Pojkarna Vov

Det slog mig att jag (nästan) alltid bara skriver på bloggen när saker och ting (dvs. Östen och Sudden) gått min väg och jag är på gott humör. Det är lite missvisande, minst sagt, för så är det ju knappast jämt. Samma saker och ting går ganska ofta sina egna vägar, till mattes förtret. Det här inlägget är därför ämnat att nyansera mitt hundägarskap lite, så att ni inte tror att jag har roligt riktigt jämt. Inte vet jag hur ni har det, men jag misstänker att ni också har era bättre och sämre stunder.

Senaste beviset på att det inte är lika festligt att vara hundägare alltid kom igår. Kia och jag var ute på heden och tränade med hundarna. Jag hade med mig Foxy också, som skötte sig strålande (det var desto roligare att vara lånematte) i apporteringen. Även Sudden var duktig. Så kom turen till Östen... Det finns en grundregel när det gäller apporteringsträning med Östen, nämligen att ALLTID inleda med ett lydnadspass för att se till att han är väl i hand. Man kan ju tycka att det i synnerhet skulle gälla efter att han suttit i bilen och laddat någon timme. Men guess what - trots att varningslamporna blinkade mer än lovligt tydligt när han, lycklig över att komma ut, började toka runt för fullt så STRUNTADE jag i lydnadspasset... Hur gick det då? Inte bra. Det slutade med en eftermiddag på akuten för min del. När Östen lämnat av sin första dummy som han tog på en markering (en rådjursdummy som han till råga på allt jobbade hårt med att skaka livet ur på väg in) och jag lyfte upp den i luften ville lille "gullegossen" ha tillbaka dummyn igen. Så han hoppade upp och bet tag i den - och i huden mellan mitt vänstra pek- och långfinger. Det blev ett hål rakt in i handen (så visst var han i hand, fast på ett lite annorlunda sätt...). Därmed fick vi avsluta träningen och istället satt jag alltså bland brutna fotleder och annat elände och skämdes över att behöva uppta läkarnas dyrbara tid.


Vad passar bättre att illustrera en text om misslyckade stunder i hundhavandeskapet med dito misslyckade hundbilder? (Vill påpeka att det är jag själv som tagit dem, så jag kan inte lasta någon annan - tyvärr...)



Påfallande ofta är det just Östen som får mig att slita mitt hår. Det kan vara när han tokar till det på tävlingar, gräver stora hål i trädgården (som Fredrik sen lägger stora stenplattor över, varpå Östen gräver bredvid istället) eller vägrar gå på promenaden för att han hellre vill gå till Satchmo's (en hundsportsaffär). För att inte tala om alla gånger han skäller som en galning när någon kommer på besök eller bara råkar ha vägen förbi utanför (gärna så att Felix vaknar, förstås). Det finns också en del dummiesar som blivit bemängda av hål när Östen har burit dem, liksom rådjursklövar och ruttna djurdelar som ätits upp eftersom "någon" inte haft några planer på att släppa dem.




Spökplumpen tränar agility?

Sudden har sällan gjort mig lika uppgiven. Men även solen har förstås sina fläckar, och det har sannerligen lille "Tusse" också. Hans specialiteter har istället varit att äta upp katternas mat så snart han tror att man gått sin väg, samt i yngre dagar äta upp en massa andra saker som man inte trodde gick att äta (fjärrkontroller, en mobiltelefon, diverse kläder och skor). Därtill har han emellanåt glömt att slå på hjärnan vid träningar och bara stimmat runt utan att överhuvudtaget tänka efter vad det är jag vill att han ska göra. Sudden har ju också varit väldigt pipig (det är tack och lov nästan helt borta nu!!!!) vilket kunnat driva mig mot nervsammanbrottets rand.

Ja, inte tusan är det skoj jämt att vara hundägare. Fast rätt ofta är det ju ändå det, för det mesta faktiskt. Trots bandage på handen har jag förlåtit Östen idag och gladdes åt att han - ringrostig som han är - gick en agilitybana riktigt fint på Suddens träning! Och Sudden var duktigt också, trots att slalomen plötsligt kladdat till sig.