På promenad med Myrra
Foto Ulf Malm.
Sökkurs
I söndags var Sudden och jag på (jakt)sökkurs för Anna-Lena Wendt vid Saxtorp. Vädret var inte det bästa men som tur var hade vi tillgång till Landskrona Viltvårdsförenings stuga att gå in och torka och värma oss i. Kursen pågick mellan 9 och 16, men trots de många timmarna gick det fort! Vi hade två teoripass där vi gick igenom övningarna och ställde frågor som Anna-Lena tålmodigt besvarade. Under förmiddagen hann vi med två praktiska övningar och sedan blev det ytterligare en efter lunch.
Vi lärde oss mycket om att ta vinden till hjälp när man lägger upp övningarna, något som kanske är självklart men som i alla fall jag inte begripit att utnyttja helt. Sudden, som var kursens yngste deltagare, skötte sig alldeles utmärkt! Han sökte och apporterade fint varje gång. Flera gånger överraskade han mig med att lösa uppgifterna bättre än vad jag trodde att han kunde. Det var mest jag själv som fick "skäll" av Anna-Lena eftersom jag gärna blir lite övertydlig och stressig när jag ska skicka ut honom på sök. Måste försöka slappna av lite... Kursen gav massor av inspiration och arbetsglädje! Anna-Lena var noga med att ge positiv feedback på det vi gjorde bra, vilket ju gärna får en att växa och bli säkrare. Och så blir ju allt så mycket roligare! Nu längtar jag mest ut till skogen för att lägga upp pedagogiska sökövningar för hundarna...
Vackert väder!
Maria och jag åkte i alla fall ut på Revinge hed med de två andra hundarna. Vid en lagom stor träningsdunge med bra terräng (lövträd och backigt) ställde vi bilen. Först fick hundarna springa och leka en stund, varvid de letade upp en bäck som de kunde bada i. Att man kan tycka att det är skönt att stå med iskallt vatten en bit upp på magen i minusgrader, det begriper jag inte. Men tydligen var det det. Sen hämtade vi Marias alldeles nya och fina dummiesar från After Dog och så gick vi upp och körde lite markeringar, sök och dirigeringar. På söket la vi ut 12 dummiesar och skickade dem varannan gång. Båda hundarna jobbade jättefint och vi fick in allihop på ganska kort tid. Särskilt duktig var nog Meia, som fick i uppdrag att plocka den allra sista dummien vilken låg tämligen långt iväg. Hon hade vissa problem att hitta den, men jobbade oförtrutet vidare med god fart. Maria var inne på att bryta henne vid något tillfälle, men det ville Meia inte alls vara med på, utan fortsatte envist att söka ända tills hon faktiskt också hittade den!
När vi var klara var hundarna rejält trötta i både benen och skallarna. Ögonen gick i kors och Östen tittade uppgivet på mig när jag skulle skicka honom uppför en backe för att ta den sista dirigeringen. Men märkligt nog är man aldrig för trött för ett lekryck, så med de sista sparade krafterna drog hundarna några rundor till i skogen innan det var dags att hoppa in i bilen igen. På vägen hem somnade Östen i mitt knä.
Rabies och isvakar
Sudden var tvungen att fasta i 12 timmar inför blodprovet. Det innebar att han inte fick någon frukost i morse. Eftersom det kändes taskigt att Östen fick äta men inte Sudden gick han och jag ut och busade så länge istället. Men blickarna han gav mig när vi kom in igen var inte nådiga...
Morgonpromenaden förlade vi sedan i Dalby, där veterinären också finns. Vi gick upp till en hage där de fick leka några minuter innan det var dags att hetsa tillbaka till kliniken. På väg från hagen var Östen kopplad och Sudden lös. Vips hade lillebror förirrat sig ut på den tunna is som ligger över de tämligen vattenfyllda sumpområdena runt stigen vi gick på. 5-6 meter från stigen gick han igenom isen och där låg han med frambenen uppe på isen och resten nere i vattnet. Shit pommes frites, tänkte jag. Snabbt surrade jag Östen runt ett träd - det verkade ju onödigt att även han skulle hamna i plurret - sedan klättrade jag ut på en tjock trädgren som låg över isen och sträckte sig bort mot Sudden. När jag väl var därute hos honom repade han lite nya krafter och lyckades med min hjälp komma upp ur vaken. När jag skulle ta tag i honom för att lotsa in honom till stigen drog jag förstås av honom halsbandet, varpå han skakade sig och höll på att åstadkomma ytterligare en vak... Till slut återkom vi i alla fall till stigen båda två, jag torrskodd och han plaskblöt.
Det här är Östen!
Pojkarna Vov förtjänar en lite mer utförlig presentation än vad de hittills har fått. Först ut är förstås storebror, Östen!
Riktigt namn: Spader Damens Keilir
Keilir är ett berg på Island som sägs vara mycket vackert. Hela kullen döptes efter isländska naturfenomen (de övriga heter Strokkur, Geysir, Katla, Hekla och Esja) eftersom deras mammas matte och husse kommer från Island.
Född: 19 maj 2003
Kullen bestod av tre pojkar och tre flickor, alla svarta.
Östens mamma: SVCH Spader Damens Grappa
Kallas till vardags Tinna och ägs av Ella och Bjarni Jensen som bor i Staffanstorp. Tinnas mamma heter Waverton Riesling (Queenie) och pappa SVCH Pearlycoat the Dutch Cabaret (Cabbe). Tinna är en ganska självständig dam och Östen är den i kullen som är mest lik henne, både till utseende och sätt.
Östens pappa: SU(u)CH CACH Comics Catman Dooley
Går även under namnet Torsten hemma hos sin matte Carin Lundskog i Borlänge. Hans mamma har det långa namnet SVCH FINUCH NORDUCH INTUCH Comics Blue Charm, medan pappan heter SUCH FINUCH Flat-Tyre's Worth Waiting For.
Uppfödare: Kia Lawesson
Kia bor nu i Hammenhög men bodde när Östen föddes i Tunby utanför Tomelilla. Hon har för närvarande två tikar, Maggie och Coffe, och en kull valpar därhemma.
Officiella meriter:
Utställning 1 jkl 3 jkk i Hasslarp 2004 (han fick alltså en etta i kvalitetsbedömning och blev trea i konkurrensen med de andra i klassen).
Lydnadsprov 1 Lkl 1 med 174 poäng i Ystad 2005 (han blev dessutom tvåa i klassen).
Inofficiella meriter:
Kan ett fyrtiotal olika konster (bland annat zickzack baklänges mellan mina ben, spansk skritt, nicka, skaka på huvudet, "pip i magen", släcka lampor, viska, slicka sig om munnen, backa i cirkel runt mig, snurra, lägga strumpor i byrålådan) och ytterligare nästan lika många andra kommandon. Hjälper till att duka av bordet efter middagen, bära in tidningen och lyfta upp saker man tappar på golvet.
Utbildning:
Har gått kurser i lydnad, spårning (viltspår och bruksspår), jakt (apportering) och agility.
Favoritsysselsättningar:
Apportera! Inget går upp mot att hämta dummiesar i skogen. Gillar även att jaga kaniner och träffa löptikar. Missar inte heller ett tillfälle att gosa i sängen efter middagen tillsammans med matte och husse samt ett gosedjur.
Bästa kompisar:
Sudden förstås, Frida (en gul labrador som ägs av mattes föräldrar och som snällt står ut med pojkarnas hårdhänta behandling), Chili (en flatte som han tränat mycket ihop med, ägs av Jo), Abby (en boxer som han busat otaliga gånger med i stallet och som har en benägenhet att först dregla ner Östen och sedan trycka ner honom i sanden på stallbacken så att han måste badas så fort han kommer hem), Xon (en tollarhane som Östen tålmodigt sprungit många mil tillsammans med - med mig och Xons matte Eva joggandes bakom) samt Myrra (en malinoistik med kvicksilver i benen som tillsammans med Ulf och Ulla brukar gå tisdagspromenader med oss).
Karaktärsdrag:
Lugn och trött på hemmaplan, somnar alltid först på kvällen och sover längst på morgonen. Tycker att allt före 10 är okristligt tidigt. Är däremot desto mer explosiv och högtempererad i arbete. Kan vara svår att kontrollera när han har "leta efter trubbel-blicken". Tycker att platsliggning på lydnadstävlingar är ett utmärkt tillfälle att bekanta sig mer med de omkringliggande tikarna (vi har därför slutat tävla!). Är inte särskilt bekymrad över att matte ska bli arg på honom, eftersom han är innerligt övertygad om att hon älskar honom oavsett vad för skit han än hittar på. Ogillar hissar, trappuppgångar och läskiga golv, men har inga som helst betänkligheter med vare sig vippan eller platta tunneln på agilityn. Trots några frivolter i luften, respektive intrasslingar i tunnelduken, tar han sig glatt an hindren igen. Är lite betänklig mot andra hanhundar, särskilt om de springer fram till honom eller morrar (åt honom eller någon annan). Älskar att träna och jobba med matte, samt naturligtvis att lära sig nya konster.
Östen tre år gammal, sommaren 2006.
Badpojkar
Igår kväll åkte vi bil till ett ställe där man blir sådär skräckblandat förtjust. Man åker rätt långt, man svänger en del, sen kör man rakt fram och så svänger man igen. Sen är man framme. När man kommer ur bilen blir man jätteglad och upphetsad, fast jag vet egentligen inte varför. Matte säger att vi nog är dom enda hundarna som blir glada över att komma till veterinären. Men jag har inte sett några sprutor där, så jag vet inte vad hon pratar om. Istället har dom ett roligt väntrum där man träffar andra hundar, och ibland får vi leka med dom. När vi kom in igår var där tomt, men jäklar i havet vad gott det luktade!!! Jag kände ju direkt att det fanns en riktigt läcker pudding i närheten som längtade efter mig - Kungen av Kobjer! Och så kom hon då, med fuktigt och rufsigt hår, hon var så fin! Men kan ni tänka er vad som hände? Jo, matte låste in mig och Sudden i en bur! Det var knappt jag trodde det var sant. Där satt man och kunde bara fundera på vad man ville göra med denna läckerbit till höglöpande leonbergertik. Efter en stund kom matte och hämtade mig igen. Men inte för att jag skulle få gå på date, utan för att jag skulle bada. Helt i onödan dessutom, jag blev ju duschad av husse häromdagen! Det är en hel procedur man ska gå igenom, först får man hoppa upp på en träställning och bli duschad, sen ska man klättra upp på en ramp och kliva ner i en pool och efter ett tag måste man duscha igen. Sist av allt ska man bli fönad också! Kan ni tänka er så förnedrande? I poolen ska man simma runt, runt, runt. Det gör inte jag. Jag står på rampen som går ner i poolen och väntar på att matte ska kasta en apport i vattnet, sen simmar jag ut och hämtar den - efter lite övertalning förstås - och så kliver jag upp på rampen igen. Och så håller vi på med det tills matte tröttnar. Själv har jag tröttnat redan efter första gången, men jag gör det ändå. Det är ju inte meningen att våra dummiesar ska ligga och flyta där i vattnet, tänk om någon tar dom? När allt sen är klart är jag på toppenhumör igen, lika glad varje gång över att jag överlevt det hela! Sen måste jag kissa ur allt vatten som jag fått i mig i form av kallsupar. Väl hemma igen brukar jag bli jättesömnig och somnar nästan direkt. - Östen
Vet ni? Jag och Lars Frölander är nog släkt! Vi är nämligen lika bra på att simma (fast kanske är jag lite bättre?). Jag dyker ner från poolkanten och crawlar runt i bassängen så snabbt att matte knappt hinner springa med på utsidan. Husse tycker att jag ser ut som ett concordeplan när jag forsar fram! Det är skitskoj, man får simma efter pipande dinosaurier och repnystan. Jag försöker stoppa in alla i munnen samtidigt, och dyker ner i vattnet för att få tag på dem om de börjar sjunka. Tyvärr får man väldigt mycket vatten i öronen och i munnen då, och det är lite obehagligt så jag försöker skaka mig samtidigt som jag simmar. Det funkar inte, man blir inte ett dugg torrare. Jag skulle kunna simma runt där hela kvällen, men efter bara en pyttestund så plockar dom upp mig ur bassängen igen. Några gånger har jag smitit just när matte släppt mig på golvet, och så har jag sprungit upp för rampen och kastat mig i vattnet igen! Tyvärr går hon inte på det längre. Nu måste jag vänta i hela två veckor till nästa gång! Idag var jag och matte i Skrylleskogen och promenerade med min flattekusin Mischa och hennes matte Johanna. Det regnade och var blött, men det är bara kul för då blir det många pölar att springa i. Vi fick också gå ett viltspår var, men jag var lite trött i huvudet så det gick inte så bra. Förresten tycker jag att de där klövarna man hittar i slutet av spåret är rätt äckliga. Jag vill inte alls hålla dem i munnen som matte tycker att jag ska. Mischa tycker däremot jättemycket om klövar, men hennes var försvunnen när hon kom fram till spårslutet! Det fanns bara ett avgnagt snöre kvar. Men Mischa visste precis åt vilket håll tjuven hade gått, och när Johanna släppte henne sprang hon iväg och kom tillbaka med klöven igen efter en stund! Gissa om hon var mallig då!?! - Sudden
Lydnad i regnet
Eftersom Anne och Liam var lite sena till träningen passade Lisa på att dirigera mig och Sudden. Det blev ett riktigt långt fritt följ, där Sudden lyckades hålla kontakten hela tiden! Han är taggad som tusan och hamnade till en början lite väl långt fram i förhållande till mig. Men efterhand som han blev lite trött föll han tillbaka till en mer korrekt position. Överhuvudtaget så har han gått snabbt fram när det gäller just positionen! Det var inte länge sen han gick med rumpan för långt ut och frampartiet definitivt för långt fram, nu smiter han åt jättefint mot mitt ben hela tiden och gör fina vändningar åt alla håll.
Utöver fotgåendet tränade vi ställanden, både under gång och inkallning. I det senare momentet är det nu dags att plocka bort handtecknet, vilket förstås genast visade sig framkalla viss osäkerhet hos Sudden. Men när jag la en boll bakom honom, kallade in och stannade honom för att sedan direkt ge ett varsågod att hämta bollen, så började han förstå att det är brått att stanna även när inte matte viftar med handen samtidigt. Det blev också lite inkallning över hinder, där det visade sig att jag totalt omedvetet gjorde handtecken och knixade med benen... Det är verkligen skitsvårt att försöka undvika dessa dubbelkommandon, och självklart blev inte Suddens ingång till min sida lika bra utan dem.
Eftersom "rutan" kommer redan i lydnadsklass två numera har vi redan börjat träna på det. Jag lägger en bit godis på en tallrik och skickar in Sudden från olika håll, samt flyttar rutan med jämna mellanrum. Han springer glatt in och äter upp godiset, men jag är tveksam till om han verkligen begriper vad han gör... Men det kommer kanske, det är bara att tjata på!
Några timmar efter träningen var jag ute och sprang en sväng i regnet också med min löparkompis Eva och hennes tollare Xon. Numera slipper Östen följa med - han tycker att det är SÅ tråkigt - istället är det lillebror som får springa och han gillar det desto mer. Vi sprang bara fyra kilometer för jag har fått sån träningsverk i benen efter boxningen i onsdags (jag hittade på en ny övning som tydligen var alldeles för jobbig för mig!). Jag tvingade ut Östen en liten sväng efteråt, men han hade väldigt bråttom tillbaka - in i värmen och hem till maten!
En sväng till Järavallen
Med Sudden passade jag på att vattenapportera lite. Fortfarande är det ju inte alldeles iskallt i vattnet, så apportera på grundare vatten gick bra. Vi har haft en del problem med avlämningarna vid vatten, han har mest fjantat runt i vattenbrynet och glömt bort att lämna dummyn. Nu var det länge sen vi tränade, och kanske hade han glömt bort dessa ungdomssynder? Idag kom han i alla fall upp fint varje gång, även om han släppte apporten innan jag hann ta den. Men det var ett steg i rätt riktning! Söket var det väl lite si och så med, de två första apporterna plockade han in både snabbt och snyggt. Sen fortsatte han dessvärre att söka på samma platser igen, och hittade förstås inget. Jag fick ta en sväng ut bland träden och "kvacka" lite, och när jag sen släppte på honom hittade han en ny apport. Nästa helg ska vi på sökkurs för Anna-Lena Wendt, vilket ska bli riktigt, riktigt roligt! Sen kanske han blir proffs på det här?!
Östen fick inte bada, till sin besvikelse. Istället körde vi lite sök och dirigeringar. Linjetag är han grymt säker på, går alltid rakt fram även om han varken ser eller känner lukten av dummyn. Dirigering åt sidorna och bakåt var det däremot värre bevänt med... Det var ett tag sen jag tränade på det, och det kan man väl säga märktes! Söket är han en fena på, går nästan aldrig på samma ställen som där han tidigare hittat apporter, och går i bra tempo. Tyvärr har han ett par andra problem som gör att det där med jaktprov inte är hans grej - han är hård i munnen och skottberörd! Väldigt synd, men tränar gör vi ändå.
På torsdag ska Sudden på lydnadsträning hos Lisa i Södra Sandby. Där har jag gått mycket med Östen också, och vi har lärt oss massor samtidigt som vi har haft väldigt roligt!
Omvälvande vecka
Den här veckan har mest gått i disputationens tecken. I fredags disputerade jag på min avhandling i etnologi, vilket gick bra. På kvällen var det stor fest med massor av kollegor, släktingar och vänner. Tyvärr var det omöjligt att bjuda alla som jag egentligen ville skulle komma, lokalerna på institutionen är därtill allt för trånga. Men det blev en fantastisk dag och en underbar kväll! Det är en stor egotripp att disputera, kanske är det tur att det bara sker en gång i livet...?
Stackars Östen och Sudden har dock inte varit lika förtjusta som jag över veckans händelser. Efter att först ha blivit kraftigt understimulerade under några dagar, när festplaneringen var som störst, blev de ivägkörda till ett hundpensionatet 4 Tassar i fredags för att tillbringa natten där. Sudden, som är väldigt trygg i sig själv och har en positiv grundinställning till allt som sker omkring sig, tyckte förstås att det var ganska fräckt att sova borta. Östen, som däremot är ganska "mammig" och ogillar att vara hemifrån, tyckte det var jobbigt och blev passiv. Båda hade dock ätit bra och verkade inte ha lidit allt för mycket. När vi kom för att hämta dem och släppte ut dem ur buren skuttade Sudden runt i hundstallet och snackade med de andra hundarna, medan Östen hoppade på ytterdörren och försökte öppna den. Dörren öppnades emellertid inåt, så det gick inte så bra.
Östen är lite mesig med hala och konstiga golv, och när vi kom kunde han knappt lämna mattan i hundstallet för att gå ut på klinkersen. Camilla Malm som driver pensionatet skrattade och berättade att Östen inte alls hade haft något problem med klinkersen tidigare under dagen, utan det var något som dök upp när vi kom! Där ser man hur mycket man påverkar sin hund...
Idag var det meningen att det skulle bli kul för hundarna, särskilt för Sudden eftersom han och jag skulle på jaktträning hos Björn Johnsson i Svedala. Dessvärre var det ju storm med orkanvindar och folk uppmanades att stanna hemma under förmiddagen, så där smög det sig.
Det blev förresten inget av rävskabben, tack och lov!
Höstväder
Igår gick vi, Östen och jag, i alla fall vår veckopromenad med malinoisen Myrra och hennes matte och husse, Ulla och Ulf. Då promenerar vi en timme och pratar hund. Det är trevligt att få lite sällskap på vägen, man går ju så mycket själv ändå. Ibland stannar vi vid någon hundrastgård och låter dem leka, men för det mesta blir det bara koppelpromenad. Nu fick de inte ens hälsa på varandra för säkerhets skull, med tanke på räven.
Sudden fick komma ut en sväng själv först igår, då gick han lös och jag tränade inkallningar. Jag släpper iväg honom (med blinkhalsband så jag ser var han är) och kallar in honom när han är på lagom avstånd. Direkt när han vänt mot mig och börjat vägen in så kastar jag en tennisboll bakom mig. Eftersom Sudden älskar bollar är det oerhört effektivt. Samma träning på Östen funkar inte alls lika bra, han kan komma på MÅNGA saker som är roligare än en gammal tennisboll.
Rävskabb???
Utöver söket blev det några markeringar, men eftersom jag var själv och inte är så bra på att kasta så blev de inte särskilt långa. Sudden fick prova dubbelmarkering - vilket han nästan aldrig gjort förr. Positivt var att han kom in och lämnade av den första dummien utan att börja leta efter den andra, negativt var att han sedan fullkomligt hade hunnit glömma var den andra låg! Men det är ju en träningssak. Dessa problem har inte Östen, men jag minns en tid när han for runt i skogen med dummie nummer ett i munnen på jakt efter tvåan...
Linjetagen gick också bra, jag tror att Sudden har börjat fatta vad det innebär. Men jag lägger fortfarande bara ut apporterna synligt till honom.
När båda var färdigtränade fick de åter en gemensam rastning på heden, dvs. det blev ett farligt röjande i full fart och åt alla håll. På heden kan man gräva, plaska i vatten, brottas, jaga varandra - och dessvärre också hitta döda rävar! Den trevliga turen fördunklades av att pojkarna lyckades lokalisera en död räv som låg bakom ett träd. Innan jag hann se vad det var och kalla in dem hade åtminstone Östen varit framme och tagit en grundligare titt på räven. Den såg ganska nydöd ut och verkade vara i hyfsat skick, men nu följer förstås några veckor av noggranna kollar så att hundarna inte har smittats av rävskabb! Måste läsa in mig på rävskabb, jag vet bara att det är smittsamt och jobbigt att bli av med - men hur lång "inkubationstid" är det? När kan man börja slappna av igen och träffa andra hundar?
Sudden i sitt favorittillstånd - blöt och lycklig på Revinge hed.
Suddens födelsedag
Den 27 december fyllde Sudden ett år! Det firades naturligtvis med prinsesstårta och presenter. För rättvisans skull fick även Östen en present. Prinsesstårta fick vi allihop, även matte och husse... På bilderna sitter Sudden till vänster och Östen till höger.
Sudden och Chili
Det var alltså Sudden som tränades med Chili, och lydnad blev det. Efter lite rutan-träning (som mest handlar om att han ska springa in mellan konerna och ställa sig och käka godis) blev det fotgående, ställanden och lägganden. Koncentrationen var det lite si och så med till en början när Alice och snygga Chili fanns i närheten, men sedan vi fått låna Chilis boll hamnade koncentrationen på topp! Till slut fick de leka lite ihop vilket Chili tyckte var roligt i ungefär 30 sekunder - just när Sudden kommit igång på allvar... Därefter ställde hon sig vid matte och skällde på Sudden, som förstås inte begrep ett dugg. Ville hon eller ville hon inte? Därmed sållade han sig till Östen som inte heller begriper sig på det där med tjejer i allmänhet och Chili i synnerhet.
Östen fick en ensampromenad vilket alltid är väldigt poppis. Då kan man göra konster, träna, balansera på sandlådekanter och hoppa upp på bänkar och annat nästan hela tiden! Äntligen trillade poletten ner det gäller att sitta fint. Vi har bara tränat litegrann på det de senaste veckorna och han har inte riktigt begripigt vad jag är ute efter, men nu förstod han till slut - upp med BÅDA tassarna samtidigt från marken!
Ikväll får hundarna vara ensamma hemma några timmar när vi är inne hos våra grannar, Johan och Karolin. Då är det bäst att hänga undan jackor och ta bort fjärrkontrollerna från soffbordet så att inte en övergiven Sudden börjar roa sig på egen hand...
Sudden i juli 2006. Bilden är tagen i "Grytan" på Kobjer, där vi också tränade idag.
Torsdag i skogen
Idag har Sudden gått sitt livs första viltspår, vilket han gjorde med bravur! Spåret var kanske 150 meter och helt rakt utan blod, samt hade legat i ca 15 minuter. Sudden gick lugnt och fint med näsan i backen hela vägen, förutom då han vid två tillfällen irrade runt lite. Väl framme vid klöven visste han inte riktigt vad han skulle göra, men efter lite övertalning tog han klöven i munnen och sprang en sväng med den. Det var dock inga problem att ta den ifrån honom igen. Det var verkligen roligt att se honom i spåret, han gick som om han aldrig gjort något annat! Han har förstås gått en del korvspår tidigare, vilket gjort honom metodisk och noggrann i spåret (det vore ju elände om man missade en korvastackare någonstans!).
I skogen var vi tillsammans med Kia (pojkarnas uppfödare) och hennes två bruna tjejer Coffé och Maggan. Eftersom Coffé är högdräktig och Maggan börjar bli till åren var det mest svartingarna som for runt mellan träden. Vilket dom å andra sidan gjorde med besked. Coffé passade förstås också på att tala om för dem när de blev väl närgångna hur man inte ska behandla damer, vilket båda tog till sig. Det är lustigt att somliga tikar bara behöver säga "vov" till dem så står de i givakt, medan andra kan skälla ut dem bäst de vill utan att pojkarna tar någon notis om budskapet.
Utöver spårningen gick vi en promenad, och så fick Östen göra ett sök med sex dummies. Söket blev bra, om man bortser från att han vid ett tillfälle sökte vidare med en dummie i munnen och sedan bytte när han hittade en annan... Sudden fick ett par enkla markeringar. Han har börjat gå ut bättre nu - tidigare kunde han stanna halvvägs, se sig omkring och konstatera att "nej, här finns ingen dummie", varpå han tittade på kastaren som för att be denne slänga iväg en ny... Idag gick han alltså fint ut i full rulle och plockade dummiesarna, men sen blev han lite osäker på om det var Kia eller jag som skulle ha dem och vimsade därför runt lite innan han snyggt och prydligt lämnade av dem. Nåja, vi har inte tränat så mycket i skogen på sistone så det får jag se mellan fingrarna på.
Januariträning
Idag hade vi i alla fall tid, och vädret var riktigt fint. Pojkarna fick först rejsa runt i den intilliggande hundrastgården en stund, tills det värsta springet i benen var borta. Därefter fick Östen hoppa in i bilen igen och vänta på sin tur att träna. Inne på apellplanen var det redan en annan hund som tränade, vilket Sudden förstås tyckte var väldigt spännande. Bra träning med andra ord att trots det hålla fokus på mig! Vi börjar komma riktigt bra till rätta med fotgåendet, positionen har tidigare varit lite svajig när han gärna hamnat för långt ut med rumpan, men nu har han förstått att det gäller att hela kroppen är parallell med matte. Kontakten är kanon, det har han alltid haft lätt för. Sudden fick avsluta träningen med lite agility, vilket han tycker är dunderkul! Han är fullständigt orädd - lite väl orädd kanske när han sätter iväg i 200 knyck över bommen utan att ha koll på var benen är - och tar alla hinder utan problem. Tunnlarna är favorithindren, men de var inte ute idag till Suddens besvikelse. Utan att ha tränat på det direkt går han att "handla" på båda sidorna, man kan skicka honom och byta både framför och bakom. Vi får se om det blir en agilitykurs så småningom för unge herrn, men det får nog dröja till hösten i så fall.
Innan det var dags för Östen att komma ut fick Sudden också gå en sväng lös och busa nere vid bäcken nedanför brukshundsklubben. Där tränade vi lite inkallningar med godisburk som motivationshöjare. Inkallningar är definitivt Suddens starka sida - till min stora glädje - han tvärvänder alltid och kommer. Den här killen är väldigt lätt att ha att göra med i de flesta situationer eftersom han dels är så lättmotiverad, dels är mjuk (utan att vara vek). Det innebär att man kan träna honom med i princip enbart positiv förstärkning. En liten morrning räcker för att tala om var gränserna går.
Brorsan, Östen alltså, är en lite tuffare och självständigare figur. Honom måste man ha tummen i ögat på för att han inte ska hitta på bus vid olämpliga tillfällen. Eftersom jag har slarvat lite med allmänlydnadsträningen på honom sedan Sudden kom (och jag istället har lagt denna träning på lillebror) har inte direkt lyhördheten blivit bättre. Men idag var ett lämpligt tillfälle att träna på det. Fast först började vi med en stunds agility, vilket Östen uppskattade mycket! Full fräs över alla hinder och fina kontaktfält. Sen skickade jag ut honom på "spring och lek", vilket mest innebar att han sprang bort till mullvadshögarna och började gräva, varpå jag skulle kalla in honom. Till en början var han totalt både blind och döv, och masade sig in i mycket maklig takt när han väl kom - trots att jag både klickade och hade godis. Tekniken behövde alltså justeras. Istället lades piskan till moroten, dvs. kopplet rullades ihop för att agera negativ förstärkning som projektil. När jag nu kallade och han inte kom fick han istället kopplet i rumpan sekunden efter. Direkt när han tittade upp och kom emot mig slängde jag godisburken (en av världens mest åtråvärda saker) bakåt för att förstärka det korrekta beteendet. Efter två upprepningar hade han förstått grejen och kom in snabbt som ögat varje gång jag kallade! Då gick även vi ned till bäcken och Östen fick springa lös, vilket han gjorde betydligt mer samlat och behärskat än vad han har gjort på sistone (då han kan tjurrusa åt alla håll i en hiskelig fart), samtidigt som hade full koll på mig. Det kändes härligt, Östen var glad och jag var glad och jag kunde ge honom lite mer frihet. Nu måste jag bara ta mig tid och verkligen jobba med detta framöver också!
Östen in action på agilitybanan på Lunds brukshundsklubb. Fotot är taget en varm sommardag 2005.
Sudden och Östen
Så här ser pojkarna ut. Eller såg ut, snarare. Bilden är tagen för mer än ett halvår sedan, den 17 juni 2006, vilket var samma dag som Sudden flyttade hem till oss. Han var då 5 månader och 3 veckor, och på den tiden mindre än Östen. Idag är han fyra kilo tyngre och en halv decimeter såväl längre som högre än "brorsan".
Välkommen!
Det här är Pojkarna Vovs alldeles egen blogg, där du kommer att kunna läsa en del om vad två alldeles vanliga men ändå mycket unika hundar har för sig. Vilka är då Pojkarna Vov? Jo, det är Östen och Sudden, två flatcoated retrieverkillar. Östen heter förstås egentligen Spader Damens Keilir, är född i maj 2003 och superproffs på kluriga konster. Sudden, som just fyllde ett år, heter Spader Damens Merlin the Wizard och ägs gemensamt av oss och hans uppfödare Kia Lawesson. Sudden har ännu inte hunnit bli proffs på något, men ägnar sig med stor entusiasm åt såväl lydnad, jaktträning och spårning. Dessa aktiviteter utgör även Östens intresseområden, inte minst jakten, men därtill kommer även agility.
Östen och Sudden bor på Kobjer i Lund, ett ställe som dessvärre saknar såväl skogar och ängar som sjöar. Inte ens en liten hundrastgård finns det här. Istället tar vi bilen ut till festligheterna, vilket inte sällan blir Torna Hällestad, Järavallen, Skrylle, Vomb, Väggarp eller Revinge.
Själv heter jag Sara Berglund och är aktiv i flatcoated retrieverklubbens Skåne/Blekinge-sektion. När jag inte är med och planerar för klubbens aktiviteter eller tränar med hundarna, arbetar jag som doktorandombudsman på Lunds universitet. Jag är själv också doktorand, åtminstone en dryg vecka till. Den 12 januari äger disputationen rum, på en etnologisk avhandling som är betitlad "Vägen till vinnarcirkeln. Travhästen och dess människor mellan sport och spel". Som namnet antyder handlar den om travsport, vilket jag har undersökt ur ett kulturellt perspektiv. På den lilla fritid som finns över boxas jag i Lunds boxningssällskap, eller är ute och springer med "gatflickorna", även kallade "Kobjers kalaspinglor" (av oss själva förvisso) - ett gäng halvgamla tjejer i kvarteret som behöver röra på benen ibland.
Utöver jyckarna delar jag radhus med min sambo Fredrik Schoug och katterna Albin och Majken. Albin är en opålitlig gulröd katt på 10 bast, Majken en randig och rar liten ärta som vi inte vet åldern på. Hon flyttade hit för tre år sedan då vi skulle agera jourhem åt henne över julen för Kattjourens räkning. Självklart blev hon kvar sedan...