Pojkarna Vov

Nu var det verkligen länge sen jag skrev sist! Det har varit mycket både på och utanför jobbet de senaste dagarna så jag har inte hunnit med helt enkelt. Men nu är det dags igen.

I söndags när solen sken och det började kännas som att våren var på väg åkte Sudden och jag till Havberg utanför Skurup och tränade jaktlydnad för Annica Hecktor. Det var kanske åtta flattar och en kelpie som var med, och det var mycket nyttigt för Sudden som inte tränat i större grupper på länge. Först körde vi rena lydnadsmoment, såsom att gå med hundarna lösa huller om buller runt varandra, sätta dem i grupp och kalla in dem en och en samt kasta dummiesar runt dem som de inte fick hämta. I slutet på passet blev det lite apportering också, vilket verkligen uppskattades. Sudden var som vanligt spänd och upphetsad, men han skötte sig bra lydnadsmässigt och i apporteringarna. Efter träningen gick jag en halvtimmesrunda upp i skogen med honom, det var så härligt och vackert att jag inte alls hade lust att åka hem igen!

Igår började vi på "vanlig" lydnadsträning i grupp hos Lisa. Det var tio hundar och mattar/hussar av alla de slag varav en del är på väg ut att starta på prov och andra redan är uppflyttade en eller två klasser. För Sudden är det återigen mängdträningen som är den viktiga, han behöver träna på platsliggning i stora grupper och på att koncentrera sig fast att det finns mycket roliga hundar runtomkring. Han blev väldigt upphetsad men lugnade ner sig efterhand. Upphetsningen består mest i att han piper, han försöker inte sticka bort till dem utan kan gå lös på träningen hela tiden. Men pipet är förstås ett nog så svårt problem. Jag hoppas att det blir bättre nu när han får träna i grupp lite oftare, så det inte blir så stor grej av det hela.

Östen har bara tränat på hemmaplan de senaste dagarna, men på måndag börjar hans agility. Det ska bli roligt, han tycker det är superkul! Vi tränar på Lunds brukshundsklubb och har redan gått fyra terminer. De senaste tre terminerna har det varit i stort sett samma hundar och mattar i gruppen vilket är väldigt trevligt. Det känns tryggt också för Östens skull att han känner de andra hundarna redan, inte minst efter att han blev biten. Fast faktum är att jag inte har märkt någon skillnad alls på honom mentalt sett sedan dess - tack och lov! Min teori är att han blev så chockad att han helt enkelt inte minns vad som hände, att han har blockerat det. Det kan ju tänkas att minnet kan dyka upp i somliga situationer, men hittills förefaller det inte ha gjort det vid hundmöten.