Pojkarna Vov

Stackars Östen har nu resignerat inför sitt öde att gå med tratt. Han spenderar den mesta tiden med att sova och jag hoppas att han drömmer om roligare äventyr än dem han för närvarande får vara med om. Vi går halvtimmespromenader nu, men det är förstås bara i koppel och i rätt lusigt tempo. Han slipper tratten ute, så man måste vara beredd hela tiden så att han inte börjar slicka på såren. Jag har försökt träna lite med honom, konster och fotgående, men koncentrationen är dålig när det onda benet konkurrerar med mina kommandon. I morgon ska vi till veterinären för att ta bort dränagen och titta till såren, men så vitt jag kan se är allt som det ska med dem. Igår fick Östen gå på promenad med sin gode vän Xon, det gick bra och Östen var avslappnad trots att det är en hanhund. Hunden som bet honom var för övrigt en schäfer, en cremefärgad sådan.

Sudden har ett desto roligare och mer innehållsrikt liv! Jag måste säga att det är lite enklare att sticka ut och träna med bara en hund... I fredags simmade han (det gick väldigt bra, bäst hittills!), igår var han ute i Väggarp med husse och idag var han på Revingehed med mig. Vi gick först en lång promenad - den blev lite längre än vad jag hade planerat eftersom markerna var översvämmade - och sedan körde vi lite apporteringsövningar.

Först blev det en dubbelmarkering som han fixade fint. Det förvånade mig dock att han apporterade den först kastade först, ofta brukar de ju börja med den senast kastade. Därefter gjorde jag ett sök med fem dummies, där jag använde mig av de lärdomar jag fått på Anna-Lena Wendts kurs. Det innebar t.ex. att jag utnyttjade vinden så gott det gick (det blåste dock knappt), att jag la upp dummiesarna på stubbar etc. för att lukten skulle spridas bättre, samt att jag bara skickade honom fyra gånger. AL påpekade flera gånger under kursen att det alltid finns en anledning till att en viss apport är kvar till sist - nämligen att den är svårast - och att man därför aldrig ska skicka hunden på den. Det är ju onödigt att förstöra träningen med en misslyckad inplockning av den sista apporten om alla de andra har hämtats in på ett bra sätt! Kloka ord.

Slutligen blev det ett par linjetag som också gick bra. Dom är inte så avancerade förstås, Sudden ser när jag går ut och lägger apporterna. Om jag någon gång försöker skicka honom utan att han har sett mig gå ut så går det inte alls... Östen brukar fixa det, men Sudden fattar absolut ingenting. Så det är han inte alls klar för, vilket till stor del beror på att jag har slarvat med att träna det.

Avlämningarna var genomgående kanonfina! I höstas hade jag problem med att han inte var lugn i munnen på vägen in, han småtuggade och bytte grepp om dummiesarna. Råden jag fick var att fya honom, men det gjorde honom bara osäker och ännu mer tuggig... Det är väldigt svårt att fya i exakt rätt sekund, dessutom. Ofta kom alltså fyet just när han slutat tugga, vilket inte var så pedagogiskt korrekt. Istället för att jobba på det sättet började jag träna på att få in honom snabbare. Det kunde bli lite långsamt förut, vilket ju ger mer tid för tugg. Nu kommer han som en skottspole och med det har även oron i munnen försvunnit!!! "Hemligheterna" bakom detta är två - dels att det blir korv när man kommer in, dels att jag brukar inleda med en öka tempot-övning innan den "riktiga" apporteringen börjar. Den övningen går till som så att jag kastar en dummy och skickar honom, tar emot dummyn och omedelbart kastar en annan på andra hållet som han får gå på direkt. Sen fortsätter jag så 4-5 gånger, då brukar tempot in vara på max.

Ja, livet är orättvist. Somliga får gå hemma med tratt och ha tråkigt, andra får rejsa runt i skogen och ha jättelattjo.