God fortsättning!
Jaha, så var julen över för i år. För vår det innebar den firande både på julafton och på juldagen. Först ihop med min familj i Bunkeflostrand, sedan med Fredriks i Höganäs. Julafton var hundintensiv, då även labradoren Frida var med. Vi inledde dagen med en lång promenad till brofästet (Öresundsbron), vilket som tur var dämpade hundarnas julgalenskaper något. När tomten kom var dock Östen i sitt esse - han skällde och hoppade på tomten, samt försökte slita av honom skägget... Kul att åtminstone hundarna tycker det är spännande, barnen har annars blivit lite för stora för att tro på tomten (de närvarande var 13 och 16 år), och Felix är ju fortfarande lite för liten för att begripa så mycket av det. Istället sov han sig igenom hela julklappsutdelningen!
På juldagen fick Sudden stanna hemma hos mormor, morfar och Frida medan resten av familjen åkte till Fredriks pappa. Därmed kunde vi försäkra oss om att inga muggar, glas och ljusstakar skulle flyga i golvet så fort en viss hund viftade på svansen. Östen är lite lugnare på bortaplan (dvs. när tomten inte kommer). Han njöt av att vara ensam hund och åt julmat så det stod härliga till, än petades han i prinskorv och köttbullar, än var det pepparkakor och smågodis... Det slutade med att han kräktes på mattan under soffbordet!
Imorgon fyller Sudden två år, vi får väl se vad som vankas då...
Felix funderar över vad han ska få i julklapp.
På juldagen fick Sudden stanna hemma hos mormor, morfar och Frida medan resten av familjen åkte till Fredriks pappa. Därmed kunde vi försäkra oss om att inga muggar, glas och ljusstakar skulle flyga i golvet så fort en viss hund viftade på svansen. Östen är lite lugnare på bortaplan (dvs. när tomten inte kommer). Han njöt av att vara ensam hund och åt julmat så det stod härliga till, än petades han i prinskorv och köttbullar, än var det pepparkakor och smågodis... Det slutade med att han kräktes på mattan under soffbordet!
Imorgon fyller Sudden två år, vi får väl se vad som vankas då...
Felix funderar över vad han ska få i julklapp.
God Jul!
Man tager vad man haver...
Igår blev det viltträning för Östen och Sudden! Alldeles oplanerad sådan, faktiskt. På morgonpromenaden, när jag kom där med vagn och båda hundarna, fick jag plötsligt syn på en skata. En alldeles död skata, som dock såg väldigt "fräsch" ut - inte det minsta rutten eller skadad av andra djur. Aha, tänkte jag, det gäller att passa på! Så jag band upp Östen och ställde ifrån mig barnvagnen, och skickade Sudden att hämta skatan. Han var lite konfunderad först, men plockade sen in den till mig. Så körde vi lite sök i ett buskage, nåt linjetag och en markering. Det gick riktigt fint! Tack och lov kom ingen förbi och såg vad jag höll på med... Östen var också taggad, men jag vågade inte skicka honom av rädsla för att han skulle äta upp skatan. När det sen var dags för kvällspromenad passade jag på att återigen leta upp skatan och skickade Sudden några gånger. För varje gång blev det allt bättre. Sen tog jag tjuren vid hornen och hämtade Östen också. Tvärtemot vad jag befarade tog han skatan fint (efter lite tvekan) och lämnade över den hur bra som helst. Fast jag valde att behålla kopplet på honom för säkerhets skull... Det var länge sen jag tränade med vilt så det var en lite nyttig lektion vi fick igår!
Felix och jag hälsade på hans (förhoppningsvis) blivande kompis Adrian igår! Adrian är 10 månader, fast född tre månader för tidigt, så det var inte så väldigt stor skillnad på barnen vad gäller storleken. Adrian tyckte att Felix var en lattjo liten pryl, och satte genast igång att undersöka hans öron och näsa, samt ta nappen ifrån honom... Det uppskattades inte alls av Felix. Adrians pappa Fredrik Miegel är en jäkel på att ta bilder, så här kommer ett par stycken som han plåtade igår.
Felix och Adrian håller hand.
Felix filurar.
Felix och jag hälsade på hans (förhoppningsvis) blivande kompis Adrian igår! Adrian är 10 månader, fast född tre månader för tidigt, så det var inte så väldigt stor skillnad på barnen vad gäller storleken. Adrian tyckte att Felix var en lattjo liten pryl, och satte genast igång att undersöka hans öron och näsa, samt ta nappen ifrån honom... Det uppskattades inte alls av Felix. Adrians pappa Fredrik Miegel är en jäkel på att ta bilder, så här kommer ett par stycken som han plåtade igår.
Felix och Adrian håller hand.
Felix filurar.
Bröder på vift
Så var det då äntligen Suddens tur att få umgås med Guinness på tu man hand! Vi träffades på heden, mattar hundar och Felix, och höll tummarna för att mötet skulle fungera. Senast bröderna lekte ihop var när de var sex månader, och då slutade det i slagsmål... Som jämngamla hanhundar av precis samma skrot och korn var det förstås även nu lite spänt till en början. Sudden ägnade några inledande minuter åt att gå runt spänd som en fiolsträng och småmorra lite med raggen på ända. Till slut tröttnade Guinness och svarade, varpå hundarna rök ihop. Naturligtvis skedde detta ute i en stor vattenpöl, men det var inte annat att göra för mattarna än att slänga sig ut där ändå och slita isär hundarna. När detta "uppfriskande" slagsmål var avklarat - utan skador - var stämningen helt annorlunda! Suddens ragg var borta, liksom bastonerna. Det visade sig nämligen att brorsan var större och starkare, vilket innebar att Sudden kunde slappna av. Resten av den 1,5 timma som promenaden tog gick således helt utan problem!
"Kom Sudden, vi tar det här hållet!"
"Den här vägen leder säkert till nåt kul!"
"Men Guinness, vad gör du där nere?"
Grabb på språng 1: Guinness.
Grabb på språng 2: Sudden.
Ibland kan det vara nog så svårt att få två hundar att sitta still bredvid varandra i ett par sekunder. Guinness är här på väg för att sno kameran, hade han tänkt...
Tack för ännu en trevlig promenad, Lena och Guinness!
"Kom Sudden, vi tar det här hållet!"
"Den här vägen leder säkert till nåt kul!"
"Men Guinness, vad gör du där nere?"
Grabb på språng 1: Guinness.
Grabb på språng 2: Sudden.
Ibland kan det vara nog så svårt att få två hundar att sitta still bredvid varandra i ett par sekunder. Guinness är här på väg för att sno kameran, hade han tänkt...
Tack för ännu en trevlig promenad, Lena och Guinness!
Rapport från sjukstugan
Här har det varit rena sjukstugan på sistone! Först var det min hand som blev opererad (och fortfarande är bandagerad men väldigt mycket bättre!), sen fick Fredrik maginfluensa och så var det min tur... Makalöst nog är Felix fortfarande frisk! Vågar dock inte riktigt ropa "hej" ännu. Typiskt nog har vi pga. maginfluensan missat massor av roliga saker - en glöggfest, Felix första pepparkaksbak med sina kusiner och så skulle Felix och jag ha debuterat på mamma-barngympa i torsdags. Det har i alla fall varit tur att Fredrik och jag inte blev sjuka precis samtidigt, då hade det varit knivigt med bebis och hundar. Med handen i bandage har jag visserligen bara kunnat promenera med en jycke i taget, men det har ju funkat - fast många promenader blir det... Men nu är vi friska igen och på tisdag blir jag av med stygnen så då ska vi nog vara fit-for-fight igen!
Eftersom det av naturliga skäl inte hänt så mycket den här veckan heller kommer här istället en liten bildkavalkad på temat bebis...
Felix i december 2007, 10 veckor.
Sudden juni 2006, drygt fem månader med flamingon "Flamman".
Östen i juli 2003, ca 10 veckor.
Eftersom det av naturliga skäl inte hänt så mycket den här veckan heller kommer här istället en liten bildkavalkad på temat bebis...
Felix i december 2007, 10 veckor.
Sudden juni 2006, drygt fem månader med flamingon "Flamman".
Östen i juli 2003, ca 10 veckor.
Nyopererad matte och mamma
Igår blev jag opererad i min högra hand för karpaltunnelsyndrom. Därmed hoppas jag att domningar och värk som jag haft mer eller mindre i femton år - men som blivit mycket värre sedan Felix föddes - ska försvinna! Just nu är jag dock lite handikappad och kan knappt använda höger hand. Som matte är jag skittrist, för så länge det gör ont i handen vill jag inte gå ut med hundarna... Att vara mamma till en två månader gammal grabb är inte så enkelt det heller, i synnerhet som jag inte får byta blöjor. Som tur är jobbar Fredrik mycket hemifrån så han kan ta hand om allt som jag inte klarar av!
I väntan på att något skoj ur hundperspektiv inträffar kommer här en liten hälsning från Felix!
Ett litet helgon?
I väntan på att något skoj ur hundperspektiv inträffar kommer här en liten hälsning från Felix!
Ett litet helgon?
Bus på heden
Nu är Östen, Felix och jag nyss hemkomna från en promenad på Revingehed tillsammans med Lena och Guinness! Sudden den stackaren fick stanna hemma, men fick en ganska rolig runda han också först...
Guinness och Östen inledde promenaden med att sno Lenas ena vante (eller i ärlighetens namn, det var Östen som snodde den - förstås!), som de sen hade dragkamp med tills det inte var mycket kvar av den... Därefter visade Östen Guinness vilka roliga gropar man kan gräva, fast Guinness var måttligt intresserad. Denne fastnade istället för några färska härliga komockor som han passade på att både äta av och rulla sig i! Och så sprang de förstås både hit och dit, samt plaskade i varenda vattenpuss de kunde hitta.
Tack Lena och Guinness för en härlig promenad!
Guinness i full fart! Ingen vidare fotokonst, men bilden säger ändå en hel del...
Guinness står stilla, för en gångs skull...
Båda grabbarna in action. Östen till vänster.
Guinness och Östen har en sångduell! De skriver varannan vers, på melodin "Du käre lille snickerbo" (med liiiite hjälp av sina mattar). Efter den här rundan på heden passar det bra att offentliggöra sången, så här kommer de fyra första stroferna - måhända blir det fler så småningom?!
Guinness och Östen inledde promenaden med att sno Lenas ena vante (eller i ärlighetens namn, det var Östen som snodde den - förstås!), som de sen hade dragkamp med tills det inte var mycket kvar av den... Därefter visade Östen Guinness vilka roliga gropar man kan gräva, fast Guinness var måttligt intresserad. Denne fastnade istället för några färska härliga komockor som han passade på att både äta av och rulla sig i! Och så sprang de förstås både hit och dit, samt plaskade i varenda vattenpuss de kunde hitta.
Tack Lena och Guinness för en härlig promenad!
Guinness i full fart! Ingen vidare fotokonst, men bilden säger ändå en hel del...
Guinness står stilla, för en gångs skull...
Båda grabbarna in action. Östen till vänster.
Guinness och Östen har en sångduell! De skriver varannan vers, på melodin "Du käre lille snickerbo" (med liiiite hjälp av sina mattar). Efter den här rundan på heden passar det bra att offentliggöra sången, så här kommer de fyra första stroferna - måhända blir det fler så småningom?!
Guinness:
Jag hittat har en flatte-vän
och Östen heter han
Han verkar kul har jag på känn
han många konster kan
Han bor i Lund hos Berglund-Schoug
av honom kan man ej få nog
Min nye vän (hoppfallera)
Ses snart igen (hoppfallerej)
Östen:
Nu kanske ni mig inte tror
Men faktiskt igår dag
Så träffa' jag min brorsas bror
Men det var inte jag
Fast Guinness är en hyvens grabb
Och Guinness han är jättesnabb
Han kan nog ha (hoppfallera)
Rätt kul med mig (hoppfallerej)
Guinness:
Min nye vän har anlagsprov
med HP lyckats ta
Och nästa steg är öppen klass
en etta vill han ha
I vinklar och bloduppehåll
i återgång och skottkontroll
Han spåra ska (hoppfallera)
för Scotties grej (hoppfallerej)
Östen:
På torsdag ska jag ut på skoj
Och jag tar Guinness med
Då blir det nog en massa stoj
På fräcka Reving' hed
Springa runt och jaga dig
Du kan dra i pinnar med mig
Det blir väl bra (hoppfallera)
För dig och mig (hoppfallerej)
Överraskning
Häromveckan fyllde Spader Damens Kia jämnt, något som vi - ett gäng av hennes valpköpare - tyckte var värt att firas! Därför samlades en del av oss i Vomb idag för att överraska henne. I förväg hade Lena och jag bestämt träff med henne för att träna lite med hundarna. Det var alltså men den förväntan hon kom till skogen. Därför blev hon nog ganska förvånad när det också dök upp ett helt gäng med hundar och mattar på led från skogsbrynet efter att jag visslat på dem! Flera av dem var det dessutom ett bra tag sedan hon träffade.
Så sjöng vi en sång som Lena specialskrivit för tillfället och lämnade över en present, i form av en pläd med flatmotiv. Samt ett kort med bilder på alla hundarna (se ovan). Fredrik hade därtill gjort en CD med låtar med hundtema på som Östen fick lämna över från honom och Sudden. Om jag inte såg fel hade allt Kia en liten tår i ögonvrån...
Pläden till vänster.
Vi fick förstås tränat lite också. Ett stort sökfält lades ut och hundarna fick turas om att plocka in dummiesarna. Jag testade att skicka Östen och Sudden samtidigt vilket funkade bra. Åtminstone vad gäller själva söket och Suddens avlämning. För när Östen hittade sin apport blev han osäker på om han verkligen skulle knalla in med den till mig - där stod ju redan Sudden! Ett par tugg och lite funderande senare begav han sig i alla fall in och lämnade av.
När alla apporter var inne blev det fika med bullar, kaka, kex och choklad! De som ville fick sedan göra en lång apportering. Lena och jag valde istället att gå en sväng med Guinness och Östen som fick springa fritt tillsammans och leka. Det var så roligt att se att hundarna funkade utmärkt ihop där de rusade in och ut i skogen, nosade och hade dragkamp med gigantiska pinnar som Guinness hittade!
När solen gick ner var hundarna ordentligt trötta och det blev dags att bege sig hemåt. Fast först fick Felix en liten slurk mjölk. Han hade under hela skogsvistelsen suttit tyst och snällt (och mestadels sovit) i bärselen på Fredriks mage men vaknade förstås när det var dags att åka. Men med en skvätt mat i magen kunde han sova gott hela vägen hem också!
Vilka grabbar!!!
Idag har båda Pojkarna Vov gått viltspårprov! Sudden startade öppen klass för första gången och Östen gick anlagstest (för andra gången, men den första var 3,5 år sedan så det är preskriberat nu!).
Strax före klockan tio anlände jag med hundarna, Felix och min mamma som skulle vara barnvakt till en skog precis utanför Hörby. En liten stund senare dök domaren Görel upp tillsammans med Lena och Guinness, som redan hunnit gå sitt spår. Guinness fick ännu en etta - grattis!!!
På väg till Suddens spårstart hoppade en hare upp mitt framför fötterna på honom och fortsatte rakt in över spåret. Som tur var så hade Sudden inte tid att bry sig om den, han var helt på det klara med att nåt annat kul var på gång. Det var flera minusgrader ute och lite snö på marken, något som han aldrig provat på förr. Faktiskt har han heller aldrig gått en spår som legat mer än tre timmar tidigare, och inte heller testat skott i spåret... Men någon gång ska ju vara den första! Spåret startade bra, men efter ca hundra meter avvek Sudden mycket tydligt från det. Han gick ungefär femtio meter åt andra hållet, sen satte han sig att bajsa... När behoven var färdiguträttade gick han raka vägen tillbaka till spåret och fortsatte som om inget hänt! Resten av spåret gick fint, han kryssade en del och jag hade flera gånger svårt att tro att han verkligen var rätt. Omedvetet styrde jag honom menade domaren, som inte var helt nöjd med föraren... Skottet klarade han galant, men såg ut att undra varför inget föll från himlen samtidigt. När vi väl hittat klöven visade det sig att spåret gått mycket bättre än vad matte trodde! Sudden fick nämligen en etta, och full poängpott (matte fick en inofficiell tvåa, det är tur att inte jag har planer på att bli champion)! Görel sa att hon kanske skulle ge honom HP också, men behövde fundera lite på saken.
Sedan lastade vi in oss i bilarna och körde till Skrylle istället, där Östens anlagstest skulle gå. Under tiden som Sudden gick sitt spår blev han rastad av Lena (tack!). Östens spår var lagt klockan halv åtta i morse, så när vi gick det var det 3,5 timme gammalt. Han gick rakt på spåret och följde det sedan som en klocka! Tog alla vinklar perfekt utan ringning, och lämnade inte ens spårkärnan mer än vid något enstaka tillfälle - då han genast letade sig tillbaka igen. Tempot var högt, men absolut inte forcerat eller stressat. Det var aldrig någon som helst tvekan om att han var fullständigt rätt. Superhäftigt!!! Vid ett tillfälle höll det dock på att gå åt skogen. Jag släppte linan för att slippa gå genom ett snår - men fick sen inte tag i den igen! Östen fortsatte förstås, och jag började småspringa efter honom. Tack och lov stannade han när jag ropade åt honom. När vi kom fram till klöven var Görel full av beröm! Hon sa genast att "Nu har jag bestämt mig. Sudden får inget HP, men det ska Östen ha!". Och full poängpott blev det också. Sen berömde hon Östen så mycket att vi nästan blev generade... Och avslutade med att säga att "Det ska bli så spännande att döma honom i öppen klass!" Tjoho, vad glad matte var vid det laget!
Nu har vi verkligen nåt att se fram emot - Suddens andra start i öppen klass och Östens första! När det blir vet vi inte än, men förhoppningsvis hinner vi innan jul.
En nybliven förstapristagare och en dito anlagsprovsgodkänd hund!
Strax före klockan tio anlände jag med hundarna, Felix och min mamma som skulle vara barnvakt till en skog precis utanför Hörby. En liten stund senare dök domaren Görel upp tillsammans med Lena och Guinness, som redan hunnit gå sitt spår. Guinness fick ännu en etta - grattis!!!
På väg till Suddens spårstart hoppade en hare upp mitt framför fötterna på honom och fortsatte rakt in över spåret. Som tur var så hade Sudden inte tid att bry sig om den, han var helt på det klara med att nåt annat kul var på gång. Det var flera minusgrader ute och lite snö på marken, något som han aldrig provat på förr. Faktiskt har han heller aldrig gått en spår som legat mer än tre timmar tidigare, och inte heller testat skott i spåret... Men någon gång ska ju vara den första! Spåret startade bra, men efter ca hundra meter avvek Sudden mycket tydligt från det. Han gick ungefär femtio meter åt andra hållet, sen satte han sig att bajsa... När behoven var färdiguträttade gick han raka vägen tillbaka till spåret och fortsatte som om inget hänt! Resten av spåret gick fint, han kryssade en del och jag hade flera gånger svårt att tro att han verkligen var rätt. Omedvetet styrde jag honom menade domaren, som inte var helt nöjd med föraren... Skottet klarade han galant, men såg ut att undra varför inget föll från himlen samtidigt. När vi väl hittat klöven visade det sig att spåret gått mycket bättre än vad matte trodde! Sudden fick nämligen en etta, och full poängpott (matte fick en inofficiell tvåa, det är tur att inte jag har planer på att bli champion)! Görel sa att hon kanske skulle ge honom HP också, men behövde fundera lite på saken.
Sedan lastade vi in oss i bilarna och körde till Skrylle istället, där Östens anlagstest skulle gå. Under tiden som Sudden gick sitt spår blev han rastad av Lena (tack!). Östens spår var lagt klockan halv åtta i morse, så när vi gick det var det 3,5 timme gammalt. Han gick rakt på spåret och följde det sedan som en klocka! Tog alla vinklar perfekt utan ringning, och lämnade inte ens spårkärnan mer än vid något enstaka tillfälle - då han genast letade sig tillbaka igen. Tempot var högt, men absolut inte forcerat eller stressat. Det var aldrig någon som helst tvekan om att han var fullständigt rätt. Superhäftigt!!! Vid ett tillfälle höll det dock på att gå åt skogen. Jag släppte linan för att slippa gå genom ett snår - men fick sen inte tag i den igen! Östen fortsatte förstås, och jag började småspringa efter honom. Tack och lov stannade han när jag ropade åt honom. När vi kom fram till klöven var Görel full av beröm! Hon sa genast att "Nu har jag bestämt mig. Sudden får inget HP, men det ska Östen ha!". Och full poängpott blev det också. Sen berömde hon Östen så mycket att vi nästan blev generade... Och avslutade med att säga att "Det ska bli så spännande att döma honom i öppen klass!" Tjoho, vad glad matte var vid det laget!
Nu har vi verkligen nåt att se fram emot - Suddens andra start i öppen klass och Östens första! När det blir vet vi inte än, men förhoppningsvis hinner vi innan jul.
En nybliven förstapristagare och en dito anlagsprovsgodkänd hund!
Mest Felix
Den här veckan har det inte hänt särskilt mycket i Pojkarna Vovs liv. Det roligaste som Sudden varit med om i veckan var i tisdags då vi hade styrelsemöte i FRK Skåne/Blekinge hemma hos oss. Då fick nämligen den fem månader gamla valpen Juni följa med, och hon var ju jätteskojig att leka med förstås! För att det inte skulle bli allt för rörigt med alla människor och hundar fick Östen sitta i bilen, och efter en stunds hysteriskt lekande fick även Sudden hoppa in där... När mötet var över fick Östen komma in och hälsa på Juni och de övriga. Han tyckte inte alls att valpen var särskilt intressant - kanske lärde han sig en läxa ifjol då hans förtjusning inför Sudden när denne var lika gammal resulterade i att Sudden fick stanna kvar hos oss!? ;-)
Igår kväll passade jag på att ta ut hundarna en och en, som jag ofta brukade göra innan Felix kom. Nu är det ju lite mer komplicerat, eftersom hela hundpromenerandet tar så mycket längre tid då. Med på promenaderna fick även en visselpipa och en dummy följa, och hundarna blev SÅ lyckliga! Sudden fick framför allt träna linjetag och stoppsignaler, medan Östen mest förbudstränade (han är så taggad så han har på sistone inte riktigt haft tid att vänta på mitt "apport" alltid, men igår gick det bra efter en stunds tjat).
Istället för bilder på hundarna kommer här några nytagna på lillebror Felix, som nu har börjat le mot oss!
"Ha, ha, den var rolig morsan!"
Sista kvällsrycket i sin nya pyjamas.
Felix sover middag.
En morgonpigg pojke och en morgontrött pappa.
En timme senare, på min axel...
Ett mirakel har skett...
... eller snarare så har penicillinet nog börjat verka. Imorse åt nämligen Sudden sin frukost direkt och helt utan knussel för första gången sedan månadsskiftet april/maj!!! Åh, så glad jag blev! För Östens del så funkar fortfarande apporteringen jättefint, vilken ju var ett stort bekymmer innan han påbörjade sin penicillinkur. Dessa små detaljer gör att det verkligen känns värt alla de där pengarna som utredning och medicinering kostar!
Igår tillbringade vi - Fredrik, Felix, hundarna och jag - en lyxdag i Vombskogen! Vi kom till ett färdigdukat smörgåsbord, i form av varsitt viltspår lagt till hundarna samt kaka och kaffe till oss tvåbenta (stackars Felix fick dock vare sig det ena eller det andra...). Det var förstås snälla goa Lena som varit i farten och åkt ut en timme tidigare med sin familj! För vår del var det bara att fika och sedan ge oss in på spåren.
Innan Östen fick gå sitt rastade jag av honom med lite apportering. Då blir av han med den mesta tokenergin och kan sedan koncentrera sig på att lukta sig fram i spåret. Han apporterade med stor frenesi och glädje, full fart ut och full fart in. För spåret gjorde detta också susen, han gick klockrent i kärnan nästan hela vägen! En vinkel ringade han, övriga tog han direkt. Tempot var förstås högt, men ändå ganska acceptabelt.
En nöjd och stolt Östen efter ett klockrent spår!
Även Sudden fick göra några markeringar och linjetag innan han gick på spåret, men för hans del så funkade det sämre. Han apporterade fint, men blev lite trött och lättdistraherad i spåret. Men runt kom förstås även han. Nu vet jag i alla fall hur jag ska göra om jag ska ta ut hundarna på prov - Sudden ska gå rakt ut (i princip) från bilen, medan Östen ska rastas utav tusan först!
Sudden tilltvingas lite vila efter apportering och innan spårning.
Till sist fick även Guinness gå samma spår som Sudden. Vi räknade ut att han sammanlagt hade nio olika spår att följa, i form av sex olika människospår, en hund, blod och så klöven... Detta gjorde förstås att spåret blev väldigt brett, vilket också syntes i Guinness spårning. Men det var inget som ställde till med besvär, utan den nya viltspårschampionen lotsade oss tryggt och utan problem genom skogen hela vägen till klöven.
En otrimmad Sudden, snart två år.
Här var det tänkt att jag skulle sätta in en bild på Guinness och Lena också, men typiskt nog glömde jag att plåta dem! Men nästa gång, då...
Igår tillbringade vi - Fredrik, Felix, hundarna och jag - en lyxdag i Vombskogen! Vi kom till ett färdigdukat smörgåsbord, i form av varsitt viltspår lagt till hundarna samt kaka och kaffe till oss tvåbenta (stackars Felix fick dock vare sig det ena eller det andra...). Det var förstås snälla goa Lena som varit i farten och åkt ut en timme tidigare med sin familj! För vår del var det bara att fika och sedan ge oss in på spåren.
Innan Östen fick gå sitt rastade jag av honom med lite apportering. Då blir av han med den mesta tokenergin och kan sedan koncentrera sig på att lukta sig fram i spåret. Han apporterade med stor frenesi och glädje, full fart ut och full fart in. För spåret gjorde detta också susen, han gick klockrent i kärnan nästan hela vägen! En vinkel ringade han, övriga tog han direkt. Tempot var förstås högt, men ändå ganska acceptabelt.
En nöjd och stolt Östen efter ett klockrent spår!
Även Sudden fick göra några markeringar och linjetag innan han gick på spåret, men för hans del så funkade det sämre. Han apporterade fint, men blev lite trött och lättdistraherad i spåret. Men runt kom förstås även han. Nu vet jag i alla fall hur jag ska göra om jag ska ta ut hundarna på prov - Sudden ska gå rakt ut (i princip) från bilen, medan Östen ska rastas utav tusan först!
Sudden tilltvingas lite vila efter apportering och innan spårning.
Till sist fick även Guinness gå samma spår som Sudden. Vi räknade ut att han sammanlagt hade nio olika spår att följa, i form av sex olika människospår, en hund, blod och så klöven... Detta gjorde förstås att spåret blev väldigt brett, vilket också syntes i Guinness spårning. Men det var inget som ställde till med besvär, utan den nya viltspårschampionen lotsade oss tryggt och utan problem genom skogen hela vägen till klöven.
En otrimmad Sudden, snart två år.
Här var det tänkt att jag skulle sätta in en bild på Guinness och Lena också, men typiskt nog glömde jag att plåta dem! Men nästa gång, då...
Suddens utmaning
Här följer fortsättningen...
Sudden
1. Mattes skugga som sällan befinner sig utom synhåll. När jag reser mig så reser sig Sudden, när jag sätter mig så lägger sig Sudden vid mina fötter. Mysigt ibland, enerverande vid andra tillfällen...
2. Har ett starkt motstånd mot användande av danska tamkaniner på jaktprov. Dessa bör sitta i bur och leva i fred, inte ligga ute i Suddens sökfält och förväntas bli inburna!
3. Begriper sig inte alls på hur man leker med valpar. Till skillnad från Östen som snällt låtsas bli nedbrottad av 10-veckorsvalpar så springer Sudden rakt över dem...
4. Är fullkomligt orädd och okänslig för smärta. Trillar dagligen ner från sängen, soffan, trappan eller agilityhinder och slår huvudet och svansen i diverse möbler, men förefaller aldrig bekommas av det. Har antagligen inbyggd störtkruka och hockeyskydd.
5. Har uppenbara identitetsproblem. Är ena dagen stor och tuff gentemot Östen, andra dagen liten och undfallande. Östen skiter i vilket.
6. Älskar tennisbollar, vilka han samlar in från buskarna kring den lokala tennisplanen. Sen hamnar de förr eller senare under soffan och badkaret, så att matte måste kräla runt på golvet och försöka plocka fram dem igen.
Liten bebis-Sudden leker med en fisk. Foto: Kia Lawesson.
Följande vovvar utmanas av Östen och Sudden:
Bigge (Kia), Meia (Maria), Kelly (Ia) och Zico (Helene)!
Sudden
1. Mattes skugga som sällan befinner sig utom synhåll. När jag reser mig så reser sig Sudden, när jag sätter mig så lägger sig Sudden vid mina fötter. Mysigt ibland, enerverande vid andra tillfällen...
2. Har ett starkt motstånd mot användande av danska tamkaniner på jaktprov. Dessa bör sitta i bur och leva i fred, inte ligga ute i Suddens sökfält och förväntas bli inburna!
3. Begriper sig inte alls på hur man leker med valpar. Till skillnad från Östen som snällt låtsas bli nedbrottad av 10-veckorsvalpar så springer Sudden rakt över dem...
4. Är fullkomligt orädd och okänslig för smärta. Trillar dagligen ner från sängen, soffan, trappan eller agilityhinder och slår huvudet och svansen i diverse möbler, men förefaller aldrig bekommas av det. Har antagligen inbyggd störtkruka och hockeyskydd.
5. Har uppenbara identitetsproblem. Är ena dagen stor och tuff gentemot Östen, andra dagen liten och undfallande. Östen skiter i vilket.
6. Älskar tennisbollar, vilka han samlar in från buskarna kring den lokala tennisplanen. Sen hamnar de förr eller senare under soffan och badkaret, så att matte måste kräla runt på golvet och försöka plocka fram dem igen.
Liten bebis-Sudden leker med en fisk. Foto: Kia Lawesson.
Följande vovvar utmanas av Östen och Sudden:
Bigge (Kia), Meia (Maria), Kelly (Ia) och Zico (Helene)!
Utmanade!
Nu har bägge grabbarna blivit utmanade av Vittra (där gjorde du det enkelt för dig Carina ;-), hi, hi)! Uppdraget är att berätta om sex egenheter hos varje hund. Jag börjar med Östen, så kommer Sudden senare. Håll så länge till godo med detta avslöjande av Östens innersta hemligheter...!
Östen
1. Älskar att apportera, men kan absolut inte avhålla sig från att tugga på dummiesarna... Om man ska se det från den ljusa sidan så är det alltid väldigt lätt att se vilka dummiesar som är mina, jag behöver aldrig skriva namn på dem!
2. Är inte särskilt förtjust i andra hanhundar, men har alltid varit väldigt svag för Sudden. Borde ha talat om för denne på ett tidigt stadium vilka gränser som finns, men lika kort som stubinen är när det gäller andra hannar - lika lång är den när det handlar om Sudden. Det ska till MYCKET för att Östen ska surna till mot honom.
3. Varje kväll följer han med oss upp och lägger sig en liten stund i sängen. Men så fort vi släcker lampan reser han sig upp och går ner till vardagsrummet där han tillbringar natten i sin ensamhet. Ofta dyker han sen upp igen på morgonkvisten när det blivit ljust.
4. Är kanske världshistoriens mest kvällströtta hund? Efter det obligatoriska störighetsrycket vid 21-tiden, då han jämt försöker rida på Sudden (vilket han naturligtvis aldrig har fått) däckar han under soffbordet för att sedan knappt ens gå att skaka liv i när det är dags för kvällskisset ett par timmar senare. Han är också tämligen morgontrött och har absolut inget emot att sova till elva...
5. Tycker att hissar och konstiga golv är superäckligt! Han blir låg som en tax om han måste beträda dem. Det tog flera månader innan han vågade sig in i vårt badrum...
6. Har en massa tvångsföreställningar för sig när det handlar om att gå i trappan här hemma. Han kan absolut inte gå vare sig upp eller ner om det ligger något i trappan, en leksak eller en katt t.ex. Han måste också gå på samma sida varje gång. Ofta måste han därtill göra flera försök innan han kommer upp eller ner. Om han har påbörjat sin väg uppför trappan men av någon anledning stannat upp måste han gå ner igen för att göra ett nytt försök. Det går inte att fortsätta upp därifrån han var...
Kvälls- och morgontrötte Östen.
Östen
1. Älskar att apportera, men kan absolut inte avhålla sig från att tugga på dummiesarna... Om man ska se det från den ljusa sidan så är det alltid väldigt lätt att se vilka dummiesar som är mina, jag behöver aldrig skriva namn på dem!
2. Är inte särskilt förtjust i andra hanhundar, men har alltid varit väldigt svag för Sudden. Borde ha talat om för denne på ett tidigt stadium vilka gränser som finns, men lika kort som stubinen är när det gäller andra hannar - lika lång är den när det handlar om Sudden. Det ska till MYCKET för att Östen ska surna till mot honom.
3. Varje kväll följer han med oss upp och lägger sig en liten stund i sängen. Men så fort vi släcker lampan reser han sig upp och går ner till vardagsrummet där han tillbringar natten i sin ensamhet. Ofta dyker han sen upp igen på morgonkvisten när det blivit ljust.
4. Är kanske världshistoriens mest kvällströtta hund? Efter det obligatoriska störighetsrycket vid 21-tiden, då han jämt försöker rida på Sudden (vilket han naturligtvis aldrig har fått) däckar han under soffbordet för att sedan knappt ens gå att skaka liv i när det är dags för kvällskisset ett par timmar senare. Han är också tämligen morgontrött och har absolut inget emot att sova till elva...
5. Tycker att hissar och konstiga golv är superäckligt! Han blir låg som en tax om han måste beträda dem. Det tog flera månader innan han vågade sig in i vårt badrum...
6. Har en massa tvångsföreställningar för sig när det handlar om att gå i trappan här hemma. Han kan absolut inte gå vare sig upp eller ner om det ligger något i trappan, en leksak eller en katt t.ex. Han måste också gå på samma sida varje gång. Ofta måste han därtill göra flera försök innan han kommer upp eller ner. Om han har påbörjat sin väg uppför trappan men av någon anledning stannat upp måste han gå ner igen för att göra ett nytt försök. Det går inte att fortsätta upp därifrån han var...
Kvälls- och morgontrötte Östen.
En gång till...
Just när Östens långa behandling av erlichian håller på att lida mot sitt slut, fick vi idag besked om att även Sudden har erlichia... Det blir alltså till att köra igång en likadan behandling av honom, och hoppas på att han ska svara lika bra på den som Östen har gjort. Tyvärr tror jag att han har haft skiten ganska länge, sen i april-maj. Det var nämligen då han tappade intresset för mat - och i Östens fall verkar ju detta ha hängt ihop helt med infektionen. Därtill inleddes då en lite svajigare form vad gäller jaktträningen, något som jag tolkade som att han kanske hade blivit lite övertränad. Han blev osäkrare och slutade att göra framsteg i samma takt som tidigare. Men nu misstänker jag förstås att det var erlichians fel allting. Det ska bli intressant att se vad som händer nu när han gått på penicillinet!
Ja, det är kul nästan jämt det här med hundar... För att inte tala om hur "billigt" det är - bara blodprovet gick på 1170 kronor och sen går penicillinet på ungefär lika mycket. Så småningom blir det också till att ta nytt prov för att kolla hur värdena ser ut då. Nä, nästa sommar ska vi barrikadera oss inomhus! Hundarna får väl lära sig att gå i kattlådan och motion kan de få av att springa i trappan. Vardagsrummet lämpar sig utmärkt för små sökfält och mellan detta och köket kan man lägga linjetag. Skulle vi bli sugna på lite agility så får vi använda köksstolarna...
Ja, det är kul nästan jämt det här med hundar... För att inte tala om hur "billigt" det är - bara blodprovet gick på 1170 kronor och sen går penicillinet på ungefär lika mycket. Så småningom blir det också till att ta nytt prov för att kolla hur värdena ser ut då. Nä, nästa sommar ska vi barrikadera oss inomhus! Hundarna får väl lära sig att gå i kattlådan och motion kan de få av att springa i trappan. Vardagsrummet lämpar sig utmärkt för små sökfält och mellan detta och köket kan man lägga linjetag. Skulle vi bli sugna på lite agility så får vi använda köksstolarna...
Veterinär och spårning
Det blir inte så täta uppdateringar i bloggandet nu, vilket förstås beror på att Felix inte riktigt tillåter det. Det bästa som finns är nämligen att sova i mammas knä - vilket gör mig tämligen immobil. Betydligt tristare är det att sova i en vagn som står stilla inomhus...
I onsdags fick vi fint besök av Lena och Guinness! Felix fick en urhäftig "jaktträningsjacka" i present av Lena och Kia! Den är militärgrön och har gott om fickor för såväl visselpipa och hundgodis som napp... Än så länge är den lite för stor, men senare i vinter kommer Felix definitivt att bli häftigast i skogen!
Sudden var hos Dalbyveterinären i torsdags och tog blodprov. Förhoppningsvis får vi svar på dem den här veckan. Else kände även igenom honom men hittade inget. Hon tyckte bara att han kändes fin. På kvällen hittade jag konstiga blåsor i munnen på Östen (jämt är det nåt skumt med honom!). Dom sitter dels på rad över övre tandraden, dels på insidan av överläppen. Är det någon som vet vad det kan vara?
Det var inte så lätt att fotografera blåsorna... Men några syns över hörntanden och om man tittar noga ser man också att överläppen är alldeles knottrig.
Igår åkte hela familjen till Järavallen för att spåra och promenera. Jag la ett lite klurigt spår som både gick över flera stigar och längs med en mindre använd stig. Under tiden det låg och mognade till sig tog vi en runda på trekilometersspåret. Felix satt i bärsele hos Fredrik och jag passade på att träna lite linjetag med hundarna. Någon dummy hade jag inte med mig, men det gick lika bra med en handske! När det var dags att spåra fick Sudden som vanligt börja. Han fick lite problem vid övergångarna över stigarna, men hittade snabbt rätt igen. Värre var det när han skulle följa spåret som gick längs med en stig, då sökte han sig upp i skogen istället gång på gång. Återgången innebar också en del besvär, men han jobbade hela tiden och till slut blev det rätt. Östen fick ungefär samma problem, fast spikade varje stigkorsning utan svårighet. I återgången var han rejält trött efter att som vanligt ha laddat till 200 procent och därmed kört slut på sig själv. Men fram till klöven kom förstås även han, vilket kanske delvis berodde på att jag styrde honom lite när han började vimsa allt för mycket...
Felix och Fredrik redo för äventyr på Järavallen! Kolla in de häftiga "moonbootsen"...!
I onsdags fick vi fint besök av Lena och Guinness! Felix fick en urhäftig "jaktträningsjacka" i present av Lena och Kia! Den är militärgrön och har gott om fickor för såväl visselpipa och hundgodis som napp... Än så länge är den lite för stor, men senare i vinter kommer Felix definitivt att bli häftigast i skogen!
Sudden var hos Dalbyveterinären i torsdags och tog blodprov. Förhoppningsvis får vi svar på dem den här veckan. Else kände även igenom honom men hittade inget. Hon tyckte bara att han kändes fin. På kvällen hittade jag konstiga blåsor i munnen på Östen (jämt är det nåt skumt med honom!). Dom sitter dels på rad över övre tandraden, dels på insidan av överläppen. Är det någon som vet vad det kan vara?
Det var inte så lätt att fotografera blåsorna... Men några syns över hörntanden och om man tittar noga ser man också att överläppen är alldeles knottrig.
Igår åkte hela familjen till Järavallen för att spåra och promenera. Jag la ett lite klurigt spår som både gick över flera stigar och längs med en mindre använd stig. Under tiden det låg och mognade till sig tog vi en runda på trekilometersspåret. Felix satt i bärsele hos Fredrik och jag passade på att träna lite linjetag med hundarna. Någon dummy hade jag inte med mig, men det gick lika bra med en handske! När det var dags att spåra fick Sudden som vanligt börja. Han fick lite problem vid övergångarna över stigarna, men hittade snabbt rätt igen. Värre var det när han skulle följa spåret som gick längs med en stig, då sökte han sig upp i skogen istället gång på gång. Återgången innebar också en del besvär, men han jobbade hela tiden och till slut blev det rätt. Östen fick ungefär samma problem, fast spikade varje stigkorsning utan svårighet. I återgången var han rejält trött efter att som vanligt ha laddat till 200 procent och därmed kört slut på sig själv. Men fram till klöven kom förstås även han, vilket kanske delvis berodde på att jag styrde honom lite när han började vimsa allt för mycket...
Felix och Fredrik redo för äventyr på Järavallen! Kolla in de häftiga "moonbootsen"...!
Nya veterinärbesök
Snart är det dags för ett nytt veterinärbesök och blodprovstagning. Denna gång är det Sudden som ska kollas för borrelia och erlichia. I lördags blev nämligen även han "mystiskt" halt efter att ha sprungit på heden. Självklart hoppas jag på en sträckning, men jag tycker att det påminner lite för mycket om Östens symptom för att våga tro helt på det. Han har ju därtill också klyddat med maten under en längre tid, ända sen i våras faktiskt. Det har jag inte tagit så stor notis om innan eftersom det ju hör lite ihop med åldern han är i, men nu börjar man ju undra...
Den kväll han blev halt betedde han sig väldigt märkligt, han var extremt passiv och såg oerhört deprimerad ut. Det var inte förrän framåt natten som vi upptäckte att han just hade ont i ett ben (han var mer stel än halt), så fram till dess gav jag min hypokondriska sida fritt spelrum och misstänkte allt från förgiftning till hjärntumör... Det var alltså med viss lättnad jag sen kunde konstatera att det var ett ben som spökade. Nu är han i princip som vanligt igen, lika sprudlande som han och alla andra flattar ska vara, men kan ibland vara lite stel när han legat ner. På torsdag ska vi i alla fall till Dalbyveterinären och kolla upp det. Håll tummarna för oss!
Felix och Sudden myser på mitt arbetsrumsgolv.
Sudden trängs med mig och Felix i soffan. Mycket mysande blir det...
Den kväll han blev halt betedde han sig väldigt märkligt, han var extremt passiv och såg oerhört deprimerad ut. Det var inte förrän framåt natten som vi upptäckte att han just hade ont i ett ben (han var mer stel än halt), så fram till dess gav jag min hypokondriska sida fritt spelrum och misstänkte allt från förgiftning till hjärntumör... Det var alltså med viss lättnad jag sen kunde konstatera att det var ett ben som spökade. Nu är han i princip som vanligt igen, lika sprudlande som han och alla andra flattar ska vara, men kan ibland vara lite stel när han legat ner. På torsdag ska vi i alla fall till Dalbyveterinären och kolla upp det. Håll tummarna för oss!
Felix och Sudden myser på mitt arbetsrumsgolv.
Sudden trängs med mig och Felix i soffan. Mycket mysande blir det...
Grattis brorsan!
Min brorsa Guinness blev idag Svensk viltspårschampion!!! Grattis grabben! Vad duktig du och din matte Lena är! Hoppas att vi snart kan komma ut och spåra tillsammans igen - för du har väl inte blivit för fin för att spåra med en simpel anlagstestad bror nu...?
Och grattis Coffe också, som fick sin andra etta idag!
/Sudden
Och grattis Coffe också, som fick sin andra etta idag!
/Sudden
Barnvagnspromenader
Nu har jag övat och blivit riktigt bra på att framföra både barnvagn och två hundar samtidigt! Hundarna verkar (för det mesta) ha förstått att det inte är läge att kasta sig iväg mot ett träd hur som helst bara för att det ser så mysigt ut att kissa på... Felix gillar skarpt dessa rundor, så fort han kommer utanför dörren i barnvagn så somnar han.
Igår skulle vi gå på promenad ihop med några andra ur föräldragruppen. För enkelhetens skull tog jag bara Sudden med mig. När vi kom ner till reningsdammarna på väg mot Värpinge fick han springa lös, och han galopperade glatt fram och tillbaka och höll koll på alla barnvagnar. Men så fick en pappa (utan barnvagn) för sig att han skulle leka med Sudden, och började kasta pinnar... Jag tycker inte alls om att folk gör det - framför allt inte utan att fråga - men orkade inte vara kärring och förbjuda. Så jag visade istället hur duktig han är på att apportera. Nu tyckte dock pappan att det var mycket roligare att jaga Sudden när han hade pinnen i munnen, istället för att låta Sudden lämna av som han ju ville. Det dröjde naturligtvis inte länge (jag hann knappt upptäcka vad de höll på med) förrän Sudden kom springande till mig med svansen mellan benen! Han är inte van vid den typen av lekar och blev riktigt rädd och trodde att han gjort fel när han blev jagad på det sättet (pappan morrade förstås och hukade sig hotfullt över honom - hur skulle Sudden kunna veta att det var på lek?)... Därefter vågade han överhuvudtaget inte gå fram till pappan. Så jäkla typiskt! Hoppas nu bara att han inte förknippar det här med träningen framöver.
I höst blir det inget simmande för hundarna på Malmö djursjukhus. En som får bada (och verkar gilla det lika mycket) är i alla fall Felix, här alldeles nyss upplockad ur sin lilla blå badbalja.
Igår skulle vi gå på promenad ihop med några andra ur föräldragruppen. För enkelhetens skull tog jag bara Sudden med mig. När vi kom ner till reningsdammarna på väg mot Värpinge fick han springa lös, och han galopperade glatt fram och tillbaka och höll koll på alla barnvagnar. Men så fick en pappa (utan barnvagn) för sig att han skulle leka med Sudden, och började kasta pinnar... Jag tycker inte alls om att folk gör det - framför allt inte utan att fråga - men orkade inte vara kärring och förbjuda. Så jag visade istället hur duktig han är på att apportera. Nu tyckte dock pappan att det var mycket roligare att jaga Sudden när han hade pinnen i munnen, istället för att låta Sudden lämna av som han ju ville. Det dröjde naturligtvis inte länge (jag hann knappt upptäcka vad de höll på med) förrän Sudden kom springande till mig med svansen mellan benen! Han är inte van vid den typen av lekar och blev riktigt rädd och trodde att han gjort fel när han blev jagad på det sättet (pappan morrade förstås och hukade sig hotfullt över honom - hur skulle Sudden kunna veta att det var på lek?)... Därefter vågade han överhuvudtaget inte gå fram till pappan. Så jäkla typiskt! Hoppas nu bara att han inte förknippar det här med träningen framöver.
I höst blir det inget simmande för hundarna på Malmö djursjukhus. En som får bada (och verkar gilla det lika mycket) är i alla fall Felix, här alldeles nyss upplockad ur sin lilla blå badbalja.
Lite apportering
I det härliga höstvädret gjorde vi ännu en familjeutflykt igår. Färden bar till Tvedöra, där hundarna fick springa av sig och träna lite apportering. Trots att det var ganska kallt ute passade de förstås också på att ta sig ett och annat bad i en bäck och lite pölar. Det var länge sedan hundarna fick apportera nu. Sudden har ju en jaktträningspaus och Östen har betett sig rätt illa under apporteringen på sistone (stannat ute och tuggat istället för att komma in med grejerna) så han har inte heller fått träna. Därför var det förstås med stor entusiasm de tog sig an sina uppgifter!
Sudden var först ut och jobbade snabbt och effektivt, såväl med dirigeringar och markeringar som sökarbete. Det var inga svåra uppgifter han fick, utan det blev mest lite glädjeapportering. När det var Östens tur var jag lite nyfiken - kunde kanske tramsandet med apporterna ha haft något med erlichian att göra? Detta har nämligen sammanfallit, men det är ju mönster som jag ser först nu efteråt. Och precis som när det gäller matlusten verkar faktiskt apporteringslusten ha återkommit med penicillinet, till mattes stora glädje! Igår var det inget trams alls, utan snabbt och effektivt arbete och raka, snabba inlevereringar! Härligt!!! Han var också mer fokuserad på sina uppgifter.
Trötta familjen har gått och lagt sig för kvällen. Felix ligger under den blåprickiga filten, och det är Östen som har de lysande ögonen.
Sudden var först ut och jobbade snabbt och effektivt, såväl med dirigeringar och markeringar som sökarbete. Det var inga svåra uppgifter han fick, utan det blev mest lite glädjeapportering. När det var Östens tur var jag lite nyfiken - kunde kanske tramsandet med apporterna ha haft något med erlichian att göra? Detta har nämligen sammanfallit, men det är ju mönster som jag ser först nu efteråt. Och precis som när det gäller matlusten verkar faktiskt apporteringslusten ha återkommit med penicillinet, till mattes stora glädje! Igår var det inget trams alls, utan snabbt och effektivt arbete och raka, snabba inlevereringar! Härligt!!! Han var också mer fokuserad på sina uppgifter.
Trötta familjen har gått och lagt sig för kvällen. Felix ligger under den blåprickiga filten, och det är Östen som har de lysande ögonen.
Konstiga tider
Tjena, Östen här.
Tänkte berätta lite för er om hur konstigt det har blivit hemma hos oss. Förut var det matte, husse, Sudden och jag som bodde här - och så förstås Majken och Albin, katterna som vi ibland jagar. Nu bor det en varelse till här! Han är liten och piper lite då och då, och ibland skriker han jättehögt. Oftast ligger han i mattes famn eller i en vagn när vi är ute och promenerar. Matte och husse kallar honom för Felix, fast det verkar han inte veta om själv att han heter.
Vår lillebror Felix
Felix måste man vara jätteförsiktig med. Matte och husse blir arga om jag buffar för hårt på hans blöja (den luktar väldigt spännande ibland) eller om jag slickar honom i ansiktet. Och jag får inte längre sova uppe vid kuddarna i sängen (för där ligger han) utan måste hålla mig i den nedre delen. Numera tar det också VÄLDIGT lång tid innan Sudden och jag får komma ut på våra promenader, för först ska Felix ammas, rapas och bytas blöja på. En annan dum sak är att folk som kommer hem till oss eller fram till oss när vi är ute och går bara vill titta på Felix! Plötsligt bryr dom sig visst inte om hundar längre. Fast när Liams matte Anne var här och hälsade på hade hon med ben till oss också! Det var snällt.
När Felix sover brukar matte försöka hitta på nåt kul med mig och Sudden. Idag har vi t.ex. letat strumpor som hon gömt på ovanvåningen, och sen fick jag lägga strumporna i lådan igen. Husse brukar också försöka passa Felix så att matte kan vila eller ta hand om oss. Men igår kväll när matte gick ut med Sudden ringde han och bad henne skynda sig hem igen för då var Felix ledsen. Inte förrän bebisen var mätt och glad kunde hon gå ut med mig också...
Jag måste berätta en annan sak också. I förrgår åkte vi ut på Revingehed! Det var första gången på över en månad som jag fick springa riktigt lös igen. Vi har sprungit lite i hundrastgårdar, men det är ju inte alls lika kul. Fortfarande äter jag penicillin, men jag mår jättebra nu och har inte ont någonstans.
Pussar från Östen
Tänkte berätta lite för er om hur konstigt det har blivit hemma hos oss. Förut var det matte, husse, Sudden och jag som bodde här - och så förstås Majken och Albin, katterna som vi ibland jagar. Nu bor det en varelse till här! Han är liten och piper lite då och då, och ibland skriker han jättehögt. Oftast ligger han i mattes famn eller i en vagn när vi är ute och promenerar. Matte och husse kallar honom för Felix, fast det verkar han inte veta om själv att han heter.
Vår lillebror Felix
Felix måste man vara jätteförsiktig med. Matte och husse blir arga om jag buffar för hårt på hans blöja (den luktar väldigt spännande ibland) eller om jag slickar honom i ansiktet. Och jag får inte längre sova uppe vid kuddarna i sängen (för där ligger han) utan måste hålla mig i den nedre delen. Numera tar det också VÄLDIGT lång tid innan Sudden och jag får komma ut på våra promenader, för först ska Felix ammas, rapas och bytas blöja på. En annan dum sak är att folk som kommer hem till oss eller fram till oss när vi är ute och går bara vill titta på Felix! Plötsligt bryr dom sig visst inte om hundar längre. Fast när Liams matte Anne var här och hälsade på hade hon med ben till oss också! Det var snällt.
När Felix sover brukar matte försöka hitta på nåt kul med mig och Sudden. Idag har vi t.ex. letat strumpor som hon gömt på ovanvåningen, och sen fick jag lägga strumporna i lådan igen. Husse brukar också försöka passa Felix så att matte kan vila eller ta hand om oss. Men igår kväll när matte gick ut med Sudden ringde han och bad henne skynda sig hem igen för då var Felix ledsen. Inte förrän bebisen var mätt och glad kunde hon gå ut med mig också...
Jag måste berätta en annan sak också. I förrgår åkte vi ut på Revingehed! Det var första gången på över en månad som jag fick springa riktigt lös igen. Vi har sprungit lite i hundrastgårdar, men det är ju inte alls lika kul. Fortfarande äter jag penicillin, men jag mår jättebra nu och har inte ont någonstans.
Pussar från Östen