Januariträning
Hundarna och jag är nyss hemkomna från eftermiddagspromenaden och pojkarna ligger och tuggar på varsin godispinne i sängen. Vi gjorde ett återbesök på Lunds brukshundsklubb idag, det var ett par månader sedan sist, vilket var i samband med Östens agilityträning. Tidigare har vi också åkt dit och tränat en gång i veckan på dagtid ihop med Jo och hennes flatte Chili, men sedan jag fick mitt nya jobb har vi inte hunnit.
Idag hade vi i alla fall tid, och vädret var riktigt fint. Pojkarna fick först rejsa runt i den intilliggande hundrastgården en stund, tills det värsta springet i benen var borta. Därefter fick Östen hoppa in i bilen igen och vänta på sin tur att träna. Inne på apellplanen var det redan en annan hund som tränade, vilket Sudden förstås tyckte var väldigt spännande. Bra träning med andra ord att trots det hålla fokus på mig! Vi börjar komma riktigt bra till rätta med fotgåendet, positionen har tidigare varit lite svajig när han gärna hamnat för långt ut med rumpan, men nu har han förstått att det gäller att hela kroppen är parallell med matte. Kontakten är kanon, det har han alltid haft lätt för. Sudden fick avsluta träningen med lite agility, vilket han tycker är dunderkul! Han är fullständigt orädd - lite väl orädd kanske när han sätter iväg i 200 knyck över bommen utan att ha koll på var benen är - och tar alla hinder utan problem. Tunnlarna är favorithindren, men de var inte ute idag till Suddens besvikelse. Utan att ha tränat på det direkt går han att "handla" på båda sidorna, man kan skicka honom och byta både framför och bakom. Vi får se om det blir en agilitykurs så småningom för unge herrn, men det får nog dröja till hösten i så fall.
Innan det var dags för Östen att komma ut fick Sudden också gå en sväng lös och busa nere vid bäcken nedanför brukshundsklubben. Där tränade vi lite inkallningar med godisburk som motivationshöjare. Inkallningar är definitivt Suddens starka sida - till min stora glädje - han tvärvänder alltid och kommer. Den här killen är väldigt lätt att ha att göra med i de flesta situationer eftersom han dels är så lättmotiverad, dels är mjuk (utan att vara vek). Det innebär att man kan träna honom med i princip enbart positiv förstärkning. En liten morrning räcker för att tala om var gränserna går.
Brorsan, Östen alltså, är en lite tuffare och självständigare figur. Honom måste man ha tummen i ögat på för att han inte ska hitta på bus vid olämpliga tillfällen. Eftersom jag har slarvat lite med allmänlydnadsträningen på honom sedan Sudden kom (och jag istället har lagt denna träning på lillebror) har inte direkt lyhördheten blivit bättre. Men idag var ett lämpligt tillfälle att träna på det. Fast först började vi med en stunds agility, vilket Östen uppskattade mycket! Full fräs över alla hinder och fina kontaktfält. Sen skickade jag ut honom på "spring och lek", vilket mest innebar att han sprang bort till mullvadshögarna och började gräva, varpå jag skulle kalla in honom. Till en början var han totalt både blind och döv, och masade sig in i mycket maklig takt när han väl kom - trots att jag både klickade och hade godis. Tekniken behövde alltså justeras. Istället lades piskan till moroten, dvs. kopplet rullades ihop för att agera negativ förstärkning som projektil. När jag nu kallade och han inte kom fick han istället kopplet i rumpan sekunden efter. Direkt när han tittade upp och kom emot mig slängde jag godisburken (en av världens mest åtråvärda saker) bakåt för att förstärka det korrekta beteendet. Efter två upprepningar hade han förstått grejen och kom in snabbt som ögat varje gång jag kallade! Då gick även vi ned till bäcken och Östen fick springa lös, vilket han gjorde betydligt mer samlat och behärskat än vad han har gjort på sistone (då han kan tjurrusa åt alla håll i en hiskelig fart), samtidigt som hade full koll på mig. Det kändes härligt, Östen var glad och jag var glad och jag kunde ge honom lite mer frihet. Nu måste jag bara ta mig tid och verkligen jobba med detta framöver också!
Östen in action på agilitybanan på Lunds brukshundsklubb. Fotot är taget en varm sommardag 2005.
Idag hade vi i alla fall tid, och vädret var riktigt fint. Pojkarna fick först rejsa runt i den intilliggande hundrastgården en stund, tills det värsta springet i benen var borta. Därefter fick Östen hoppa in i bilen igen och vänta på sin tur att träna. Inne på apellplanen var det redan en annan hund som tränade, vilket Sudden förstås tyckte var väldigt spännande. Bra träning med andra ord att trots det hålla fokus på mig! Vi börjar komma riktigt bra till rätta med fotgåendet, positionen har tidigare varit lite svajig när han gärna hamnat för långt ut med rumpan, men nu har han förstått att det gäller att hela kroppen är parallell med matte. Kontakten är kanon, det har han alltid haft lätt för. Sudden fick avsluta träningen med lite agility, vilket han tycker är dunderkul! Han är fullständigt orädd - lite väl orädd kanske när han sätter iväg i 200 knyck över bommen utan att ha koll på var benen är - och tar alla hinder utan problem. Tunnlarna är favorithindren, men de var inte ute idag till Suddens besvikelse. Utan att ha tränat på det direkt går han att "handla" på båda sidorna, man kan skicka honom och byta både framför och bakom. Vi får se om det blir en agilitykurs så småningom för unge herrn, men det får nog dröja till hösten i så fall.
Innan det var dags för Östen att komma ut fick Sudden också gå en sväng lös och busa nere vid bäcken nedanför brukshundsklubben. Där tränade vi lite inkallningar med godisburk som motivationshöjare. Inkallningar är definitivt Suddens starka sida - till min stora glädje - han tvärvänder alltid och kommer. Den här killen är väldigt lätt att ha att göra med i de flesta situationer eftersom han dels är så lättmotiverad, dels är mjuk (utan att vara vek). Det innebär att man kan träna honom med i princip enbart positiv förstärkning. En liten morrning räcker för att tala om var gränserna går.
Brorsan, Östen alltså, är en lite tuffare och självständigare figur. Honom måste man ha tummen i ögat på för att han inte ska hitta på bus vid olämpliga tillfällen. Eftersom jag har slarvat lite med allmänlydnadsträningen på honom sedan Sudden kom (och jag istället har lagt denna träning på lillebror) har inte direkt lyhördheten blivit bättre. Men idag var ett lämpligt tillfälle att träna på det. Fast först började vi med en stunds agility, vilket Östen uppskattade mycket! Full fräs över alla hinder och fina kontaktfält. Sen skickade jag ut honom på "spring och lek", vilket mest innebar att han sprang bort till mullvadshögarna och började gräva, varpå jag skulle kalla in honom. Till en början var han totalt både blind och döv, och masade sig in i mycket maklig takt när han väl kom - trots att jag både klickade och hade godis. Tekniken behövde alltså justeras. Istället lades piskan till moroten, dvs. kopplet rullades ihop för att agera negativ förstärkning som projektil. När jag nu kallade och han inte kom fick han istället kopplet i rumpan sekunden efter. Direkt när han tittade upp och kom emot mig slängde jag godisburken (en av världens mest åtråvärda saker) bakåt för att förstärka det korrekta beteendet. Efter två upprepningar hade han förstått grejen och kom in snabbt som ögat varje gång jag kallade! Då gick även vi ned till bäcken och Östen fick springa lös, vilket han gjorde betydligt mer samlat och behärskat än vad han har gjort på sistone (då han kan tjurrusa åt alla håll i en hiskelig fart), samtidigt som hade full koll på mig. Det kändes härligt, Östen var glad och jag var glad och jag kunde ge honom lite mer frihet. Nu måste jag bara ta mig tid och verkligen jobba med detta framöver också!
Östen in action på agilitybanan på Lunds brukshundsklubb. Fotot är taget en varm sommardag 2005.
Kommentarer
Trackback