Drömmar om bragdguld...
Igår kväll när jag var ute och gick med hundarna blev jag plötsligt lite yr och fick stanna till en stund. Yrseln försvann bort direkt igen, antagligen var det väl mitt låga blodtryck som spökade. Men tankarna på vad jag skulle göra ifall något hände under promenaden dök i alla fall upp. Eftersom det var mitt under Melodifestivalen, därtill under den sista spännande(?) halvtimmen, hade det väl inte varit mycket lönt att ropa efter hjälp. Såg nämligen inte en kotte ute. Så istället tänkte jag ut följande scenario:
Jag skulle släppa lös Östen och säga "hämta pappa!" Han vet vad båda orden betyder, men har aldrig hört dem tillsammans förut (det brukar mest vara "hämta bollen/burken/klädnypan/ strumpan" etc. samt "ge den till pappa" eller "ge pappa en puss"). Eftersom jag gärna vill tillskriva honom ganska hög intelligens (för det mesta åtminstone) så bestämde jag mig dock för att han, kanske efter lite tvekan, skulle förstå vad jag menade och springa hem. Samma intelligens skulle naturligtvis få honom att inse stundens allvar så till den grad att han skulle ignorera eventuella möten med såväl värste fienden som den löptik som för närvarande har gjort Kobjer till en stor wonderbaum för hundar. Väl hemma skulle han skälla utanför dörren för att påkalla Fredriks uppmärksamhet. Sedan skulle han vänta medan Fredrik stoppade Felix i åkpåsen och i vagnen, för att därefter visa dem vägen till mig. Eftersom Östens kloka agerande skulle sånär rädda livet på mig (hade kanske frusit ihjäl eller nåt, det var ju ett par minusgrader ute...), så skulle han naturligtvis bli en het kandidat till Årets Bragdhund!
Jag gick hela rundan och funderade på detta scenario samt gjorde små tillputsningar på hur händelseförloppet skulle utvecklas. Östens förmodade vishet gjorde mig riktigt rörd, och det var inte långt från att en tår tittade fram i ögonvrån. Det var inte förrän jag stack handen i fickan för att ta upp en bajspåse som jag insåg att det kanske fanns en både enklare och bättre lösning på det hela än att skicka Östen. Där låg nämligen mobiltelefonen...
*skrattar* Du är ju för go´ Sara! :-)
Du behöver sällskap på dina promenader så du inte behöver fundera så mycket.....kram
Skulle olyckan vara framme så hade Östen fixat hjälpen, det är jag helt övertygad om. Men så klart det är
en trygghet att oxå nuförtiden ha en mobil att tillgå, men då är förutsättningen att man kommer ihåg att ta den med sig ut!
Rullator eller gångstavar?????
Kia
Om man bor som jag hade jag litat mer på (bragdhunden)Östen än på mobilen. Mobilteckning är urkass här.
Åh, jag ser det framför mig: Spots på Östen och en mysleende matte bredvid, haha! Skämt åsido, alla säger det är bra att ha lågt blodtryck. Vete tusan när man jämt håller på å svimma. Har också lågt och tycker inte alltid det är så kul. Men visst hade Östen fixat det. No problemo!
*fniss* Du kan väl för att roa oss blogg-läsare göra ett "test-skick"
Hade varit väldigt intressant o se vad han gjorde.., men som du själv kom på så lever vi på 2000-talet o mobiltelefonen är ju en något enklare lösning.
Hej Sara.
Härliga bilder på din blogg och massor av trevlig läsning. Ska med spänning följa dina promenad-tankar i fortsättningen.
Jag är övertygad om att Östen hade fixat det. Även jag blir tårögd när jag tänker på det :D
Var rädd om dej och ta för säkerhets skulle alltid med mobilen när du ger dej ut på promenad.
/Heléne
*asg* så mitt i prick!! precis det där känner man igen fast man aldrig i livet skulle erkänna... mycket hinner man fundera över på nattsvarta promenadvägar. Där kan hända allt... en kväll kan ens hund bli BIS i nån avlägsen framtid och den glädjen kan sitta i en bra stund :-)) En annan kväll är en fullständig nekrolog författad i skallen. Se där ja ? det blev ju ett litet "knäpperkännande" med draghjälp av dig :-))