Igår kväll satte värkarna igång igen, för att sedan fortsätta kontinuerligt under hela natten. De flesta var ganska uthärdliga, medan andra höll på att ge mig panik samt att få mig att fundera över vems idé det här med att skaffa barn egentligen var...? Fortfarande sitter vi dock här hemma och väntar på att värkarna ska bli ännu tätare och intensivare så att det kan bli dags att åka in till BB.

Mina föräldrar kom och hämtade hundarna i morse. Deras (hundarnas alltså) pussar och svansviftningar under värkarna var förvisso välmenande, men gjorde inte det hela direkt bättre. Naturligtvis blev även de oroliga i natt när matte och husse betedde sig så konstigt och inte kunde sova. Östen envisades med att ligga i sängen hela natten på kuddarna mellan Fredrik och mig (i vanliga fall sover han själv på bottenvåningen) och emellanåt slicka frenetiskt på lakanen - hans sätt att visa att han är stressad. Sudden stannade på golvet och sov ganska bra, åtminstone fram till morgonkvisten då hans oro tog sig uttryck i att han var tvungen att kräkas... Stackars Fredrik finns således ömsom torka hundkräk, ömsom ta hand om mig!