Guinness var först ut, och verkade äntligen vara tillbaka i gammal god form! Härligt, och med några fler självförtroendestärkande spår för honom och Lena lär de snart vara klara för att ge sig ut i öppen klass.
Suddens spår låg i drygt två timmar, och förutom ett snurr i en vinkel som förorsakade en tämligen intrasslad hund och likaledes omkullvält träd, gick det riktigt fint. Själv fick jag träna på att bara följa hunden och inte mina egna uppfattningar om var spåret skulle gå eftersom jag inte var helt på det klara med hur och var Kia snitslat.
Östen var dock, tillsammans med Guinness, dagens stora utropstecken! Även hans spår låg i två timmar och han gick bättre än nånsin. Näsan var i backen nästan hela tiden, han följde spårkärnan för det mesta utan att flacka och då och då var tempot till och med ganska behagligt! Han trasslade inte ens in sig i träden. Ska fortsätta lägga egna spår till honom så kanske, kanske kan han få gå ett anlagstest i höst...
Knappt hade vi hunnit hem förrän vår granne Ulla ringde och undrade om vi ville hänga med på "myrrenad", dvs. hundpromenad tillsammans med dem och deras malle Myrra. Självklart ville vi det, så vid sjutiden tog jag Sudden på en entimmesrunda med dem och sedan Östen på fyrtio egna minuter. Eftersom Fredrik var trött på kvällen tog jag även nattrundan. Märkligt nog bekymrar sig min omgivning mer för alla dessa promenader och träningar (med tanke på magen) än för den verkliga prövningen i livet - att sova! För vad är väl två galna flattefnattar mot en natt med obekväm klumpmage och domnande händer?
9