Pojkarna Vov

Det har inte hänt så mycket här, vilket är anledningen till att jag inte skrivit. Inte förrän sent igår kväll, vill säga. Då fick jag en blödning, och efter att ha konsulterat förlossningen åkte vi in dit mitt i natten för att kolla upp vad som egentligen hände. Det visade sig vara helt normala blödningar som var ett tecken på att förlossningen var på gång ("normalt" är barnmorskornas mantra som de måste upprepa hundratals gånger om dagen). Samtidigt startade värkarna, så det såg lovande ut. Vi blev i alla fall hemskickade, där var det proppfullt redan. Väl hemma avstannade värkarna igen och jag kunde sova, vilket i och för sig var väldigt skönt. Men just nu känns det lite som status quo - inget händer. Ska ta en promenad med hundarna och Fredrik nu och hoppas på att få igång det hela igen!

Hundarna var väldigt förbryllade i natt. Vad i hela friden gjorde matte och husse uppe klockan 3? Båda föreföll anta att det nog var någon tävling på gång för dem - det brukar ju bara vara då matte går upp vid den tiden. Så trots sin trötthet stod de redo vid ytterdörren att följa med. Men sen fick dom ändå inte göra det, tydligen var det husse som skulle tävla istället... Som om han skulle kunna följa ett spår med näsan eller hitta gömda kaniner bättre än dom!

... på bebisfronten. Fast såhär såg han i alla fall ut när han var 13 veckor i magen. Man kan riktigt se hur väl han trivs där, och tyvärr finns inga tecken än på att han har för avsikt att lämna denna behagliga tillvaro.


Ett bekvämt tillbakalutat foster. Ser han inte ut att ha väldigt stor näsa, förresten?

Hundarna har inte gjort något särskilt på sistone heller. Igår kväll fick jag för mig att jag skulle träna "rutan" med dem, vilket verkligen var evigheter sen. Dessvärre kunde jag inte hitta min klicker, så träningen blev väl lite sådär. Östen kom i alla fall hyfsat ihåg vad det handlade om (typ "det var nåt med dom där konerna, bäst jag kutar dit") medan Sudden vare sig förstått förut eller nu. Men så har jag aldrig riktigt tagit tag i inlärningen heller, så det är i varje fall inte hans fel.


Östen med en godispinne i trädgården.


Sudden har som vanligt ätit upp sin först och får nöja sig med att ligga och titta längtande på Östen och hans pinne.

Ännu ingen bebis så långt ögat når här... Det är beräknat till på tisdag, men för min del får han gärna komma lite innan! Just nu går både Fredrik och jag mest här hemma och känner efter och letar efter tecken på att något snart ska ske. Det blir lite segt i längden, så det är lika bra att försöka sysselsätta sig så länge.

Idag har jag därför varit i Vomb och spårat tillsammans med Lena och Guinness! Alla tre hundarna fick gå öppenklass-spår, komplett med återgång och flera bloduppehåll. Fast de låg inte så länge förstås, bara runt två timmar. Guinness var först ut och höll ett för honom ovanligt högt tempo. I det stora hela gick det bra, han spårade på med stor entusiasm. Lite väl mycket energi gick dock åt att hitta rätt vid återgången, vilket kostade i bensin på slutet. Då var även matte Lenas bensin på upphällningen... Det blir till att ut och springa med Guinness nu, Lena! :-)

Sudden höll också ett ganska högt tempo, framför allt i början. När han började bli trött på slutet var det mer lagom. Det var i alla fall inga svårigheter för honom att ta sig runt. Östen gjorde som vanligt - började på 100% och ökade sen... Hans förståelse för sin mattes belägenhet, att Lena ska hinna med samtidigt som hon plockar ner snitslar samt - inte minst - att han bör ta det lite lugnt nu när han går på pencillin, var ungefär lika med noll! Men spårningen har faktiskt gått framåt på sistone, han kryssar inte alls så mycket utan spårar mer fokuserat och rakt på. Han tyckte spåret var skitenkelt, det var uppenbart.

Väl hemma igen är jag ganska ledbruten. Nu ska jag lägga mig i badet och sen tänker jag inte göra många knop ytterligare idag... Hoppas nu att spårning visar sig vara ett ypperligt sätt att få igång en förlossning på!

Vi har ännu inte fått några provresultat när det gäller Östen. Hade hoppats att de skulle komma idag, men det verkar inte bli så. Positivt är i alla fall att medicinen har verkat! Han går ju på Rimadyl, vilket förefaller vara en mirakelmedicin, och antibiotika. Redan dagen efter veterinärbesöket var hältan borta och det är en pigg och glad hund vi har här hemma igen! Enda problemet är väl att försöka få honom att ta det lugnt, han vill ju springa och busa precis som vanligt. Han äter också bättre igen, så kanske hänger allt samman? Själv lutar jag åt att det är borrelia, det verkar mest rimligt. Om det är det behöver jag heller inte ha dåligt samvete för att han fick rejsa loss på heden i måndags - för faktum är att det nog var lika bra då att hältan blev så rejäl att det var läge för veterinärbesök! Hade det bara varit lite småhalt på morgnarna då och då så hade det antagligen dröjt innan vi gjort nåt åt det...


Vackra Östen, oktober 2004.

Sudden gick ett viltspår igår och fick testa en återgång för första gången. Det var lite marigt, men han löste det till slut. I övrigt hade jag lagt spåret så att det både korsade en gångstig och gick utmed den en bit. Även det funkade bra, särskilt om man bortser från när han fastnade vid ett träd där en annan hanhund just markerat revir... Ska bli kul att komma igång med träningen ordentligt senare i höst igen! Fick förresten en bok om att träna viltspår för öppen klass av Fredrik i födelsedagspresent igår - så nu har jag möjlighet att förkovra mig intellektuellt på området istället!

I fredags och lördags morse var Östen lite halt. Båda dagarna ledade han upp sig snabbt och var ohalt igen redan efter morgonpromenaden. Det satt i höger fram men det gick inte att definiera var. På söndagen var han inte ett dugg halt, inte heller efter spårningen. Så igår åkte jag ut med hundarna på Revingehed för att gå en trevlig morgonpromenad (i ösregnet) - vilket naturligtvis var tämligen korkat av matte.

Under hela rundan sprang Östen på precis som vanligt. Inga tecken på hälta överhuvudtaget. Men när vi kom hem var det värre... Då var han nämligen superhalt, betydligt haltare än han varit på fredagen och lördagen. Fortfarande kunde jag inte hitta källan till det onda, trots att jag klämde, kände och böjde. När han hade legat ner en stund ville han knappt stödja på benet men efter en stund i rörelse blev det lite bättre - dock fortfarande väldigt halt.

Efter att ha konstaterat att det inte var ett dugg bättre i morse ringde jag därför Dalbyveterinären och bokade en tid. Fick som tur var en redan på förmiddagen, och vi åkte iväg hela familjen. Fredrik behövdes för att lyfta upp Östen på undersökningsbänken samt eventuellt vara med på en röntgen och Sudden skulle äta drontal inför publik (efter Danmarksresan). Och själv behövdes jag naturligtvis för att trösta ledsna hundar...

Inte heller veterinär Erik kunde dock hitta var det onda kom ifrån, trots ganska brutalt klämmande och dragande i benet. Nu såg förstås hela Östen ut att lida något ohyggligt när han stod på bänken, men han visade inga tecken på att själva undersökningen var direkt smärtsam. Däremot var han fortfarande väldigt halt. En tempning av honom visade att han hade lite feber, 39 grader (normalt hade varit 38,2), så vi bestämde oss för att ta ett borreliaprov. Svar på proverna kommer om ett par dagar, till dess ska Östen äta rimadyl (inflammationshämmande) och antibiotika.

I skrivande stund verkar rimadylet ha gett viss effekt eftersom han rör sig betydligt bättre. Men nu blir det bara trista - och korta - koppelpromenader under den närmaste framtiden för hans del. För min och Fredriks del gör det så ont i hjärtat att se honom stappla runt här hemma, så det finns nog risk för att han hinner bli både sönderpussad och tjock av allt extra gottis som vi stoppar i honom under tiden...

... och förstås sex andra hussar/mattar med hundar var idag i Fulltoftaskogen och viltspårade i FRK:s regi! Många kom från Spader Damens kennel, men vi gjorde också två nya bekantskaper i form av Helene med Wallander och Mattias med Boston. Marken vi hade fått tilldelad var stor och ganska öppen med mycket kalhyggen, men ändå lyckades vi lägga de flesta spåren i tämligen oländig terräng... Alla hjälptes åt, så medan Ulrika och jag la spår till Cappucino och Wallander (det var skönt att slippa lägga spåren själv, risken att gå vilse var hög!) gick Helene ut spår till Östen. Under tiden som spåren "mognade till sig" fikade vi och pratade. Vädret var perfekt!

Det visade sig i de flesta fallen att terrängen innebar större utmaningar för förarna och de som la ut spåren än för hundarna! Alla hundar arbetade fint och tyckte det var roligt. Lite mindre "missöden" inträffade förstås som alltid, med klövar som gömt sig för bra, vinklar som försvunnit och träd som snott in sig i spårlinor.

Östens spår gick bitvis genom vad som mer kan betecknas som djungel än skog eller snår. Fast jag hade mig själv att skylla, eftersom jag "berordrat" Helene att bara svänga höger för att inte spåren skulle korsas. På sina ställen hade Helene fått krypa fram för att kunna lägga ut det... Östen hade inga större problem att följa spåret, men det hade däremot matte emellanåt. Ofta såg jag inte hunden alls, utan bara linan någon meter fram... Till spårslutet kom vi i alla fall, och Östen var så lycklig så över att få spåra och inte minst vara "ensam" med matte!

Tack Helene för ett spår som verkligen gav oss en utmaning! (Det förefaller inte ha satt igång förlossningen ännu, så du kan nog vara lugn på den punkten...) Och tack alla ni andra för en jättetrevlig dag!

Idag har Sudden gjort ett godkänt anlagstest!!! Domare var Håkan Samevik och platsen Tyringe. Spåret gick jättefint, vi behövde ingen hjälp från Håkan utan Sudden redde ut allt själv. Det blev lite ringande i vinklarna, och vid något tillfälle trodde jag att vi fullkomligt villat bort oss, men så plötsligt hittade Sudden spåret igen och så var det full fart framåt. Spåret hade legat i tre timmar och förutsättningarna var tämligen optimala - vindstilla, fint väder och lite dagg. Sudden höll ett något högt tempo (12 minuter), men kommer säkert lugna ner det allteftersom spåren blir svårare. Håkan hade verkligen hittat en varierad terräng, spåret gick genom lövskog, kalhyggen och snår, över en bäck, två gärdsgårdar, en grusväg och ett kärr. Sudden tvekade lite vid gärdsgårdarna - satte först upp framtassarna på dem som för att hoppa över, men gick sen tillbaka ner igen för att kolla att det verkligen stämde. När han konstaterat att det var just där spåret gick hoppade han över på andra försöket.

Nu har jag gjort vad jag hade tänkt mig hinna med innan lillebror anländer - ja, förutom att jag ska hålla i flatklubbens viltspårsträning i Fulltofta på söndag förstås - så från och med nästa vecka är vår nya familjemedlem välkommen att dyka upp! Ett öppenklass spår hoppas jag sen kunna genomföra med Sudden lite senare i höst, men då får förstås lillkillen följa med också...

Tack Lena för att du ville följa med som stöd och sällskap idag!!!

Kan man förbjuda löptikar??? I så fall skulle jag vara den första att stödja ett sådant lagförslag! Sudden har just kommit in i en ålder där matte måste konkurrera med andra intressen i livet (eller för att vara mer exakt - ETT annat intresse), vilket hon inte alls uppskattar. Häromveckan löpte en liten dvärgschnauzer på Kobjer, och Sudden och Östen var vänliga nog att berätta precis var hon hade gått, kissat, stått eller bara ens funderat på att gå... Tack för upplysningarna!

Igår var vi hos Björn för att TRÄNA, var det tänkt... Dessvärre löpte två tikar i gruppen, den ena var dessutom på väg in i höglöp, så det blev mest skit av allting. Sudden försökte dock och lyckades väl hyfsat med de dirigeringsövningar vi ägnade oss åt, medan träningskompisen Troy var totalt under isen och hade glömt bort allt vad apportering heter. När det inte var deras tur satt de mest och pep och tittade i riktning mot de välluktande flickorna.

Östen reagerar inte riktigt lika starkt som Sudden, han är mest intresserad av tikar i höglöp eller precis efteråt när de fortfarande luktar sådär riktigt härligt. Kanske skulle jag tränat med honom istället? Ja, det är lätt att vara efterklok. Nästa träningstillfälle, som också är det sista på kursen, hoppar jag nog över i vilket fall som. Jag vet att en hanhund ska vara så lydig att han kan jobba trots störningar som löptikar, men jag tycker ändå att det är himla onödigt att avsluta tränings- och tävlingssäsongen med misslyckanden och bråk pga. det. Och förresten var jag själv totalt slut i kroppen efteråt och hade ont överallt, så det är kanske ändå dags att trappa ner lite på träningen nu...?

Tjena alla monsterdiggare!

Idag är det jag, Sudden, som skriver här (fast matte har hjälpt mig lite med stavningen). Jag hade tänkt berätta lite om vad vi gjorde igår, för det var en ganska kul dag. Det var nämligen släktkalas med mattes familj! Det innebar att matte, husse, Östen och jag åkte till vår moster Anna (mattes syster) som bor i Södra Sandby. Egentligen hade matte tänkt lämna oss hemma för "det blir så stökigt när vi är med", men eftersom hon inte hann gå ut med oss först (det var ju höjdhopp på tv) så fick vi följa med ändå. Och det var ju tur!

Förutom oss kom vår mormor och morfar, vår hundkusin Frida, mattes bröder med fruar och alla våra människokusiner som består av sju pojkar. Roligast var det förstås att träffa Frida, hon är himla skojig hon! Jag kan leka med henne precis hur länge som helst (eller tills matte sliter bort mig från henne). Matte säger att Frida inte tycker att det är lika kul som jag gör, men jag förstår inte problemet. Hon har aldrig sagt ifrån ju - vilket matte i och för sig säger beror på att Östen bestämmer över henne och att Östen är min storebrorsa.


Min hundkusin Frida!

Näst roligast var mina människokusiner som hoppade på studsmattan i trädgården och slängde massor av bollar till mig! Oj, ni skulle sett vad jag sprang! Ända tills matte (hon igen!) kom och tog bollarna ifrån killarna och sa till dem att nu var det slut med dessa stresslekar. Som hon kan förstöra, den människan!


Mina människokusiner Tony, Niclas, Martin, Victor, Jakob och Mattias!

En annan taskig sak var att när alla skulle äta så satte husse ut mig och Östen i bilen! Där fick vi ligga och kunde bara fantisera om den härliga lasagne som förtärdes på andra sidan huset. Fast när det var slickdags fick vi som tur var komma in igen. Men det dröjde inte länge innan jag - bara jag - fick sätta mig i bilen igen, för då var det dags att äta kaka! Motiveringen bakom denna orättvisa var att Östen är mycket lugnare än jag, och därför inte ställer till med lika mycket oreda. Ni som brukar träffa Östen ute tror säkert inte på det, det brukar ju vara han som är tossigast då. Själv kan jag dock inte alls förstå varför det skulle vara bättre att ligga i vägen på golvet under fikabordet än att sitta och se söt ut tätt intill någon med dålig karaktär (och kanske ta en slick då och då på dennes kaka...).

Förresten fick vi aldrig smaka på kakan! Matte sa att det berodde på att det var kakao i den, och att vi kunde bli sjuka då. Pyttsan, säger jag. Vi har ätit mycket mer svårsmälta saker än kladdkaka! Och framför allt mindre smakliga, som till exempel vårt torrfoder. Detta undviker vi så gott det bara går. Matte som brukar gnälla på oss då borde faktiskt i själva verket vara GLAD över att Östen och jag erbjuder oss att äta upp kakresterna! Åh, dom är så konstiga dom där människorna, det finns liksom ingen konsekvens i det dom säger.

Trots allt hade jag jättekul på festen! Det är roligt att åka bort, särskilt när man kommer till ställen där det är många människor, andra hundar och en stor trädgård. Jag fick några tokryck där tillsammans med Östen, och så passade vi på att tala om för kvarterets hundar genom häcken att vi var dom nya Kungarna av Södra Sandby!

När vi efter några timmar åkte hem till Kobjer igen var både Östen och jag jättetrötta. Vi hoppade (förstås) över vår kvällsmat och åt istället ett ben, och sen sov vi gott hela kvällen.