade med benen... Det är verkligen skitsvårt att försöka undvika dessa dubbelkommandon, och självklart blev inte Suddens ingång till min sida lika bra utan dem.
Eftersom "rutan" kommer redan i lydnadsklass två numera har vi redan börjat träna på det. Jag lägger en bit godis på en tallrik och skickar in Sudden från olika håll, samt flyttar rutan med jämna mellanrum. Han springer glatt in och äter upp godiset, men jag är tveksam till om han verkligen begriper vad han gör... Men det kommer kanske, det är bara att tjata på!
Några timmar efter träningen var jag ute och sprang en sväng i regnet också med min löparkompis Eva och hennes tollare Xon. Numera slipper Östen följa med - han tycker att det är SÅ tråkigt - istället är det lillebror som får springa och han gillar det desto mer. Vi sprang bara fyra kilometer för jag har fått sån träningsverk i benen efter boxningen i onsdags (jag hittade på en ny övning som tydligen var alldeles för jobbig för mig!). Jag tvingade ut Östen en liten sväng efteråt, men han hade väldigt bråttom tillbaka - in i värmen och hem till maten!
Eftersom Anne och Liam var lite sena till träningen passade Lisa på att dirigera mig och Sudden. Det blev ett riktigt långt fritt följ, där Sudden lyckades hålla kontakten hela tiden! Han är taggad som tusan och hamnade till en början lite väl långt fram i förhållande till mig. Men efterhand som han blev lite trött föll han tillbaka till en mer korrekt position. Överhuvudtaget så har han gått snabbt fram när det gäller just positionen! Det var inte länge sen han gick med rumpan för långt ut och frampartiet definitivt för långt fram, nu smiter han åt jättefint mot mitt ben hela tiden och gör fina vändningar åt alla håll.
Utöver fotgåendet tränade vi ställanden, både under gång och inkallning. I det senare momentet är det nu dags att plocka bort handtecknet, vilket förstås genast visade sig framkalla viss osäkerhet hos Sudden. Men när jag la en boll bakom honom, kallade in och stannade honom för att sedan direkt ge ett varsågod att hämta bollen, så började han förstå att det är brått att stanna även när inte matte viftar med handen samtidigt. Det blev också lite inkallning över hinder, där det visade sig att jag totalt omedvetet gjorde handtecken och knixade med benen... Det är verkligen skitsvårt att försöka undvika dessa dubbelkommandon, och självklart blev inte Suddens ingång till min sida lika bra utan dem.
Eftersom "rutan" kommer redan i lydnadsklass två numera har vi redan börjat träna på det. Jag lägger en bit godis på en tallrik och skickar in Sudden från olika håll, samt flyttar rutan med jämna mellanrum. Han springer glatt in och äter upp godiset, men jag är tveksam till om han verkligen begriper vad han gör... Men det kommer kanske, det är bara att tjata på!
Några timmar efter träningen var jag ute och sprang en sväng i regnet också med min löparkompis Eva och hennes tollare Xon. Numera slipper Östen följa med - han tycker att det är SÅ tråkigt - istället är det lillebror som får springa och han gillar det desto mer. Vi sprang bara fyra kilometer för jag har fått sån träningsverk i benen efter boxningen i onsdags (jag hittade på en ny övning som tydligen var alldeles för jobbig för mig!). Jag tvingade ut Östen en liten sväng efteråt, men han hade väldigt bråttom tillbaka - in i värmen och hem till maten!
Kommentarer
Trackback