Pojkarna Vov

På söndag är det dags för årets sista jaktprov för Sudden och mig. Då ska vi till Danmark och starta på danska flatcoated retrieverklubbens egna jaktprov. Sen blir det väl till att hålla sig lite närmare hemmavid tills lillebror har anlänt. Det hade ju varit kul att avsluta säsongen bra, men en hel del beror på om Sudden tänker apportera kaniner eller inte. När vi nu har tränat på sistone har det gått utmärkt, men om det sen gör det utomlands också är väl en annan sak...

I fredags träffade jag Kia med alla sina hundar tillsammans med Lena och Guinness i Vombskogen för att viltspåra och genrepa inför jaktprovet. Samt för att äta Lenas smarriga hembakade sockerkaka, förstås!

Sudden fick ett par markeringar och ett litet sök med "danskt vilt", dvs. just kaniner, and och duva. Det gick fint, så vi kunde avsluta apporteringen med en positiv känsla. Även Coffe fick hämta lite vilt, vilket hon förstås gjorde utan några bekymmer. Östen fick inte apportera alls, vågar nämligen inte släppa honom i närheten av två nyutlagda viltspår... Men skulle sannolikt inte hinna längre än till "app..." innan han hade farit iväg och gått båda spåren på ny rekordtid. Finns det ingen gren som heter hastighetsspårning??? Jäklar, vad bra vi hade varit på det!

Därmed har jag också förebådat att Östens spårning så småningom också gick fort - om nu någon hade trott något annat... Vi höll på att tappa bort Lena i skogen bakom oss, tur att det fanns snitslar att följa för henne! Börjar bli sugen på att prova viltspår på valium, till Östen alltså. Får man ge dem det inför ett anlagstest? ;-)

Sudden är tack och lov lite lugnare i skogen. Han gick sitt spår utan några större besvär, och vare sig Lena eller jag hade några svårigheter att följa honom. Inte heller Guinness var svår att hänga med, men det berodde främst på att han var lite avslagen efter en nyligen utförd kastration. Istället för att lukta på marken efter spår ägnade han sig åt att söka snitslar i träden. Jag kan ju hålla med honom om att dom var fina och väl värda att hitta (alldeles nygjorda nämligen, i höstens piffiga färger med specialeffekter som blått för rakt fram och rött för sväng!), men det var ju inte riktigt för att han skulle träna sök som jag hade hängt ut dem.

Väl hemma igen var vi alla tre, hundarna och jag, ganska trötta och avslagna. Det tar på krafterna att ränna runt i skogen med motsvarande alpinutrustning på magen (i tyngd alltså, känns det som). För att slappna av la jag mig i ett varmt bad med min nya bok, Annika Lantz "9 1/2 månad" (som handlar om hennes senaste graviditet och första tid som nybliven mamma). Jag är verkligen ingen stor fan av Annika som tv- eller radiopersonlighet, men boken fick mig att fnittra hysteriskt tills jag fick så mycket sammandragningar att jag var tvungen att lägga den ifrån mig. Naturligtvis lyckades jag skratta tillräckligt för att skvimpa ut en massa vatten på badrumsgolvet, och när man har ett sådant som lutar FRÅN golvbrunnen istället för MOT densamma är det bara till att lägga sig på alla fyra och börja torka. Vid det laget kändes det som om förlossningen var på gång också.