Pojkarna Vov

Det var tyst, stilla och alldeles orört ute på Revinge hed igår eftermiddag. En decimeter tjock låg snön som Östen, Sudden och jag pulsade fram i, samtidigt som ytterligare några flingor singlade ner mot marken. Det enda liv som syntes till var ett gäng kor en bit bort, men vi tog ingen notis om dem och de ingen om oss.

Allt var frid och fröjd, vi njöt av vädret och promenaden - ända tills jag upptäckte att jag hade tappat min mobiltelefon! Jag hade vid ett tillfälle plockat upp den för att skicka ett SMS, och uppenbarligen råkat lägga den i den trasiga fickan sedan... Det är en fördel med snö när man tack vare den kan följa sina spår tillbaka. Det är dessvärre en nackdel om snön är djup, för då försvinner mobiltelefoner ganska långt ner i den. Hundarna undrade vad det var för ny rolig lek matte hade upptäckt, där hon gick fram och tillbaka och sparkade i snön. Östen ville gärna hjälpa till, och lyckades radera ut en del spår - dock utan att hitta något. Tro inte att någon var vänlig nog att ringa heller, nä då, tyst var det ju som sagt på heden. Till slut hittade jag dock "ingångshålet" i snön, och där låg telefonen! Puh, den var nästan helt ny.

Lite bilder från rundan:


Det blir lite suddigt när dom rör sig, har inte lärt mig hur jag ska lösa det än... Här är det för övrigt Sudden som jagar Östen.


Sudden till vänster.


Sudden igen, det är mest han som springer - och som låter sig regisseras...


Östen är mer intresserad av vad som finns under snön.




Östen till vänster.


Östen med huvudet över snön, för en gångs skull.


Sudden.


Sudden igen.


Östen.


Sudden längst fram.


Östens favoritsysselsättning. Trots all snö var han så skitig när vi kom hem att jag var tvungen att bada honom...


Sudden, desto renare.


Sudden t.v.


Sudden är den mer våghalsige av dem...


En trött och snöig Snösuddigubbe.