Pojkarna Vov

Livet så som det var förr alltså. Det har ju varit en lite trist höst för hundarna, med väldigt lite träning och få skojiga löspromenader. I gengäld har de haft sin matte hemma hela tiden och fått en bebis som man kan slicka i ansiktet. Men nu har Felix blivit så stor att han kan vara hemma medan matte och hundarna hittar på skojigheter! Ja, han är inte helt ensam förstås, Fredrik är med honom...

På sistone har t.ex. spårningen återupptagits. I lördags var vi ute med Lena och Guinness och la spår och apporterade. Spåren blev riktigt långa, säkert mer än de 600 metrarna, och hade en hel del klurigheter genom att de lades över vattenpölar och skogsstigar, samt genom olika terränger. Detta var dock inget som innebar några svårigheter, utan både Östen och Sudden gick jättefint. Guinness fick koncentrera sig på apporteringsträningen istället, men nästa gång ska han också få spåra!


Fredriks nya hobby är att plåta solnedgångar. Så här såg det ut från Dalby Söderskog igår...

För att träna på spår som legat över natten (vi har ju inte varit så flitiga med det) la jag ett här på Kobjer sent i lördags kväll. Jag smög ut med diskvantar på händerna, blodflaskan i näven och en klöv dinglande runt benen, och hoppades intensivt att jag inte skulle träffa på någon nattvandrande hundägare! Klöven band jag fast inne i en dunge. Tio timmar senare var det dags att spåra, då hade det blåst rejält hela natten. Tyvärr kan jag inte påstå att någon av hundarna gjorde ett särskilt proffsigt och säkert intryck... Sudden vimsade än hit och än dit med näsan uppe i vädret, för att ungefär 15 meter från spårslutet plötsligt få full fart. Östen började riktigt fint, men efter tio meter dök ett par med en valp upp som de vänligt nog släppte fram så att han skulle få hälsa på Östen som kom i sele och lina... Tja, sen vart det väl inte mycket mer med den spårningen heller, förrän återigen ungefär 15 meter från spårslutet när han fick vittring direkt på klöven.

Idag har hundarna och jag gått en lång runda på Revingehed. Det är ju otroligt vad mycket de kan springa!!! Vilken makalös kondis man själv skulle ha haft om man hållt samma intensitet, det är inte många steg som tas i annan gångart än galopp. I synnerhet inte Sudden, för när Östen blir trött kommer grävmaskinisten i honom fram... Felix var under tiden hos mormor och morfar. Så väl när jag lämnade som hämtade honom var han på strålande humör, men mormor skvallrade om att han däremellan hade varit allt annat än glad. Inte så att han var ledsen och grät efter mamma, utan snarare handlade det om att skälla ut sin mormor och morfar efter noter...


... och så här såg Kobjer ut idag "by sunset". Ungefär åtminstone, för i sanningens namn var det bara en fågel från början.


Och så här. Kitschigt värre - men fint.

Förresten, ni vet det där kopplet jag glömde i Vomb. Jag hittade det dagen därpå när jag åkte ut för att leta efter det - sönderbitet. En annan hund hade uppenbarligen roat sig med att ha dragkamp med mitt dyra fina läderkoppel... Attans!